September
Thursday 13 September 2007 photo 1/1
|
Ibland så kan jag bara inte låta bli att fundera, tänka och undra hur det skulle varit om allting inte blev som det blev. Att det förflutna var anorlunda. Jag känner mig som ett barn, har bara frågor men inga svar. Men jag söker, jag vill finna och jag ska försöka hitta svar på mina frågor, kanske inte imorgon men någon dag kanske jag finner dem. Jag har alltid undrat, inte för jag 'inte vet' hur det känns - för det vet jag egentligen, hur det är att ha en pappa? Hur hade jag som person varit och hur hade min vardag sett ut? Det förblir nog en obesvarad fråga i min samling. Men vist är det kul att leka med tanken? Men någonstans borde man sätta gränser, men jag gillar att tämja på dem, på gränserna. Se vad det leder till. Jag har alltid undrat, men vem är det vi saknar? Per Nordlund, det är bara ett namn. Pappa, är bara ett faktum. Men vem var denna man som hastigt lämnade oss ensamma, hösten 1997? Hur var hans syn på världen, vad hade han för mål i livet? Jag vet inte. Det närmaste jag kan minnas är när han gick ifrån gästerna för att läsa den där boken för mig, jag kunde inte sova annars och det skulle vara pappa som skulle läsa, det var inget snack om saken. Jag mins även hans röst, han skratt, hans leénde och framför allt skäggstubben som du nästan aldrig orkade raka bort. Jag mins knappt hur du var som person, men någon röst innom mig säger att det här var en glad person, en kärleksfull pappa och sambo. Som proiterade familjen först och levde för crossen. Det kanske stämmer. När man är liten och något hemskt händer låser man in sig själv i sig. Man raderar och glömmer, det som inte längre finns har aldrig funnits. Men det är inte hela sanningen. För Per har funnits och jag har kramat honom, många gånger. Jag förvirrar bara mig själv, för jag vill inte minnas. Jag vill försöker lura mig själv att jag inte minns. För egentligen minns jag allt och framförallt just den där dagen. Jag kommer ihåg som om det var igår. Jag förstod ingenting. Men där stod mamma på gatan, gråtandes, och mötte upp oss, mig och Niclas. Någonstans förstod vi båda att något var fel. Vi frågade efter pappa, men vi fick inga svar. Sen vet jag inte längre. Plötsligt var jag i någonsfamn gråtandes, jag slog henne. Jag vägrade åka. Jag ville stanna hos mamma, hos tryggheten. Men jag hade inget val. Vi alla var nog lika förtvivlade, 20gråtandes människor. Det smittar, det berör. Men vad grät vi över? För pappa skulle komma hem, eller? Pappa kom aldrig hem, igen. Vi hade sett honom en sista gång. Om jag inte minns helt fel hade han åkt tidigt på morgonen, jag minns inte om vi träffade honom en sista gång, den 12 Oktober 1997. Jag minns inte. Men över 2000pers ville samlas och minnas dig, över 1000pers ville ta ett sista farväl på begravningen. Över 10 000tårar gräts, varav ingen från mig. Jag grät inte. För pappa skulle komma hem, jag var helt säker. Vi fortsatte våran vardag, men ingenting blev som det någonsin varit. Men vi alla hade nu insett, det varförsent för att hoppas att han skulle komma hem, Per Nordlund hade andas sin sista luft och han skulle aldrig mer få se sin familj, sina vänner eller släktingar. Jag har säkert inte gråtit över det här på 2-3år, jag har försökt att inte tänka på det. Men du finns där hela tiden, du plågar mig. Men idag sprack min trygghet, jag har börjat förtså. Det finns ingen chans att träffa dig igen. Jag var 6år och nu är jag 16, jag gråter tårarna för dig pappa. Vi alla älskar och saknar dig fortfarande. Jag är inte så stark som jag trodde, det här blir nog den tyngsta hösten, någonsin.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Thu 18 Oct 2007 14:46
Så fint skrivet Camilla , jag tycker såå synd om dig :'( <3
Anonymous
Mon 17 Sep 2007 19:49
För min del så tycker jag att det är fint skrivet, även om det är om en sorglig sak så är det bra
Wesleyy
Sun 16 Sep 2007 02:10
"väldigt fint skrivet camilla." -förlåt, jag kan vara väldigt trött just nu.. men det är inte fint, det är sanningen.
Wesleyy
Sun 16 Sep 2007 02:06
Om ni inte förstår så skriv inte.. Gumman det var så länge sen. jag vill inte att du tänker så mycket på det, tankar kan förstöra ens psyke :/ din pappa var en underbar och givande person, som alla gillade till döds. han är lika speciell som du själv är <3<3<3 :) pusspådej, du vet att jag bryr mej... jag grät inte häller.. hur hämskt det än var, så kunde jag inte gråta...
RoCKaB1LLyCarro
Fri 14 Sep 2007 10:03
stackars dig! Det är inte kul när folk dör.. jag har sj vart med om det.. *kraaam*
14 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/millimufftuff/94461949/
Annons
Annons
Visa toppen
Show footer