October
Tuesday 2 December 2008 photo 1/1
|
döden är slutet på jordlivet. när man är död så är man borta, inte glömd, men kroppen kan inte gå runt på samma vis som förut. om man återföds eller om man kommer till himmelriket, det beror på hur man själv tänker. det är ens egen åsikt.
när jag hör eller läser om hur unga dör börjar jag tänka efter. det kunde ha vart någon av mina vänner. det här är någon med familj, med vänner. hur skulle jag reagera om jag fick ett telefonsamtal om att någon av mina vänner hade lämnat oss? egentligen kan det vara vem som helst. hur hanterar man en sån situation? i Märsta miste vi två unga killar på bara några månader. jag kände ingen av dem, så för mig var det bara hemskt det som hade hänt. jag känner däremot många som kände dem båda.
det är så väldigt nära. livet är kort, men allting har en mening, anser jag. det kan vara ödet, det kan vara vadsomhelst, men någonting har man lärt sig av detta. kanske hur man ska hantera sorgen efter en bortgången vän, eller att man måste uppskatta de man har. igår kväll, när jag hörde om den lilla killen, blev jag tvungen att skicka ett sms till de fyra närmsta vännerna jag har, inte för att jag bara bryr mig om dem, utan för att jag kände mig manad att berätta att jag bryr mig om dem.
jag är så obekant med döden. de enda personerna som har dött i min närvaro är släktingar som varit gamla. som jag egentligen inte känt så bra, såsom farmors syster. det är svårt att inse att mina gamla släktingar inte kommer leva för alltid, även fast de funnits där för mig i hela mitt liv. varför tar jag inte hand om det? jag har varit för lat. men nu blir det ändring på det.
nu blev det här lite djupt, och långt, så jag förstår om ingen orkar läsa. men, ibland måste man skriva av sig. nu ska jag fixa mig klar inför skolan.
när jag hör eller läser om hur unga dör börjar jag tänka efter. det kunde ha vart någon av mina vänner. det här är någon med familj, med vänner. hur skulle jag reagera om jag fick ett telefonsamtal om att någon av mina vänner hade lämnat oss? egentligen kan det vara vem som helst. hur hanterar man en sån situation? i Märsta miste vi två unga killar på bara några månader. jag kände ingen av dem, så för mig var det bara hemskt det som hade hänt. jag känner däremot många som kände dem båda.
det är så väldigt nära. livet är kort, men allting har en mening, anser jag. det kan vara ödet, det kan vara vadsomhelst, men någonting har man lärt sig av detta. kanske hur man ska hantera sorgen efter en bortgången vän, eller att man måste uppskatta de man har. igår kväll, när jag hörde om den lilla killen, blev jag tvungen att skicka ett sms till de fyra närmsta vännerna jag har, inte för att jag bara bryr mig om dem, utan för att jag kände mig manad att berätta att jag bryr mig om dem.
jag är så obekant med döden. de enda personerna som har dött i min närvaro är släktingar som varit gamla. som jag egentligen inte känt så bra, såsom farmors syster. det är svårt att inse att mina gamla släktingar inte kommer leva för alltid, även fast de funnits där för mig i hela mitt liv. varför tar jag inte hand om det? jag har varit för lat. men nu blir det ändring på det.
nu blev det här lite djupt, och långt, så jag förstår om ingen orkar läsa. men, ibland måste man skriva av sig. nu ska jag fixa mig klar inför skolan.
Comment the photo
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/menlouise/301954000/
Visa toppen
Show footer