Jag har suttit hela morgonen och målat en buss. För jag ville skriva ett inlägg om bussresor och busschaufförer. Men när jag hade målat klart min buss hade jag inte så mycket att skriva om dessa resor.
Men jag tänkte att en bussbild har väl ingen dött av. Även om jag höll på att dö imorse när jag sitter där på bussen med ett 50 tal andra personer. In i dimman åker busschauffören. Han är på gott humör och har delat ut reflexer under morgonen. Men han är kanske vid lite godare humör än vad som är sunt. Jag märker hur han ökar farten och hur han tar sats upp för backen. Dimman ligger fortfarande tät och solen låter sina strålar skina igenom sådär romantiskt och fint. Kombinationen kan locka vilken naturfenomen entusiast som helst. Kombinationen kan dessutom vara farlig, ja rent utav dödlig. För när busschauffören kommer upp till krönet av backen står det en bil där. Alldeles stilla. Jag inbillar mig att det är mina sista sekunder i livet och det enda jag kan höra är hur en flicka framför mig spelar någon Markoolio låt. Det känns ju oerhört tråkigt att jag ska dö till Markoolio. Men man kan inte styra allt i livet.
Busschauffören hinner trots allt ta tag i ratten och veja åt sidan precis innan krocken var ett faktum. Jag andas ut. Jag andas in. Jag andas ut igen. Jag är fortfarande vid liv.

Och ett inlägg om en bussresa blev det ju trots allt.

jag önskar inte ens min värsta fiende att behöva dö till markoolio! ve och fasa!