May
Wednesday 9 April 2008 photo 1/1
|
Man kan tro att man är påväg någonstans
Men .. Sen kommer man till den punkten där ..
man märker att Motgångarna liksom kommer ikapp , Livet kommer ikapp ..
Det drar dig tillbaks till ruta ett igen , Och börja om från början .
Tänker du som jag, längtar du tillbaks
känner du nån dag att det är du har glömt vad älska var?
för än idag, känner jag hålet i själen
jag gråter förgäves, slår mig på kärlek
allt jag har kvar efter allt är sår som inte läker
- känns som jag har mindre värde
och alla onda andar tränger in i själen
jag intalar mig själv att jag ska sluta lyssna på rösten
men det är svårt när allt jag känner är trycket över bröstet
- fattar greppet om min verklighet, allt förgäves
ju närmare lyckan är - desto längre bort är den
och jag lär mig, för varje motgång som passerar
mina sinnen är begränsade, mitt liv är kontrollerat
kan inte dansa stegen, kan inte sjunga sången
fast i spelet med kassa regler och inlåst i ett rum av ångest
- för hundrade gången
binder fast mig själv under ytan och drunkar i sorger
tänker du som jag, tänker du tillbaks
känner du nån dag att det är dags att vända blad
för än idag, tänker jag på äldre saker
som känns i magen, älskar hatet
och med pennan som min bästa vän lämnar jag staden
alla försök att ta mig upp, känner mig misslyckad
alla gånger som jag fått mitt hjärta tillknycklat
- alla tankar drar mig ner
och jag har tappat hoppet nu, så här är mitt avskedsbrev
hatar er, hatar det som gör oss alla;
till dom vi är, för hela jävla livet är överskattat
- alla ord fångas av ett jobbigt liv
för jag är fast nu i de jag kallar motgångarnas blomstertid
och om du kommer dit, så vet du vad jag pratar om
sluta ljuga för dig själv, ingen kommer sakna oss
välkommen till ett slut på lycka
där Sankte Per är utan nycklar, allt man hör är ljud som tystnar
Tänker du som jag, på sånt du lämnat kvar?
känner du nån dag att du kämpat för ett svar
men lämnats ensam med smaken av kränkande slag
och ett blänkande fat, som dom du älskade gav dig
och det är fullt med växade hat
- kan du känna som jag?
kan du stanna i din verklighet och tänka ett tag?
förstår du hur mycket jag hatar att vara jag idag
och skynda dig för jag behöver svaren snart.
ord växer till rader och rader bildar ett blad
fullt med massa bilder av, alla minnen jag har
men nu finns inget kvar, för vinden är svag
så mitt segel är stilla, och rikard är kvar
det var så nära, i förtid slår jag mig hårt
kyssar i tusental men snövit sover ändå
låter det gå, jag dör utan att tro det
och orden ramlar av pappret som brödsmulor från bordet
Jag har en önskan,
att få se nån gång,
hur livet vore om; man var lycklig
Men .. Sen kommer man till den punkten där ..
man märker att Motgångarna liksom kommer ikapp , Livet kommer ikapp ..
Det drar dig tillbaks till ruta ett igen , Och börja om från början .
Tänker du som jag, längtar du tillbaks
känner du nån dag att det är du har glömt vad älska var?
för än idag, känner jag hålet i själen
jag gråter förgäves, slår mig på kärlek
allt jag har kvar efter allt är sår som inte läker
- känns som jag har mindre värde
och alla onda andar tränger in i själen
jag intalar mig själv att jag ska sluta lyssna på rösten
men det är svårt när allt jag känner är trycket över bröstet
- fattar greppet om min verklighet, allt förgäves
ju närmare lyckan är - desto längre bort är den
och jag lär mig, för varje motgång som passerar
mina sinnen är begränsade, mitt liv är kontrollerat
kan inte dansa stegen, kan inte sjunga sången
fast i spelet med kassa regler och inlåst i ett rum av ångest
- för hundrade gången
binder fast mig själv under ytan och drunkar i sorger
känner du nån dag att det är dags att vända blad
för än idag, tänker jag på äldre saker
som känns i magen, älskar hatet
och med pennan som min bästa vän lämnar jag staden
alla försök att ta mig upp, känner mig misslyckad
alla gånger som jag fått mitt hjärta tillknycklat
- alla tankar drar mig ner
och jag har tappat hoppet nu, så här är mitt avskedsbrev
hatar er, hatar det som gör oss alla;
till dom vi är, för hela jävla livet är överskattat
- alla ord fångas av ett jobbigt liv
för jag är fast nu i de jag kallar motgångarnas blomstertid
och om du kommer dit, så vet du vad jag pratar om
sluta ljuga för dig själv, ingen kommer sakna oss
välkommen till ett slut på lycka
där Sankte Per är utan nycklar, allt man hör är ljud som tystnar
Tänker du som jag, på sånt du lämnat kvar?
känner du nån dag att du kämpat för ett svar
men lämnats ensam med smaken av kränkande slag
och ett blänkande fat, som dom du älskade gav dig
och det är fullt med växade hat
- kan du känna som jag?
kan du stanna i din verklighet och tänka ett tag?
förstår du hur mycket jag hatar att vara jag idag
och skynda dig för jag behöver svaren snart.
ord växer till rader och rader bildar ett blad
fullt med massa bilder av, alla minnen jag har
men nu finns inget kvar, för vinden är svag
så mitt segel är stilla, och rikard är kvar
det var så nära, i förtid slår jag mig hårt
kyssar i tusental men snövit sover ändå
låter det gå, jag dör utan att tro det
och orden ramlar av pappret som brödsmulor från bordet
att få se nån gång,
hur livet vore om; man var lycklig
Visa toppen
Show footer