Wednesday 30 January 2008 photo 1/1
|
Jag är hemma igen. Hemma efter en kort men smärtsam vistelse i Jämtland. Begravningen var...ja hur beskriver man en begravning? Den var fin, den var väldigt fin och naturligtvis sorglig. Men det kändes bra att närvara. Att dessutom få uppleva lite riktig vinter är inte helt fel. Nu så här några dagar senare så har man fått lite mer distans till det hela. Inte bara moster Margaretas bortgång, eller begravningen, utan även hela min situation. Jag känner en viss sprudlande energi igen som har legat gömd under en lite längra period. Vad det nu beror på kan vi fundera på i evigheter, och det spelar ändå ingen roll. Jag känner mig tillfreds med mycket, även om det vore skönt med ett jobb eller med någon slags sysselsättning. Men nu har mina planer och mina drömmar börjat bubbla igång igen. Jag har dessutom funnit en viss ödmjukhet till min familj som jag är väldigt glad över. Jag har såklart alltid varit tacksam för den familj jag har, men den ödmjukhet som jag funnit nu är något annat än tacksamhet. Och det känns väldigt bra. Och jag anar en viss förändring snart. Någon sa nyligen till mig att när man minst anar det...och jag lovar er, att det här var vad jag minst anade. Den som väntar på något gott.... Bilden är små minnesfragment. Med mamma, en lillebror och Kålgårn. Att den blev så mörk är mer av en slump än en känsla.
Annons