12 August 2011
SJUKHUSDAGBOKEN "Deppressions tankar" & "Ord i panik" 3/7-11
Blog post from Soclog3/7-11 11:45
Jag har precis försökt äta lunch, två tuggor och jag ville kräkas.
Efter lunchen igår fick jag ångest, och det håller jag på att få nu igen.
Jag hatar den här känslan.
Varför kryper ångesten fram lagom till lunch om dagarna?
Vad ska jag göra för att slippa ångesten?
Hur fan ska jag lyckas ta mig ur det här helvetet?
Vem är jag egentligen?
Jag har ingen aning längre, allt är bara åt helvete och jag vill bara sluta lida, för det gör så satans ont i kropp och själv.
Jag känner varje hjärtslag i kroppen, och det är inga lyckobringande hjärtslag.
För varje hjärtslag jag känner, desto närmre faller jag mot den jobbiga ångestvågen.
Jag behöver nog snart återigen be om min behovs medicin, och prata med doktorn imorgon om min lunch ångest.
Jag klarar inte det här längre! Jag vill DÖ! Det är allt jag ber om!
Men jag försöker vara stark, för familj och vänners skull.
Men just nu har jag inte lätt att vara jag!
Just nu är de kämpigt nog att ta sig ur sängen till där frukosten/maten serveras, det är kämpigt nog att få i sig de därtvå tuggorna med mat.
Min kropp skakar och hjärtat hoppar över slag med jämna mellanrum.
Jag orkar inte med min kropp längre.
Jag är fånge i min egen kropp!
Det skiter sig, ALLT skiter sig, jag får hjälp nu, men frågan är om den hjälpen är tillräcklig?
Jag borde duscha. Men jag finner ingen ork till det.
Tankarna flyger runt i mitt huvud.
Vem ska jag vara för att må bra?
Vad ska jag sysselsätta mig själv med för att må bra?
Så jävla mycket frågor. Men inga svar!
Varför kan jag inte bara få vara som alla andra?
Jag kommer aldrig kunna vara det, jag har för mycket i mitt bagage för att kunna det.
Jag har vart med om saker som jag inte ens önskar min värsta fiende!
SKIT SKIT SKIT SKIT!!!
Så känns det!
Jag brukar vakna kallsvettig, och torr i munnen, mitt i natten.
MARDRÖMMAR kallas det.
Jag vet inte. Jag tycker mer att det är verklighetsbaserade drömmar.
Jag drömmer om en man vars ansikte inte syns, denna man jagar mig i mörkret.
Jag kan höra hur han flåsar mig i nacken, jag kan känna hur han grabbar tag och drar ner mig i marken när han kommer ifatt.
Jag kan även känna stanken av alkohol när han... när han... ja.....
Gud. Det gör så ont av att bara skriva om det. Vill inte återuppleva det hemska ögonblicket.
Men jag måste lätta på mitt hjärta någonstans.
Tji fick ni alla människor som trott att jag var så himla stark, att ni trodde ni kunde behandla mig hur som helst utan att jag bröt ihop.
Men titta vart jag har hamnat nu, och se bara hur jag mår!
Jag är inte stark någonstans!
Min största önskan är bara att somna in och aldrig mer vakna!
Hur FAN kan man vara stark då?
Jag är nog den svagaste människa ni någonsin träffat på!
Jag klarar inte det här längre!
Jag måste prata med någon...
NU!
Ord i panik:
KAN INTE ANDAS!
KROPPEN RYCKER!
VÅGAR INTE BE PERSONALEN OM HJÄLP!
VAD SKA JAG GÖRA?
BÖRJAR KALLSVETTAS!
VILL SKRIKA!
MEN KAN INTE!
HJÄLP MIG!!!!!!
Direct link:
http://dayviews.com/mickla/2011/8/12/