Wednesday 17 February 2010 photo 1/1
|
idag är det 12 år sedan.
12 fruktansvärda, underbara, hemska och fantastiska år sedan jag fick reda på att du, min alldeles egna storebror hade dött.
12 år, som varit dom bästa, dom sämsta, dom lyckligaste, dom sorligaste, dom jobbigaste och dom finaste i mitt liv.
dom 12 år har haft det mesta.
12 år, hur länge är inte det då? hur länge som helst.
& jag minns det fortfarande som igår.
jag saknar dig verkligen storebror. det hugger fortfarande i hjärtat när jag tänker på dig.
men ändå, detta kanske är ödet?
jag hade ju aldrig varit den jag är idag om det inte hänt.
vem hade jag varit då? vad hade jag varit med om då? hur hade mitt liv sett ut då?
samtidigt som jag inte vill något hellre än att ha dig tillbaka, så undrar jag om jag verkligen vill det.
nu när jag lyckats skapa mig en någorlunda vardag utan dig. även om jag inte vill inse det så går det att leva utan en pappa och storebror, jag kommer inte dö. men såret i hjärtat kommer alltid finnas kvar. saknaden kommer aldrig försvinna, bara avta.
tiden läker inte alla sår.
jag kommer alltid att sakna din lukt, din röst och ditt skratt. jag kommer alltid sakna att hoppas på att se din moped på uppfarten när man kommer hem från skolan, den mopeden som tog ditt liv. jag kommer alltid sakna att komma in genom dörren och se dig sitta och spela tv-spel.
jag kommer helt enkelt alltid att sakna dig.
men det kanske är bäst såhär ändå ?
ibland vet jag inte.
kanske jag intalar mig själv det, för att överleva?
kanske är jag ett jävla psykfall, vem vet? inte jag i alla fall
12 fruktansvärda, underbara, hemska och fantastiska år sedan jag fick reda på att du, min alldeles egna storebror hade dött.
12 år, som varit dom bästa, dom sämsta, dom lyckligaste, dom sorligaste, dom jobbigaste och dom finaste i mitt liv.
dom 12 år har haft det mesta.
12 år, hur länge är inte det då? hur länge som helst.
& jag minns det fortfarande som igår.
jag saknar dig verkligen storebror. det hugger fortfarande i hjärtat när jag tänker på dig.
men ändå, detta kanske är ödet?
jag hade ju aldrig varit den jag är idag om det inte hänt.
vem hade jag varit då? vad hade jag varit med om då? hur hade mitt liv sett ut då?
samtidigt som jag inte vill något hellre än att ha dig tillbaka, så undrar jag om jag verkligen vill det.
nu när jag lyckats skapa mig en någorlunda vardag utan dig. även om jag inte vill inse det så går det att leva utan en pappa och storebror, jag kommer inte dö. men såret i hjärtat kommer alltid finnas kvar. saknaden kommer aldrig försvinna, bara avta.
tiden läker inte alla sår.
jag kommer alltid att sakna din lukt, din röst och ditt skratt. jag kommer alltid sakna att hoppas på att se din moped på uppfarten när man kommer hem från skolan, den mopeden som tog ditt liv. jag kommer alltid sakna att komma in genom dörren och se dig sitta och spela tv-spel.
jag kommer helt enkelt alltid att sakna dig.
men det kanske är bäst såhär ändå ?
ibland vet jag inte.
kanske jag intalar mig själv det, för att överleva?
kanske är jag ett jävla psykfall, vem vet? inte jag i alla fall
Comment the photo
26 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/minisbabe/442970161/