Saturday 3 January 2009 photo 1/3
|
Jag minns en dag i december då två filurer ringde på min dörr. Julen var fortfarande ett annalkande(analkalkande?) gissel som gjorde sig påmint vart hän man än kom. För de två filurerna jag släppte in i min boning hägrade inga undantag, men de var vid det här laget vana. För man vänjer sig nog trots allt vid det oundvikliga. Vi lär oss till slut att inte frukta döden. Likadant är det med julen. Även den lär vi oss invänta med ett slags hysterisk andakt. För nog ska man hinna med ungefär lika mycket innan julen som man ska hinna med innan döden.
Filurerna hade tidigare spankulerat kring mållöst på stan i sina egna förberedelser. De hade redan hunnit med att inte hinna med så mycket, vilket betydde att de var på relativt god väg. Emellertid fick min prestation deras att blekna. Jag hade redan hunnit med att inte köpa presenter, inte julstäda, inte julpynta - och ack så mycket mer. I princip vad det bara att köpa presenter, julstäda, julpynta och några andra sekundära och lågprioriterade saker kvar. Över lag var jag nöjd och filurerna var näst intill gröna av avund.
Det var den 17 december. Julen var på väg men många tyckte redan att den hade gått för långt. Inget skulle förvåna mig mindre än om någon spontant hade stenat tomten till döds på öppen gata. Det fanns allt för få ursäkter att låta bli. «Låt den som är fri från synd kasta den första stenen!« hade Tomtefar kunnat ha vrålat så högt han hade kunnat utan att det skulle hjälpt honom det minsta. Han skulle antingen summariskt dräpts av ett tätt moln av gatstenar, uppryckta och kastade av alla de nyfödda som redan hyste ett nedärvt och förbittrat agg mot honom, eller så skulle han ha bränts på ett bål av julkort. I vilket fall så skulle tomten ha spridit kärlek och glädje för sista gången. I vilket fall skulle jag som bäst ha ryckt på axlarna.
Julen är en bäver som gnager på det kristna västs sista värdighet. «Men vilken bäver!« säger somliga med ett entusiastiskt helkäftsleende. «Ja... vilken bäver...« säger andra ömsom bittert, ömsom moloket, med djupa suckar och med hängande läppar. Alla har en ingrodd bild av julen - det är en tradition, en högtid byggd kring ett tydligt ramverk, det är något förutsebart. Alla vet vad de har att vänta sig, alla har förväntningar - på gott och ont.
Filurerna och jag steg in i mitt kök. Där blev vi sittandes med tända ljus och lussekatter. Bristen på julklappar, julmusik, jultomtar, julskina och liknande ting som degraderats med detta hiskliga prefix, kändes sund. Bristen på det allmänt vedertagna övermåttet var nyttig. I största allmänhet så tycktes julens bäver ganska frånvarande. Nästintill så frånvarande att jag med större glädje skulle kunna ha mints det som en dag i Januari.
Filurerna hade tidigare spankulerat kring mållöst på stan i sina egna förberedelser. De hade redan hunnit med att inte hinna med så mycket, vilket betydde att de var på relativt god väg. Emellertid fick min prestation deras att blekna. Jag hade redan hunnit med att inte köpa presenter, inte julstäda, inte julpynta - och ack så mycket mer. I princip vad det bara att köpa presenter, julstäda, julpynta och några andra sekundära och lågprioriterade saker kvar. Över lag var jag nöjd och filurerna var näst intill gröna av avund.
Det var den 17 december. Julen var på väg men många tyckte redan att den hade gått för långt. Inget skulle förvåna mig mindre än om någon spontant hade stenat tomten till döds på öppen gata. Det fanns allt för få ursäkter att låta bli. «Låt den som är fri från synd kasta den första stenen!« hade Tomtefar kunnat ha vrålat så högt han hade kunnat utan att det skulle hjälpt honom det minsta. Han skulle antingen summariskt dräpts av ett tätt moln av gatstenar, uppryckta och kastade av alla de nyfödda som redan hyste ett nedärvt och förbittrat agg mot honom, eller så skulle han ha bränts på ett bål av julkort. I vilket fall så skulle tomten ha spridit kärlek och glädje för sista gången. I vilket fall skulle jag som bäst ha ryckt på axlarna.
Julen är en bäver som gnager på det kristna västs sista värdighet. «Men vilken bäver!« säger somliga med ett entusiastiskt helkäftsleende. «Ja... vilken bäver...« säger andra ömsom bittert, ömsom moloket, med djupa suckar och med hängande läppar. Alla har en ingrodd bild av julen - det är en tradition, en högtid byggd kring ett tydligt ramverk, det är något förutsebart. Alla vet vad de har att vänta sig, alla har förväntningar - på gott och ont.
Filurerna och jag steg in i mitt kök. Där blev vi sittandes med tända ljus och lussekatter. Bristen på julklappar, julmusik, jultomtar, julskina och liknande ting som degraderats med detta hiskliga prefix, kändes sund. Bristen på det allmänt vedertagna övermåttet var nyttig. I största allmänhet så tycktes julens bäver ganska frånvarande. Nästintill så frånvarande att jag med större glädje skulle kunna ha mints det som en dag i Januari.
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/mildkakburken/315003697/