November
Saturday 6 March 2010 photo 1/1
|
Har inte lagt ut på ett tag så jag tänkte göra det nu... Bilden e gjord av Erica & jag kommer lägga ut denna & den som Gabbi har gjort varannan gg så ibland denna & ibland den andra... Mer kommer inom en vecka antagligen.. Om det blir några fördröjningar kommer jag säga till om det
Efter lektionen överöste Rebecka mig med frågor igen. Jag försökte svara på alla frågor så bra som det gick men jag hade ju bara känt honom i en dag.
Vi slutade prata när Mr Murphy kom in i klassrummet & sa till oss att va tysta. Han var inte särskilt snäll & väldigt grinig. Han var en gammal surgubbe helt enkelt & ingen tyckte om honom. Vi hade No & Matte med honom & ingen gillade de lektionerna. Just nu hade vi No.
"Okej dela in er i par lite snabbt så kan vi börja att labba."
Både Lucas & Rebecka vände sig mot mig & såg sedan på varandra. Jag visste inte vem av dom jag skulle välja. Jag tyckte om båda två. Jag suckade & Lucas räckte upp sin hand.
"Mr. Devin?"
"Får Neelah, jag & Rebecka jobba tillsammans?"
"Eh..? Om vi är ojämnt antal kan ni la få det."
"Det är vi." Lucas log ett bländade leende & satte sig vid mig.
Rebecka satte sig på andra sidan om mig & blängde lite på Lucas.
Lucas log mot henne som svar till hennes blängande & jag suckade återigen. Det här skulle bli en jobbig lektion har jag en känsla av.
Mr. Murphy började babbla om vad vi skulle använda oss av & sånt, men jag lyssnade inte. Jag kom & tänka på lapparna. L.D. Lucas Devin? Jag var inte säker men sneglade lite på Lucas. Han såg att jag kollade på honom & såg mig i ögonen & log. Jag log lite nervöst & tog en liten lapp & skrev på.
"Var det du som skickade lapparna igår?"
Jag gav den till Lucas. Han läste den lite snabbt & skrev ner något på den & gav tillbaka den.
"Ja det var det. Vem annars skulle det vara? Du känner väl inga fler L.D?"
"Nej i för sig... ^^’ "
"Men kan vi inte prata om det på rasten istället? Innan Murphy kommer på oss?"
Jag såg på honom & nickade lite & knökade ner lappen i fickan.
Innan Lucas han komma fram till mig på rasten kom Rebecka.
"Såå?? Vad pratade ni om då?"
"Va?"
"Jag såg att ni skickade lappar."
"Jaha det. Nja inget speciellt. Jag måste gå nu. Uhm.. Vi ses senare." Jag vinkade lite till henne & gick sedan till Lucas som stod & väntade på mig under ett träd på skolgården.
Kapitel 4: Sanningen
Det for en ilning genom min kropp. Han ville träffa mig efter skolan så vi kunde hitta på nått. Jag kände mina kinder ändra färg från bleka till alldeles tomatröda. Jag nickade för jag var rädd att jag skulle stamma eller att jag inte skulle kunna säga nått alls. Han log & gav mig en snabb kram innan han gick in igen. Han var så varm. Även efter han gick, kände jag värmen från kramen han gav mig. Det var nästan... Lite för varmt... Men jag ignorerade den konstiga tanken & kollade upp på den klarblå himlen. Det kändes som att solen sken just för min skull. Att fåglarna sjöng för min skull. Att jorden snurrade för mig. & att himlen valde just den vackra färgen alldeles för min skull.
Jag rodnade fortfarande & satte mig under trädet. Löven prasslade lätt & det luktade verkligen vår. Under just den stunden, kände jag mig lyckligare än någonsin.
Fast den känslan försvann direkt när snobbiga Kayla & hennes gäng kom fram till mig. Jag såg upp på dom & tre av hennes fem efterhängare flinade retsamt. Men Kayla flinade värst.
"Försöker du stjäla Lucas från oss? Osmart drag Neelah lilla."
Jag såg på Kayla. Hon var mycket kortare än mig, men jag kände mig mycket mindre just nu. Hon kom närmare mig & puttade in mig i trädet så jag slog i ryggen.
"Ge fan i honom Neelah. Han är för snygg för en ful tjej som dig."
Smärtan i ryggen var hemsk. Trädets bark hade antagligen rivit upp hela min rygg.
Kayla flinade åt grimasen jag gjorde av smärtan & sparkade mig sedan i magen. Det värsta var att hon hade klackskor på sig. Jag kände hur luften försvann ur mina lungor & jag sjönk ihop på marken & kippade efter luft. Kayla spottade på mig(men som tur va så missade hon). Sedan flinade hon elakt & gick iväg med sitt gäng.
Jag svär på att jag kände blodsmaken i munnen. Medans jag försökte andas normalt igen så såg jag mig omkring. Vi hade varit ensamma på skolgården. Jag försökte resa mig men smärtan tryckte sig upp i hela min kropp & gjorde att jag tappade balansen. Jag föll mot marken & landade på rumpan. Toppen. Nu hade jag ont i rumpan, magen & ryggen. Jag reste mig & stödde mig på trädstammen & lyckades hålla balansen trots smärtan. Jag släpade mig till klassrummet & satte mig på min plats. Det gjorde ont i hela mig nu & jag suckade.
Kayla stod & pratade med Lucas & om hon hade haft en svans hade hon viftat som en galning på den. Hon såg ut att avguda honom. Lucas såg på mig. Han log först men när han såg hur ont jag hade ändrades hans min till en orolig min. Jag log lite för att visa att jag mådde bra men det verkade inte funka. Lucas min förblev orolig & han lyssnade inte alls på Kayla längre. Kayla sökte hans uppmärksamhet men han hade bara ögon för mig.
Rebecka kom in i klassrummet & fick syn på mig.
"NämenherregudNeelah!!"
Jag såg på henne & var väldigt nära på att börja skratta av hennes min. Det var verkligen typiskt Rebecka att hitta på egna uttryck.
Hon kom fram till mig & gav mig en stor kram. Jag kramade tillbaka & det högg till i magen. Rebecka släppte mig snabbt & jag böjde mig i krampningar. Min mage värkte & jag svär att jag kunde höra Kayla skratta. Det gjorde så ont att jag inte kunde säga något.
"Neelah... Du borde gå till skolsystern..." Rebeckas röst lät avlägsen på nått sätt, fast hon stod bredvid mig.
"N-nej då.. Det är bara... Uhm... Ont i magen.. Du vet.." Jag log lite nervöst & hoppades att hon skulle snappa upp min lögn.
"Jahha." Sa hon & log lite. Jag var tacksam över att hon gick på lögnen. Jag hatade att ljuga för henne, men om hon fick reda på det om Kayla skulle hon gå på Kayla direkt & antagligen slått ner henne om hon fick chansen. Jag ville verkligen inte att Rebecka skulle göra det för då skulle Kayla gå på nån som är mindre än sig själv antagligen.
Jag log stelt mot Rebecka & hon log tillbaka. Jag såg Lucas komma emot mig & tog tag i första bästa bok jag hittade & gömde ansiktet i den. Jag låtsades att jag var jätte inne i boken & hoppades på att han skulle gå förbi. Men han stannade istället vid min plats.
"Hej, hur är det?" Frågade han, men jag låtsades inte höra.
"Neelah.. Jag vet att du hör mig för ingen är så inne i en sex & samlevnadsbok..." Han flinade retsamt när jag såg vad jag läste. Jag blev rödare än en tomat & slängde ifrån mig boken. Han flinade fortfarande & drog till sig en stol som han satte sig på.
"Så vad är på gång med dig & den där.... Eh.."
"Kayla." Avslutade jag honom (men jag hade inte slutat rodna..!).
"Just det.. Asså vad har hon gjort mot dig?"
"I-ingenting... V-varför skulle hon ha gjort nånting?"
"Öööh kanske för att du helst inte vill titta på henne & hon skrattar åt dig & snackar skit bakom din rygg."
"HON GÖR VAD!?" Rebecka stod vid oss men ingen av oss hade märkt henne. Jag mumlade fram ett "...Fan..." & Lucas såg oförstående på mig.
"JAG SKA FAN GÅ & SPÖA.. " Hon han inte säga mer innan jag la handen för hennes mun.
"Du ska inte göra nånting förutom att låta mig sköta det själv..!" Väste jag åt henne.
Rebecka blev genast tyst fast jag visste att hon ville käfta emot & Lucas flinade retsamt åt henne.
När jag kom ut på skolgården efter skolan så fick jag syn på Lucas som stod & väntade på mig. Jag log & gick fram till honom. Han log tillbaka till mig & gav mig en försiktig kram. Jag rodnade & kramade tillbaka. Han var så varm & mysig & jag kunde verkligen inte låta bli att bli alldeles nervös i hans närvaro. Vi gick en bit men tillslut kunde jag inte hålla min nyfikenhet längre.
"Vart ska vi?"
Han flinade. "Det vill du allt veta va?"
"Ja det vill jag." Jag såg på honom.
Han flinade ännu större & satte sitt pekfinger mot sin mun. "Det är en hemlis."
"Meh! Jag vill ju veta!"
"Du får veta när vi kommer fram.."
Vi kom fram till en liten kulle som vi gick uppför. Längst upp på kullen stod en liten bänk som vi satte oss på. Man kunde se nästan hela staden därifrån. Det var jättemysigt.
Lucas vände sig mot mig & såg mig i ögonen. Jag rodnade.
"Jag vet att du vet."
...Va? Vad pratade han om?
"Vad menar du?"
"Spela inte dum Neelah!"
Jag förstod ingenting. Vad menade han?
"V-vänta? Kan du förklara för mig vad det är jag vet?"
"Jag vet att du vet vad jag är."
"En människa?"
"Skärp dig Neelah. Jag vet att du spelar dum. Du har haft drömmen två gånger. Du måste veta."
"V-vänta lite... Menar du att drömmen var sann?"
Lucas såg på mig. "Visste du inte det?"
Jag såg honom i ögonen. "Vem är du?"
"Du vill inte veta."
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag bara såg på honom & han vände bort blicken.
"..Jag vill visst veta."
"Är du säker på det?"
Jag tvekade lite. Sedan nickade jag & såg in hans mörka ögon.
Nu var det hans tur att tveka. Sedan suckade han. "Ditt liv kommer aldrig bli som förr."
Var det så allvarligt?
"Jag är redo att ta den risken." Jag visste inte om jag var det. Det kändes iallafall väldigt rätt just nu.
Han såg mig i ögonen & nästan ända in i min själ.
"Lova att tro mig. Skratta inte åt det för detta är på fullt allvar."
"Okej jag lovar."
"...Jag är djävulens son."
...Dj-djävulens son? Hur kunde det vara möjligt? Jag menar... Han ser ju helt normal ut. (Eller kanske inte normal. Alldeles översnygg.) Men i såna fall stämde ju drömmen.
"Djävulens son?"
"Japp... Egentligen heter jag Lucifer den Andre men jag gillar Lucas mycket mer." Han log lite.
"Varför berättar du det här för mig?"
Han blev tyst & kollade bort.
Kapitel 5: Kärlek
Lucas ord smälte in i mig långsamt. Dom var så gyllene, så vackra & helt underbara. Orden fick en helt annan betydelse när han sa dom. Dom var verkligen speciella när det kom från honom. Dom gjorde att jorden fick en rosaskimrande färg. Orden fick mig att känna mig som en kvinna på något sätt. Inte som en 15 årig tjej. Orden han hade sagt var: "För att jag älskar dig." Bara att tänka på det fick mitt hjärta att hoppa ut ur min bröstkorg & mina kinder att hetta. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag visste bara att den enda jag ville göra var att nudda vid honom. Men när jag såg på honom så satt han & väntade på ett svar. Så mitt svar blev:
"E-e-e-ehm... J-j-jag...T-typ... Uhm... Ä-älskar dig med..."
Hans hand nuddade vid min haka & han drog mitt tomatröda ansikte mot sig. Hans varma läppar nuddade mina & mitt ansikte blev genast varmare. I ögonvrån kunde jag se solen gå ner. Det var så romantiskt. Jag la armarna om hans hals & drog mig närmare honom. Vår kyss blev djupare & djupare men tillslut drog han sig undan. Han tog mina händer & såg mig i ögonen."Du ska bara veta hur länge jag har väntat på att få träffa dig igen..."
"Gud va sö... Va? Igen??"
"Jag vet inte hur jag ska förklara det här men..."
"Meen?"
"Men jag måste säga som det är... Du är en reinkarnation av en av dina förfäder... Som jag har träffat förut... & som jag föll för... "
Jag fattade inte vad han satt & sa till mig. Var han dum eller??!
"Så du älskar mig för att jag liknar en av mina förfäder!? Vafan e det för kärlek om du älskar mig för att jag e som nån annan!?" Jag började bli jävligt sur på honom nu. Hur kan man säga något sånt till en person man just hade sagt att man älskar??
"N-neelah jag menade inte så.. Du misstar dig.."
"Jag vet vad du menar! Du menar att jag är så pass lik en annan du gillar att jag duger! & jag vill verkligen inte träffa nån som tycker så!!" Jag ställde mig upp & gick i väg med bestämda steg.
"Neelah vänta!" Jag hörde hans steg bakom mig & vände mig om.
"Följ INTE efter mig!!"
Han stannade & jag fortsatte gå. Jag gick & gick & kände klumpen i halsen bli större & större.
Jag kom hem & sprang upp på mitt rum & smällde igen dörren. Sedan slängde jag mig på sängen & grät. Jag vet inte hur länge jag grät. Jag bara grät. Det kändes så hemskt. På lite mer än en halvtimma hade mitt liv ändrats från alldeles rosaskimrande & underbar, till gråmulen & hemsk. Jag ville inte mer. Jag ville bara ge upp. Vid såna här tillfällen fanns det bara en person jag ville prata med. Min allra bästa vän i hela världen. Rebecka.
Jag tog upp mobilen & knappade in hennes nummer.
En signal. Två signaler. Tre signaler. Snälla Rebecka svara. Snälla snälla snälla.
"A det va Rebecka."
"Becka!" Jag snyftade.
"NämenherregudNeelah vad har hänt?" Hon sa det så snabbt att det knappt gick att snappa upp, men efter 7 år som bästis med henne förstod jag allt.
"Jag...Jag..." Jag snyftade återigen. "L-lucas.. H-han sa att.. Han.. Ä-älskar mig" Jag snyftade.
"Neelah... E inte det bra?"
Nu började tårarna rinna igen på riktigt. "Nej för... Han älskar mig bara för... Att jag liknar.. Nån annan." Jag snyftade mig igenom meningarna.
"Vilken idiot! Du är värd mer än så!"
"T-tycker du verkligen det?"
"Klart jag gör!"
"Tack... V-vill du sova över?"
"Jag kommer direkt"
Vi la på & gick till badrummet & torkade bort sminket som runnit. Sedan gick jag & satte mig vid tvn ett tag.
Det knackade på dörren, så jag stängde av tvn & gick för att öppna. Men det var inte Rebecka som stod där. Det var Lucas.
"V-vad gör du här?"
"Får jag komma in?" Han väntade inte på svar utan gick bara in.
Jag suckade."Helst inte."
"Jag måste prata med dig"
"Men jag har inget som jag vill prata med dig om Lucas. Du kan gå hem istället."
Han suckade lite & vände sig om & såg mig i ögonen. "Du missförstod mig Neelah... Jag menade inte så. Jag trodde att du var samma person som jag har älskat förut bara för att du e reinkarnationen av henne men...Du e du Neelah.. & det är dig jag älskar nu... Tack vare dig lever jag i nuet &..."
Jag såg på honom. Gud vad sött sagt. Om en kille säger så, så måste man ju bara förlåta honom.
"Förlåt för jag inte lyssnade på dig förut Lucas."
"Äh det är lugnt.."
Jag kramade honom men han var inte riktigt beredd på kramen men kramade mig mjukt.
Guuuud han var verkligen den mysigaste killen jag någonsin träffat. Så himla underbar & kramig & söt på alla sätt & vis. Jag tror att jag faktiskt älskade honom. Fast jag bara känt honom i två dagar.
Jag hade helt glömt att Rebecka skulle komma, så när hon kom in i hallen samtidigt som hon ropade: "Nu e jag heemmaa!" så hoppade jag till.
Hon stirrade på mig där jag stod med armarna om Lucas.
"Jag trodde du var sur på honom..."
Jag släppte honom. "...Det var jag... Tills för några minuter sen... Du måste höra vad han sa till mig.. Det var så grymt gulligt!" Jag tog Rebeckas hand & drog med henne till vardagsrummet. Vi satte oss & började genast babbla om en massa saker & jag hade helt glömt bort Lucas. När han kom in i vardagsrummet var jag jättenära på att hoppa upp & ropa: "Vad gör du här Lucas?!" Men sen kom jag på att han var här innan Rebecka kom så jag lät bli.
Efter lektionen överöste Rebecka mig med frågor igen. Jag försökte svara på alla frågor så bra som det gick men jag hade ju bara känt honom i en dag.
Vi slutade prata när Mr Murphy kom in i klassrummet & sa till oss att va tysta. Han var inte särskilt snäll & väldigt grinig. Han var en gammal surgubbe helt enkelt & ingen tyckte om honom. Vi hade No & Matte med honom & ingen gillade de lektionerna. Just nu hade vi No.
"Okej dela in er i par lite snabbt så kan vi börja att labba."
Både Lucas & Rebecka vände sig mot mig & såg sedan på varandra. Jag visste inte vem av dom jag skulle välja. Jag tyckte om båda två. Jag suckade & Lucas räckte upp sin hand.
"Mr. Devin?"
"Får Neelah, jag & Rebecka jobba tillsammans?"
"Eh..? Om vi är ojämnt antal kan ni la få det."
"Det är vi." Lucas log ett bländade leende & satte sig vid mig.
Rebecka satte sig på andra sidan om mig & blängde lite på Lucas.
Lucas log mot henne som svar till hennes blängande & jag suckade återigen. Det här skulle bli en jobbig lektion har jag en känsla av.
Mr. Murphy började babbla om vad vi skulle använda oss av & sånt, men jag lyssnade inte. Jag kom & tänka på lapparna. L.D. Lucas Devin? Jag var inte säker men sneglade lite på Lucas. Han såg att jag kollade på honom & såg mig i ögonen & log. Jag log lite nervöst & tog en liten lapp & skrev på.
"Var det du som skickade lapparna igår?"
Jag gav den till Lucas. Han läste den lite snabbt & skrev ner något på den & gav tillbaka den.
"Ja det var det. Vem annars skulle det vara? Du känner väl inga fler L.D?"
"Nej i för sig... ^^’ "
"Men kan vi inte prata om det på rasten istället? Innan Murphy kommer på oss?"
Jag såg på honom & nickade lite & knökade ner lappen i fickan.
Innan Lucas han komma fram till mig på rasten kom Rebecka.
"Såå?? Vad pratade ni om då?"
"Va?"
"Jag såg att ni skickade lappar."
"Jaha det. Nja inget speciellt. Jag måste gå nu. Uhm.. Vi ses senare." Jag vinkade lite till henne & gick sedan till Lucas som stod & väntade på mig under ett träd på skolgården.
Kapitel 4: Sanningen
Det for en ilning genom min kropp. Han ville träffa mig efter skolan så vi kunde hitta på nått. Jag kände mina kinder ändra färg från bleka till alldeles tomatröda. Jag nickade för jag var rädd att jag skulle stamma eller att jag inte skulle kunna säga nått alls. Han log & gav mig en snabb kram innan han gick in igen. Han var så varm. Även efter han gick, kände jag värmen från kramen han gav mig. Det var nästan... Lite för varmt... Men jag ignorerade den konstiga tanken & kollade upp på den klarblå himlen. Det kändes som att solen sken just för min skull. Att fåglarna sjöng för min skull. Att jorden snurrade för mig. & att himlen valde just den vackra färgen alldeles för min skull.
Jag rodnade fortfarande & satte mig under trädet. Löven prasslade lätt & det luktade verkligen vår. Under just den stunden, kände jag mig lyckligare än någonsin.
Fast den känslan försvann direkt när snobbiga Kayla & hennes gäng kom fram till mig. Jag såg upp på dom & tre av hennes fem efterhängare flinade retsamt. Men Kayla flinade värst.
"Försöker du stjäla Lucas från oss? Osmart drag Neelah lilla."
Jag såg på Kayla. Hon var mycket kortare än mig, men jag kände mig mycket mindre just nu. Hon kom närmare mig & puttade in mig i trädet så jag slog i ryggen.
"Ge fan i honom Neelah. Han är för snygg för en ful tjej som dig."
Smärtan i ryggen var hemsk. Trädets bark hade antagligen rivit upp hela min rygg.
Kayla flinade åt grimasen jag gjorde av smärtan & sparkade mig sedan i magen. Det värsta var att hon hade klackskor på sig. Jag kände hur luften försvann ur mina lungor & jag sjönk ihop på marken & kippade efter luft. Kayla spottade på mig(men som tur va så missade hon). Sedan flinade hon elakt & gick iväg med sitt gäng.
Jag svär på att jag kände blodsmaken i munnen. Medans jag försökte andas normalt igen så såg jag mig omkring. Vi hade varit ensamma på skolgården. Jag försökte resa mig men smärtan tryckte sig upp i hela min kropp & gjorde att jag tappade balansen. Jag föll mot marken & landade på rumpan. Toppen. Nu hade jag ont i rumpan, magen & ryggen. Jag reste mig & stödde mig på trädstammen & lyckades hålla balansen trots smärtan. Jag släpade mig till klassrummet & satte mig på min plats. Det gjorde ont i hela mig nu & jag suckade.
Kayla stod & pratade med Lucas & om hon hade haft en svans hade hon viftat som en galning på den. Hon såg ut att avguda honom. Lucas såg på mig. Han log först men när han såg hur ont jag hade ändrades hans min till en orolig min. Jag log lite för att visa att jag mådde bra men det verkade inte funka. Lucas min förblev orolig & han lyssnade inte alls på Kayla längre. Kayla sökte hans uppmärksamhet men han hade bara ögon för mig.
Rebecka kom in i klassrummet & fick syn på mig.
"NämenherregudNeelah!!"
Jag såg på henne & var väldigt nära på att börja skratta av hennes min. Det var verkligen typiskt Rebecka att hitta på egna uttryck.
Hon kom fram till mig & gav mig en stor kram. Jag kramade tillbaka & det högg till i magen. Rebecka släppte mig snabbt & jag böjde mig i krampningar. Min mage värkte & jag svär att jag kunde höra Kayla skratta. Det gjorde så ont att jag inte kunde säga något.
"Neelah... Du borde gå till skolsystern..." Rebeckas röst lät avlägsen på nått sätt, fast hon stod bredvid mig.
"N-nej då.. Det är bara... Uhm... Ont i magen.. Du vet.." Jag log lite nervöst & hoppades att hon skulle snappa upp min lögn.
"Jahha." Sa hon & log lite. Jag var tacksam över att hon gick på lögnen. Jag hatade att ljuga för henne, men om hon fick reda på det om Kayla skulle hon gå på Kayla direkt & antagligen slått ner henne om hon fick chansen. Jag ville verkligen inte att Rebecka skulle göra det för då skulle Kayla gå på nån som är mindre än sig själv antagligen.
Jag log stelt mot Rebecka & hon log tillbaka. Jag såg Lucas komma emot mig & tog tag i första bästa bok jag hittade & gömde ansiktet i den. Jag låtsades att jag var jätte inne i boken & hoppades på att han skulle gå förbi. Men han stannade istället vid min plats.
"Hej, hur är det?" Frågade han, men jag låtsades inte höra.
"Neelah.. Jag vet att du hör mig för ingen är så inne i en sex & samlevnadsbok..." Han flinade retsamt när jag såg vad jag läste. Jag blev rödare än en tomat & slängde ifrån mig boken. Han flinade fortfarande & drog till sig en stol som han satte sig på.
"Så vad är på gång med dig & den där.... Eh.."
"Kayla." Avslutade jag honom (men jag hade inte slutat rodna..!).
"Just det.. Asså vad har hon gjort mot dig?"
"I-ingenting... V-varför skulle hon ha gjort nånting?"
"Öööh kanske för att du helst inte vill titta på henne & hon skrattar åt dig & snackar skit bakom din rygg."
"HON GÖR VAD!?" Rebecka stod vid oss men ingen av oss hade märkt henne. Jag mumlade fram ett "...Fan..." & Lucas såg oförstående på mig.
"JAG SKA FAN GÅ & SPÖA.. " Hon han inte säga mer innan jag la handen för hennes mun.
"Du ska inte göra nånting förutom att låta mig sköta det själv..!" Väste jag åt henne.
Rebecka blev genast tyst fast jag visste att hon ville käfta emot & Lucas flinade retsamt åt henne.
När jag kom ut på skolgården efter skolan så fick jag syn på Lucas som stod & väntade på mig. Jag log & gick fram till honom. Han log tillbaka till mig & gav mig en försiktig kram. Jag rodnade & kramade tillbaka. Han var så varm & mysig & jag kunde verkligen inte låta bli att bli alldeles nervös i hans närvaro. Vi gick en bit men tillslut kunde jag inte hålla min nyfikenhet längre.
"Vart ska vi?"
Han flinade. "Det vill du allt veta va?"
"Ja det vill jag." Jag såg på honom.
Han flinade ännu större & satte sitt pekfinger mot sin mun. "Det är en hemlis."
"Meh! Jag vill ju veta!"
"Du får veta när vi kommer fram.."
Lucas vände sig mot mig & såg mig i ögonen. Jag rodnade.
"Jag vet att du vet."
...Va? Vad pratade han om?
"Vad menar du?"
"Spela inte dum Neelah!"
Jag förstod ingenting. Vad menade han?
"V-vänta? Kan du förklara för mig vad det är jag vet?"
"Jag vet att du vet vad jag är."
"En människa?"
"Skärp dig Neelah. Jag vet att du spelar dum. Du har haft drömmen två gånger. Du måste veta."
"V-vänta lite... Menar du att drömmen var sann?"
Lucas såg på mig. "Visste du inte det?"
Jag såg honom i ögonen. "Vem är du?"
"Du vill inte veta."
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag bara såg på honom & han vände bort blicken.
"..Jag vill visst veta."
"Är du säker på det?"
Jag tvekade lite. Sedan nickade jag & såg in hans mörka ögon.
Nu var det hans tur att tveka. Sedan suckade han. "Ditt liv kommer aldrig bli som förr."
Var det så allvarligt?
"Jag är redo att ta den risken." Jag visste inte om jag var det. Det kändes iallafall väldigt rätt just nu.
Han såg mig i ögonen & nästan ända in i min själ.
"Lova att tro mig. Skratta inte åt det för detta är på fullt allvar."
"Okej jag lovar."
"...Jag är djävulens son."
...Dj-djävulens son? Hur kunde det vara möjligt? Jag menar... Han ser ju helt normal ut. (Eller kanske inte normal. Alldeles översnygg.) Men i såna fall stämde ju drömmen.
"Djävulens son?"
"Japp... Egentligen heter jag Lucifer den Andre men jag gillar Lucas mycket mer." Han log lite.
"Varför berättar du det här för mig?"
Han blev tyst & kollade bort.
Kapitel 5: Kärlek
Lucas ord smälte in i mig långsamt. Dom var så gyllene, så vackra & helt underbara. Orden fick en helt annan betydelse när han sa dom. Dom var verkligen speciella när det kom från honom. Dom gjorde att jorden fick en rosaskimrande färg. Orden fick mig att känna mig som en kvinna på något sätt. Inte som en 15 årig tjej. Orden han hade sagt var: "För att jag älskar dig." Bara att tänka på det fick mitt hjärta att hoppa ut ur min bröstkorg & mina kinder att hetta. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag visste bara att den enda jag ville göra var att nudda vid honom. Men när jag såg på honom så satt han & väntade på ett svar. Så mitt svar blev:
"E-e-e-ehm... J-j-jag...T-typ... Uhm... Ä-älskar dig med..."
Hans hand nuddade vid min haka & han drog mitt tomatröda ansikte mot sig. Hans varma läppar nuddade mina & mitt ansikte blev genast varmare. I ögonvrån kunde jag se solen gå ner. Det var så romantiskt. Jag la armarna om hans hals & drog mig närmare honom. Vår kyss blev djupare & djupare men tillslut drog han sig undan. Han tog mina händer & såg mig i ögonen."Du ska bara veta hur länge jag har väntat på att få träffa dig igen..."
"Gud va sö... Va? Igen??"
"Jag vet inte hur jag ska förklara det här men..."
"Meen?"
"Men jag måste säga som det är... Du är en reinkarnation av en av dina förfäder... Som jag har träffat förut... & som jag föll för... "
Jag fattade inte vad han satt & sa till mig. Var han dum eller??!
"Så du älskar mig för att jag liknar en av mina förfäder!? Vafan e det för kärlek om du älskar mig för att jag e som nån annan!?" Jag började bli jävligt sur på honom nu. Hur kan man säga något sånt till en person man just hade sagt att man älskar??
"N-neelah jag menade inte så.. Du misstar dig.."
"Jag vet vad du menar! Du menar att jag är så pass lik en annan du gillar att jag duger! & jag vill verkligen inte träffa nån som tycker så!!" Jag ställde mig upp & gick i väg med bestämda steg.
"Neelah vänta!" Jag hörde hans steg bakom mig & vände mig om.
"Följ INTE efter mig!!"
Han stannade & jag fortsatte gå. Jag gick & gick & kände klumpen i halsen bli större & större.
Jag kom hem & sprang upp på mitt rum & smällde igen dörren. Sedan slängde jag mig på sängen & grät. Jag vet inte hur länge jag grät. Jag bara grät. Det kändes så hemskt. På lite mer än en halvtimma hade mitt liv ändrats från alldeles rosaskimrande & underbar, till gråmulen & hemsk. Jag ville inte mer. Jag ville bara ge upp. Vid såna här tillfällen fanns det bara en person jag ville prata med. Min allra bästa vän i hela världen. Rebecka.
Jag tog upp mobilen & knappade in hennes nummer.
En signal. Två signaler. Tre signaler. Snälla Rebecka svara. Snälla snälla snälla.
"A det va Rebecka."
"Becka!" Jag snyftade.
"NämenherregudNeelah vad har hänt?" Hon sa det så snabbt att det knappt gick att snappa upp, men efter 7 år som bästis med henne förstod jag allt.
"Jag...Jag..." Jag snyftade återigen. "L-lucas.. H-han sa att.. Han.. Ä-älskar mig" Jag snyftade.
"Neelah... E inte det bra?"
Nu började tårarna rinna igen på riktigt. "Nej för... Han älskar mig bara för... Att jag liknar.. Nån annan." Jag snyftade mig igenom meningarna.
"Vilken idiot! Du är värd mer än så!"
"T-tycker du verkligen det?"
"Klart jag gör!"
"Tack... V-vill du sova över?"
"Jag kommer direkt"
Vi la på & gick till badrummet & torkade bort sminket som runnit. Sedan gick jag & satte mig vid tvn ett tag.
Det knackade på dörren, så jag stängde av tvn & gick för att öppna. Men det var inte Rebecka som stod där. Det var Lucas.
"V-vad gör du här?"
"Får jag komma in?" Han väntade inte på svar utan gick bara in.
Jag suckade."Helst inte."
"Jag måste prata med dig"
"Men jag har inget som jag vill prata med dig om Lucas. Du kan gå hem istället."
Han suckade lite & vände sig om & såg mig i ögonen. "Du missförstod mig Neelah... Jag menade inte så. Jag trodde att du var samma person som jag har älskat förut bara för att du e reinkarnationen av henne men...Du e du Neelah.. & det är dig jag älskar nu... Tack vare dig lever jag i nuet &..."
Jag såg på honom. Gud vad sött sagt. Om en kille säger så, så måste man ju bara förlåta honom.
"Förlåt för jag inte lyssnade på dig förut Lucas."
"Äh det är lugnt.."
Jag kramade honom men han var inte riktigt beredd på kramen men kramade mig mjukt.
Guuuud han var verkligen den mysigaste killen jag någonsin träffat. Så himla underbar & kramig & söt på alla sätt & vis. Jag tror att jag faktiskt älskade honom. Fast jag bara känt honom i två dagar.
Jag hade helt glömt att Rebecka skulle komma, så när hon kom in i hallen samtidigt som hon ropade: "Nu e jag heemmaa!" så hoppade jag till.
Hon stirrade på mig där jag stod med armarna om Lucas.
"Jag trodde du var sur på honom..."
Jag släppte honom. "...Det var jag... Tills för några minuter sen... Du måste höra vad han sa till mig.. Det var så grymt gulligt!" Jag tog Rebeckas hand & drog med henne till vardagsrummet. Vi satte oss & började genast babbla om en massa saker & jag hade helt glömt bort Lucas. När han kom in i vardagsrummet var jag jättenära på att hoppa upp & ropa: "Vad gör du här Lucas?!" Men sen kom jag på att han var här innan Rebecka kom så jag lät bli.
Comment the photo
MEN SKIIIITBRA!!!!!!!
Vem är du?
Det vill du inte veta
Ditt liv kommer aldrig bli som förr :D
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/mifuneryuuko/446508505/
Visa toppen
Show footer