Har kommit en bit till, läs och njut... eller ge mig kritik, det blir jag glad över, även om det forfarande inte är klar...

Inristad dröm

Snabbt for fötterna över ängen, fyllda med glädje av sommarens ankomst.
Pojken som sprang genom gräset, blött av morgonens dagg, kände hur lyckan började spridas inom honom. Snart skulle allt vara över, ingen skulle kräva något av honom på en lång tid. Han såg de små spröda blommorna, ett sista minne av vårens blyga skönheter. Sommarens invånare ägde en mer praktfull skönhet, stora och oräkneliga.
Leende tog pojken upp en blåklocka och synade dess prakt; den vackert mörka kupan spred ett lugn inombords. Att äga en sådan skönhet, men för en så kort tid...

Med ett ryck vaknade han upp ur drömmen, den som ständigt återkom till hans sovande sinne. Denna gång kändes den inte rätt, han vaknade inte upp med den frid som alltid omgav denna dröm. Någonting var fel, hemskt fel. Med en snabb blick ut genom fönstret konstaterade han att morgonen var på väg; solens rodnad började fylla den annars grå och livlösa utsikten. Ännu en dag annalkades, fylld med plågor och straff för att han existerade. Den enda plats dör han hörde hemma var i hans eget sinne, hans syner var hans egna boningar.
Någonting var fel, men han kunde inte sätta fingret på vad. En hemskhet var på väg. Men hans liv kunde inte bli värre, det var han säker på. Han fingrade på den bricka han alltid bar runt halsen. Oberon, stod det inristat på den blanka metallen. Hans namn, lika udda som han själv. Ingen hade någonsin förstått vad han tänkte, inte lärarna, inte hans föräldrar, inte heller den psykolog som kostade familjen dyra pengar. Han visste att allt var bortkastat på honom, ingen skulle komma underfund med hans sinne.

Höstdagen började sakta ta form utanför fönstret, gråbleka konturer tornade upp sig ur mörkret innan de antog en svagt rosa nyans av de strålar som nådde fram mellan molnen vid horisonten. En liten ljusglimt letade sig in genom fönstret, belyste den dammiga luften med ett disigt skimmer innan den nådde metallskivan med texten. Den blänkte så vackert, mer underbart än vad han själv skulle kunna skimra, någonsin.
Det förtryck han alltid hade fått lida under, för hans utseende och åsikter, hur blek hans hy var och de ständiga pikarna om varför han aldrig klippte sitt – egentligen väldigt vackra – hår. Löven utanför fönstret påminde på något vis om han själv, nedfallna från den som gav honom liv och fäste – stödet från omvärlden hade nästintill förintats när han hade vuxit upp från sin förvirrade barndom.
Någonting hemskt var på väg, kände han återigen. Hans sinne protesterade mot denna frid morgonen gav, en tonad soluppgång över kvarteren under det högt belägna fönstret. Tiden rörde sig framåt, mot det som inte stod rätt till. Men hans liv stod inte rätt till, det var han klart medveten om. Frosten hade än inte spridit sitt vita skimmer över marken och trädens kvarvarande skyddslingar. Friheten han upplevde i drömmen var så avlägsen, längre bort än från det kala rum han satt i till den lugna, än gröna naturen utanför de grå fabrikerna och den plats där han plågades som mest. Han ville inte gå. Inte en dag hade han varit borta, mer än den halva dag han offrade för att återhämta sig från den fysiska terror han fick stå ut med, där ingen ingrep. Det straff han fick för sina drömmar, inristade i ett grått liv. Inristat i hans bricka glödde hans namn några sekunder till, innan solen hade passerat och hans rum mörknade. Ännu en dag började ta form ur skuggorna. Denna dag var inte den han skulle kliva ut ur dem. Det var den dröm som aldrig skulle ristas in.

Annons

The photo has no tags

March 2013