Det är en dålig dag. Det är inte så att världen ruttnar, eller att jag känner mig trasig. Jag känner mig bara...hjälplöst ensam. Sådär så att det börjar klia under huden. Tanken har slagit mig, den här väntan, vad det nu än är jag väntar på...hur länge ska den fortskrida? Hur länge ska jag behöva komma hem och inse att jag är själv, hur många gånger ska jag behöva lägga mig ner och inse att någon har glömt att släcka lampan i badrummet, när det bara är jag som kan släcka och tända den oxå för den delen. När ska jag känna mig lugn och inte ha den ständiga känslan av änglsan och oro över hur det slutligen kommer bli. Kommer det bli han och jag? Ska jag lämna den tanken? Är det för sent? Är det för tidigt? Är det överhuvudtaget...meningen? Men jag kan ändå inte låta bli att drömma...och ändå hoppas. Jag kan bara inte låta det vara. Om det har tagit mig så lång tid att komma hit, och allt som kommit emellan oss ändå inte slitit oss ifrån varandra helt hittills...då är det kanske ändå meningen? Som om någon faktiskt ser efter oss. Jag känner mig bara ensam...

Annons

The photo has no tags

November 2008