Monday 28 July 2008 photo 1/1
|
Det finns vissa ögonblick som känns sådär avgörande, viktiga och storslagna. Jag kan räkna upp några av dom ögonblicken på min ena hand. Igår var jag med om ännu ett som jag kan räkna som storslaget.
Mannen som Johnny Cash ville skulle spela på sin begravning, Kris Kristofferson var i Dalhalla igår. Utan att jag fick med mig någon som sällskap bestämde jag mig för att åka själv. Som tur var har jag en snäll pappa som skjutsade mig hela vägen till Rättvik för att få se Kris.
Även om Kris Kristofferson är en urusel musiker (som han själv ödmjukt erkänner när han hamnar i otakt och sjunger falskt), och att det känns väldigt konstigt att se en ensam gammal man med sin gitarr stå mitt på den gigantiska scenen i Dalhalla så var det ändå helt rätt. Och jag vet inte vad det är som gör att han är så fantastisk som han är, men det är något i hans framtoning, i hans texter och hans natur som gör honom så underbar.
Kan det vara så att jag under ett ögonblick igår kände mig helt harmonisk? Det känns inte helt omöjligt.
Ja nu ångrar ni er allt va? Att ni missade något så fantastiskt så nära till hands. Jag är i alla fall mycket nöjd att jag trotsade dom där “jag-kan-ju-inte-åka-själv-känslorna”. För det var det värt.
Det var desstom min första gång i Dalhalla, och jag har svårt att tänka mig något vackrare och bättre sätt att förlora den oskulden på.
Det var desstom min första gång i Dalhalla, och jag har svårt att tänka mig något vackrare och bättre sätt att förlora den oskulden på.