oktober
måndag 23 juli 2007 bild 1/1
|
(jag lägger in lite ur det senaste påhittet. prologstuff hittar ni på förra bilden, den sista på söndagen 22 närmare sagt. .__.) LOST FANTASIES sword. fins. brush. wings. claws. Solen hade sjunkit ner i vattnet, det var månmörker nu. Endast stjärnorna lyste ner på havets vågor, endast fåglarna och fiskarna hörde dem klucka med klipporna som omringade den lilla ön. Det vill säga, endast de och tvillingarna Takashi, för fönstret till deras rum var öppet. Hon, Yumi, var den enda människa på långt håll som kunde se det mäktiga havet slänga ut sig över deras hemös stränder. Med en kamera i händerna lutade hon sig ut i den friska luften och försökte fånga ögonblicket på bilder, för efter sin totala minnesförlust ett år tidigare ville hon aldrig glömma någonting igen. Han, Takumi, låg redan till sängs på andra sidan av gallernätet som delade deras rum på mitten, för att var och en skulle få sitt privata liv. Med händerna under huvudet betraktade han henne dock, för i hans sinnen skapade han redan den manga som skulle vara berätta om deras liv, och främst om henne. Han hade gjort så många sidor redan, så många, många avsnitt, ett års liv är långt om man ska teckna det. ”Syster?” sade han ändå, plötsligt, efter att ha sneglat mot klockan bredvid sin säng. ”Du borde snart sluta, när mamma och pappa kommer hem ska vi nog helst ha gått och lagt oss och gärna även sova, eller hur?” De regler de fått för något som kändes som för så länge sedan var noga inpräntade i deras själar. ”Jo, vänta…” Takumi log. Han visste bättre än att försöka diskutera med henne när hon väl startat kameran, eller placerat händerna vid ett instrument, eller papper - närhelst hon var koncentrerad var hon omöjlig. Det var den koncentrationen som fått henne att bli nästan älskad landet över, tillsammans med honom och de andra fyra i popgruppen, som till vardags kallades False för att inte förväxlas med det korrekta bandet, vars sex bokstäver var kända. ”Ja, nu är jag klar”, sade hon slutligen och pressade in off-knappen på kameran, innan hon lade den bredvid sängen. Hon sneglade genom gallernätet och log mot honom, innan hon tillade med en perfekt imitation av hans röst: ”Vi borde nog gå och lägga oss och gärna även sova, eller hur, storebror?” ”Ja, jo.” Som vanligt skrattade han, i sin glädje över att hon levde, fast att det var därför skulle han aldrig kunna berätta. Varje gång hon var försvunnen och han inte visste var hon var såg han för sin inre blick det utplånade ansiktet, den brutna kroppen, flickan som havet burit med sig till dem. Tillbaka till oss, rättade han sig omedelbart, utan att ens tänka på det. ”Sov du, jag ska hämta vatten”, förklarade hon bestämt medan hon gick runt gallernätet, förbi hans säng och ut genom dörren. Kvar i sängen låg han och kände ögonen falla igen mer och mer. I det halvljusa rummet såg han pappret och tuschet på sitt skrivbord, och mindes att han glömt penseln och stålpennorna ute på stranden. Med några låga svärord dunkade han sig i huvudet. Det var inte ofta han glömde saker, men just idag hade han varit så fruktansvärt borta hela tiden att det inte var förvånande. Kanske borde gå och hämta dem… Genom de tunna väggarna kunde han höra henne gå omkring på undervåningen, röra vid köksmöblerna på vägen till vattenkranen, knuffa till dem för att de skulle stå mer eller mindre symmetriskt. Han visste att hon gjorde det, fastän han inte såg det - doktorn hade sett bekymrad ut när han sagt att hon kanske skulle få sådana här märkliga beteenden. För att lugna dem hade han dock sagt att fastän hon inget minne hade, var det ingen fara. Hon kom snart upp i rummet med en vattenflaska. Glas var för ostadigt, och om hon skulle råka slå ut med armen skulle hon inte krossa någonting. Han slängde ett öga på klockan, den var redan fem i tolv på natten. För de flesta tonåringar skulle det klassas som tidigt, men deras vanor var så annorlunda, så fruktansvärt annorlunda. ”Jag glömde penseln och det nere på stranden”, klagade han och satte sig upp i sängen. ”De kommer bli förstörda, och jag har inte råd med något sådant för tillfället, inte sedan jag…” ”Men då hämta dem, storebror.” Han log åt henne. När hon skulle sjunga var hon fantastisk på att komma ihåg alla ord, men när hon skulle tala blev meningarna inte alltid rätt. ”Hämta dem då”, rättade han henne vänligt. ”Hämta dem då, menar jag.” Hon ryckte i fållen till den gigantiska hiphopT-shirt hon köpt bara några veckor tidigare, och gjorde en ansats att byta om till sovkläder. ”Gör det.” ”Yes, yes.” Han reste sig upp från sängen och bytte hastigt till det första han fick tag på, innan han susade ut ur rummet, nerför den smala trappan och ut ur huset. Han var helt säker på var penseln och stålpennorna skulle vara, för så glömsk var han inte idag att han glömde bort var han suttit och tecknat av havet. Deras klippa. Den som såg ut som om den rest sig ur havet och som bara gick att nå vid lågvatten. Den som deras föräldrar döpt till Syskonstenen för att havet hade lämnat Yumi just bredvid den, och för att det var den plats där de båda oftast satt. Det var lågvatten. Han kunde höra det på vågorna. Snabbt fick han tag på sina teckningsverktyg och vände, för djupt inom sig ville han absolut inte lämna henne ensam för länge. Hon kunde försvinna ur hans händer lika lätt som en fjäril flög för att infria löftet om ett kort liv. Han låste inte ytterdörren efter sig - det var onödigt, ingen åkte båt såhär långt på natten bara för att ta sig in i det enda hus som fanns på en liten ö långt utanför kusten. Ibland var det nästan bra att bo såhär, mitt ute i havet. Dörren slöt sig bakom honom och stängde så till hans sista chans att kunna hejda nattens händelser. Visslande på den senaste sång av False’s inspirationsgrupp som de skulle lära sig hoppade han uppför trappan, två steg i taget, tre, för att få krypa ner i sin säng och veta att hans syster fanns i sängen bredvid. Redan utanför dörren visste han att någonting var fel. Det var så tyst. Han kunde inte ens höra någon andas. Med paniken växande i halsen rusade han in i rummet. Fönstret var öppet. Ingen låg i sängen. ”Storebror!” Hennes röst kom ifrån en darrande skugga framför fönstret. Han skyndade sig runt gallernätet och fram till henne. I samma sekund insåg han att det var för sent för att göra någonting, fastän det hela verkade så likt en hemsk mardröm. Hon var inte ens en skugga - han kunde se rakt igenom henne, han kunde se träet i fönsterbrädan som hon höll så hårt i att hennes knogar skulle ha vitnat om hon inte redan hade varit vit som snö, som skummet på vågorna vid stranden. ”Yumi, nej”, flämtade han, och insåg att han inte hade andats. Hon såg som hastigast ut genom fönstret, och samtidigt som han sträckte ut den hand i vilken han bara hade en stålpenna försvann hon helt. Hans hand rörde endast vid luft. ”YUMI!” Hon var borta. Det fick inte hända, det här hände inte. Var han galen, borde han spärras in på psykhus, var det här bara en sjuk mardröm, skulle han snart vakna och finna att hon låg och sov i sängen intill honom? ”N…nej”, stammade han och tog några långsamma steg fram mot fönstret. Där syntes det som gjorde hans redan kaotiska tillvaro ännu värre. Ett ljus spred sig över en liten bit av himlen. Bara några sekunder senare var han i ljuset och allting annat försvann.
Annons
Anonym
tor 26 jul 2007 14:30
Spännande :O Du är jätteduktig!
Anonym
tis 24 jul 2007 00:11
Alltså, shit, att läsa det här är som att läsa något en riktig författare skrivit! You go girl, du har talang :):)
miladyjuliet
tis 24 jul 2007 00:12
ah, tack! :'D jag blir glad över bra kommentarer~ för vad jag vill är ju att bli författare, ser du.
4 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/miladyjuliet/75475924/
Visa toppen
Visa sidfoten