Saturday 9 August 2008 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
"Nu kommer en sån där svacka igen.
En sån där där det trycker runt bröstet och trycket stiger mot huvet där demonerna samlas. Saknaden och längtan till det som en gång var, och aldrig kommer mer. Jag har inte känt så här på hela sommaren och jag trodde i min enfalld att det kanske inte skulle komma tillbaka, men allt vackert har en baksida. För att uppleva lycka måste man ha upplevt sorg, och sorgen tar över ibland. Men utan sorg fins det väl ingen lycka, så varför betrakta sorg som något alltigenom ont? Varför inte se sorgen som något nödvänligt ont för att lyckan ska få liv?
Min sorg fick liv för nio månader sen, och den består fortfarande i olika grad.
Just nu ikväll kom alltså en av de grövre graderna tillbaka och vem vet varför. Trots att jag lider och känner av det varje dag och varje natt så ångrar jag ingenting. Kärleken är inte äcklig och avskyvärd, utan vacker och fantastisk. Även ifall man gråter och våndas, så måste man reflektera över vad det beror på. Det är en baksida på något som har en framsida som är det mest fantastiska. En passionerad känsla av beundran, som borrar sig djupt in i själen och stanna kvar där. Känslan som sammanbinder två personer till den grad att den ena är bered att lämna detta liv om den andra gör det, den känslam måste vara skapelsens krona. Trots att köttets lustar tar över ibland och man glömmer bort, så kommer det tider då man plötsligt inser vad man missar. jag tror det är någon sorts psykologisk försvarsmekanism som är till för att vi inte ska bli galna och hänga oss i närmaste träd. För när klumpen i halsen växit sig stor nog, och trycket över bröstet blivit för mycket, då vill man bara spy upp alltihopa och gråta all vätska ur kroppen samtidigt som man sliter av sig sin kropp och klär sig i en andlig skrud av ångest och lycka.
Men jag kan inte gråta. Jag bara sitter där i en apatisk känsla av ensamhet och låter mina sorger älta sig gång på gång i mitt stilla sinne, och ständigt påminner mig om att jag borde skämmas. Jag borde skämmas för att jag inte kan gråta över henne. Jag vill så gärne, men det går inte. Nio månader har gått och gråten har varit minimal. Jag vet att det förmodligen inte skulle göra så mycket till skilnad, men åtminstone kunde jag få värdigheten att veta att jag grät över hennes frånvaro, för det är det minsta hon är värd."
För fortsättning:
tankesjuk.blogg.se
Min sorg fick liv för nio månader sen, och den består fortfarande i olika grad.
Just nu ikväll kom alltså en av de grövre graderna tillbaka och vem vet varför. Trots att jag lider och känner av det varje dag och varje natt så ångrar jag ingenting. Kärleken är inte äcklig och avskyvärd, utan vacker och fantastisk. Även ifall man gråter och våndas, så måste man reflektera över vad det beror på. Det är en baksida på något som har en framsida som är det mest fantastiska. En passionerad känsla av beundran, som borrar sig djupt in i själen och stanna kvar där. Känslan som sammanbinder två personer till den grad att den ena är bered att lämna detta liv om den andra gör det, den känslam måste vara skapelsens krona. Trots att köttets lustar tar över ibland och man glömmer bort, så kommer det tider då man plötsligt inser vad man missar. jag tror det är någon sorts psykologisk försvarsmekanism som är till för att vi inte ska bli galna och hänga oss i närmaste träd. För när klumpen i halsen växit sig stor nog, och trycket över bröstet blivit för mycket, då vill man bara spy upp alltihopa och gråta all vätska ur kroppen samtidigt som man sliter av sig sin kropp och klär sig i en andlig skrud av ångest och lycka.
Men jag kan inte gråta. Jag bara sitter där i en apatisk känsla av ensamhet och låter mina sorger älta sig gång på gång i mitt stilla sinne, och ständigt påminner mig om att jag borde skämmas. Jag borde skämmas för att jag inte kan gråta över henne. Jag vill så gärne, men det går inte. Nio månader har gått och gråten har varit minimal. Jag vet att det förmodligen inte skulle göra så mycket till skilnad, men åtminstone kunde jag få värdigheten att veta att jag grät över hennes frånvaro, för det är det minsta hon är värd."
För fortsättning:
tankesjuk.blogg.se
Comment the photo
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Tjena vad jag känner igen mig i de orden....
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/methusalem/250045909/