Jag vill hålla din hand nu, hålla den förevigt. Vara vid din sida och vara ditt stöd. Men det kommer aldrig bli så igen, det kommer aldrig bli en saga igen. Det är över.
It is the fucking happy ending!
*~ Det är det lyckliga slutet på mitt värdelösa liv ~*
V ♥
Men det kommer aldrig bli en saga igen, jag fick det sista kapitlet i den underbara sagan..
Nu ska författaren ta sitt liv. För pojken hon älskars skull <3

Jag är efterbliven dum och värdelös!
Jag ska brinna i helvetet.
För att allt ska bli bra, för att du ska slippa mig, så du ska slippa alla problem..
Jag gör det för att jag älskar dig!
Jag kommer aldrig bli 17 år.

lyssna nu, inget blir bättre av att skära sej.. visst, det kanske känns bra för stunden, men efteråt, fattar man inte vad man håller på med.
Man förstör bara för sej själv, och andra, ja, andra, tänk dina vänner, som ser dej lida, det är hemskt att se sina närmaste vänner lida.
Jag har skärt mej, men jag tog mej igenom det, med hjälp av mina vänner, det var svårt, men det gick!
Och du, ta inte självmord, tänk på din familj, dina vänner och släkt, du skulle va saknad!
och inte minst, gör inte så mot dej själv heller.
Tänk på alla som älskar dej.
men kämpa, ta hjälp av din familj, eller dina närmaste vänner, du klarar det här!
Kollade kommentarerna nedan, ser du? alla vill hjälpa dej, och likaså jag! <3

Den enda som kan rädda dig är du själv. Har varit där, men har tagit mig ur! PM:a om du vill jag berättar och hjälper gärna!

Du har alltså samma problem som jag, vi är lika värdelösa eller hur? Vi betyder inget. Jag är rädd för mitt liv. Men jag är smart och jag kan men jag orkar inte. Du skär dig i brist på annat, du skär dig för att du saknar och jag örstår dig, för jag gör samma sak, om och om igen och jag har fler ärr än jag kan räkna. Men både du och jag har ett val, antingen låter vi livet köra över oss, sätter oss ner i ett hörn och gråter, ger upp. Eller så samlar vi upp det lilla som finns kvar av oss själva och satsar det också. För livet går vidare, utanör rummet så går allt på som vanligt. Vi betyder ingenting för "universum" de ortsätter som det alltid har gjort och inget bryr sig ett skit om vi bryter ihop. Men om man inte kastar sig in i livet så vet man inte vad som kommer att hända. Jag har blivit tuggat på och sedan utspottad som en äcklig del av någonting större, bättre. Men jag örsöker igen och igen. Jag åker ut igen och igen och jag vet inte vad jag kommer välja. Men jag tänker inte sitta här och tycka synd om dig ör det gör jag inte. Det finns 100 miljoner fucking människor därute som måt lika piss som vi, det finns 50 tusen där ute som tar sina liv ör det och det finns resten som jobbar igenom det även om det gör ont som in i helvete. Så hos mig finner du absolut ingen sympati för jag gör samma sak och jag hatar mig själv för det. Jag hatar att jag är så svag att jag inte kan stå själv utan av jag låter andra sparka på mig även när jag ligger ner. Jag hatar det och jag är rädd att det kommer ta över. Så ta dig samman eller gör vafan du vill, men jag BRYR mig inte för jag har MITT liv att tänka på, precis som alla andra. Men få in i skallen också att personerna runt omkring dig är dom som tar smällen, de som lämnas kvar. Du sårar inte dig själv, du sårar dom, du förstör DOM. Det handlar inte om dig eller mig hela jävla tiden det handlar om alla andra och även om vi är så självupptagna av våran egen deprission och annat att vå gör dom illa så är vi inte värda mer än att sitta i ett hörn resten av livet och gråta blod.

Inte för att jag känner dig eller så men vill du prata så är det bara att säga till.
Det är inte värt mödan, den smärtan som kommer bli om du tar ditt liv. Varken för dig eller dina nära. Det kanske känns som ett helvete just nu, som om du inte kan andas men det kommer bli bättre jag lovar dig! Bara du själv kämpar och fortsätter andas så kommer någon, något hjälpa dig att ta kliven.
Du måste lära dig att förstora upp dom små positiva sakerna, som ex såg att du hade häst. Den hästen kan hjälpa dig så mycket mer än du tror bara du lär dig att lyssna och våga ta emot den hjälpen.
Det är nog det svåraste att våga ta emot hjälp, det är då du måste stå upp för dig själv.
Att skära sig det hjälper bara för stunden jag lovar, smärtan det ger är inte värt det. Du måste hjälpa dig själv med att må bra, att ta dig samman, du måste vilja bli bra, och vare sig du vill eller inte bara du fortsätter andas så kommer det bli bra!

Vet hur du känner dig, med att du inte vill prata med folk o så, va exakt likadan, och är det fortfarande. Många säger att man ska prata om sina problem, jag föredrar att låta dom stanna här ch nu, och så växer man ifrån dom, jag mådde skit typ från att jag började skolan, tills vi flyttade 09, jag pratade inte med någon, och det är inget jag ångrar idag, för nu mår jag toppen, och jag har ingen som kan påminna mig om saker, mer än jag själv. Alla förtjänar att leva, vi har en uppgift som vi ska utföra, om man inte gör det, då är det ingen annan som gör det, för du är speciell, och du finns till för en helt speciell anledning! :)

Även fast jag inte känner sig... så finns jag här, vad har hänt?
Kärlek är svårt.. </3 Du ska i alla fall kämpa!<3

Men herregud Emma! Ta dig samman!
Du ska INTE ta ditt liv, du klarar de här, du är stark. Livet känns skit och allt känns meningslöst, jag vet själv - jag har varit med om det. Men hur mörkt det än ser ut, så kommer det att ljusna. Önskar jag kunde vara hos dig och hålla om dig. Berätta att du är värd att leva och värd ett lyckligt liv. Även om Viktor inte finns i ditt liv längre, så måste du gå vidare, jag vill inte att du tar ditt liv och jag accepterar inte att du tar ditt liv. Du är en underbar människa!
Jag finns alltid här om det är något du vill prata om ! <33
Kom ihåg att du betyder <3