December
Wednesday 8 December 2010 photo 1/1
|
Ibland tänker man bara på människor. Lite sådär utan anledning. Det är därför jag tänker på er nu, ni vägrar att försvinna. Jag pratar aldrig med er, ni vet troligen inte ens att jag tänker på er. Men det gör jag.
--
Nu till nästa ämne.
Varje gång jag åker hem, åker in i Västervik igen, känns det som om jag lämnar min frihet bakom mig och åker in i ett fängelse. KumlaAnstalten. När jag går runt i denhär staden känner jag mig övervakad, uttittad. Jag är aldrig ensam, för de följer alltid efter mig. Jag passar inte in här.
Jag är en fågel i en bur.
Det var efter att jag kommit hem förra gången jag skrev denna text.
När hon sitter där på bussen och gatulycktornas ljus fladdrar förbi ser hon träden bredvid den ensamma vägen. De sluter sig runt henne som murar. Stora tjocka murar. När bussen sedan svänger i rondellen kör den in genom grinden och dörrarna sluts bakom henne. Nu finns det ingen återvändo igen. Hon hade fösökt att fly många gånger, men nu var det för sent. De skulle vaka över henne som aldrig förr. Hon skulle aldrig få vara själv igen, aldrig kunna reda ut sina tankar. Så vad fanns det kvar att göra? Låta de ta henne i sina klor? Det lät som det mest kloka. Hon skulle ju kunna fly igen, men vart hon än åkte skulle det alltid att finnas personer som kände igen henne och skvallarde om vem hon var, hon skulle aldrig kunna fly helt. Hon skulle alltid vara det hon var. Alla andra skulle alltid vara de som hon var rädd för. Men hon kunde alltid fösöka. Försöka göra vad alla andra fösökt, lyckats med vad alla andra hade misslyckats med. Eller skulle det visa sig att hon var som alla andra och skulle misslyckas med det som alla andra hade misslyckats med? Vad gjorde hon annorlunda, egentligen? "Ingenting" tänkte hon och klev av bussen för att mötas av sina vakter. "Ingenting är annorlunda med henne" sa alla andra när de fängslade henne i handklovar. "Ingenting".
Fast den första vertionen var såhär:
När alla andra sitter där på bussen och gatulycktornas ljus fladdrar förbi ser alla andra träden bredvid den ensamma vägen. De sluter sig runt alla andra som murar. Stora tjocka murar. När bussen sedan svänger i rondellen kör den in genom grinden och dörrarna sluts bakom den. Nu finns det ingen återvändo igen. alla andra hade fösökt att fly många gånger, men nu var det för sent. De skulle vaka över alla andra som aldrig förr. Alla andra skulle aldrig få vara själv igen, aldrig kunna reda ut sina tankar. Så vad fanns det kvar att göra? Låta de ta alla andra i sina klor? Det lät som det mest kloka. Alla andra skulle ju kunna fly igen, men vart alla andra än åkte skulle det alltid att finnas personer som kände igen alla andra och skvallarde om vem alla andra var, alla andra skulle aldrig kunna fly helt. Alla andra skulle alltid vara det alla andra var. Alla andra skulle alltid vara dem som alla andra var rädd för. Men Alla Andra kunde alltid fösöka. Försöka göra vad alla andra fösökt, lyckats med vad alla andra har misslyckats med. Eller skulle det visa sig att alla andra var som alla andra och skulle misslyckas med det som alla andra hade misslyckats med? Vad gjorde alla andra annorlunda, egentligen? "Ingenting" tänkte alla andra och klev av bussen för att mötas av sina vakter. "Ingenting är annorlunda med alla andra" sa alla andra när de fängslade hennes handklovar.
Annons
Visa toppen
Show footer