Saturday 28 April 2012 photo 1/1
|
Dom tror att dom kan behandla mej som skit, bara för att jag inte verkar bry mej så mycket om vad någon än säger eller gör mot mej.. men vafan? Jag har också känslor! Jag är ingen sten! Ingen här verkar förstå det. Ingen ser mej med jämlikhet. Jag är visst en slags pojkflicka som inte bryr sej om nånting, som kan ta all skit. Men det är bara ett skal… Det är ett skal som jag byggde upp i ett försvar när jag som mest behövde det, och även då så gick allas ord och handlingar genom det skalet så då stängde jag också av alla känslor. Min familj tror att jag är densamma person som jag var när jag hade stängt av.. Hade min familj känt mej bättre så hade dom förstått att jag inte mådde bra då. Kände dom mej så hade dom förstått bättre än o behandla mej som skit, då hade dom insett att jag är vuxen och kan ta eget ansvar. Dom kunde låta mej ta hand om mejsjälv innan jag träffade max, dom tjatade tillockmed på mej att jag skulle ut på fester, dricka och ha kul o träffa killar. Då fick jag leva men jag hade ingen o göra allt det där med och jag växte såsmåningom ifrån viljan att göra sånt. det enda jag begär numera är att få vara med max och att få sitta vid en dator på kvällen så att jag kan ha lite kontakt med honom, så att jag inte behöver gråta mej till söms av saknad. Men det är först nu som dom börjar visa att dom vill ha mej hemma, nu när jag känner mej som minst önskvärd här. Nu ska dom börja med och tjata på mej att jag aldrig är hemma. Men , ni ville ju att jag skulle ut och ha kul? Ni ville ju att jag skulle skaffa en kille? Har ni ändrat er totalt? Det är försent att komma här och vara beskyddande! Jag behöver inte er längre, jag har lärt mej att klara mej på egen hand, och ni såg inte mej när jag som mest behövde bli sedd, när jag behövde er så såg ni mej inte. Och jag fick ju direkt veta att ni aldrig ens skulle försöka förstå om man säger att man är deprimerad… ni nästan hånar ju psykiskt sjuka människor, skäms för dom…
ja jag är lite purken på min familj...
Annons