January
Monday 30 June 2008 photo 1/1
|
Kapitel 1
Omgående fick jag den där känslan, den där känslan som varje kväll dyker upp i min själ, en känsla som säger att jag inte har något här att göra. En känsla som säger mig att jag inte har något på denna jord att ge. Den dyker upp vareviga kväll!
Det är sommaren år 2008, regnet faller utanför och dropparna smattrar emot mitt fönster. Skall sommaren fortsätta jävlas på det här sättet? Ingen värme bara blåst och regn. Snart är det Power meet i Västerås, bara tre dagar kvar. Jag älskar Power meet, aldrig någonsin har det arrangerats större bil träffar än då, gamla fina bilar är det också. Jag önska jag också kunde ha råd att köpa en sådan fin bil. En Ford Crown Victoria. Men vad skall man göra när man är 21 år och fattig student? Bara drömma antar jag.
Det har vart sommarlov i nästan en månad och jag håller på att dö av rastlöshet, här i lilla Sala finns det inte mycket att göra. Jag längtar till det är dags att börja plugga igen, hur jobbigt och stressande det än är. Då kommer jag i alla fall ifrån den här stan. Visst har jag vänner här som jag kan umgås med, det har jag, tro inget annat. Det är bara det att jag orkar inte. Oftast får man höra andras problem, höra deras hela livshistoria, till en början är det väl okej men när man får höra samma historia om och om igen blir det som om man inte existerar. Man känner sig som en sten som någon håller hårt i samtidigt som de sitter i sina egna tankar, som om de för sina känslor till stenen på något underligt vis. Inte för att alla är sådana, men jag är så rädd för att det ska komma upp igen. För jag orkar inte, för jag måste ta tag i mig själv igen, bli mitt gamla jag!
Jag brukar vara en god lyssnare och försöka ge mina bästa råd, men när det inte fungerar och ingen vill ta till sig mina råd, bara ösa över problemen på mig, samma gamla problem hela tiden, då blir det för mycket. Sala är en väldigt fin stad till ytan, men på insidan ser jag bara svart. Ondska och hat. Jag hyser agg emot min barndoms stad där jag växt upp! Det är sorgligt att det ska behöva kännas så, men tyvärr kan jag inte göra något åt det. De senaste två-tre åren har vart hemska här i Sala, inte för att jag råkat ut för något, jag bara vantrivas helt enkelt! Jag skulle behöva komma bort härifrån. NU!
De flesta som känner mig säger att jag alltid är så glad och positiv, en liten sprallig galen tjej. Jo det kanske stämmer, jag försöker alltid att vara glad, jag tycker om att sprida glädje fritt omkring mig. Men hur glad jag än vart under dagen så dyker samma jobbiga känsla upp varje kväll när jag stängt av tv:n för att sova. Vad gör jag här? Varför finns jag? Vad är meningen med livet? Och massa andra jobbiga känslor! Jag älskar min familj och de är det bästa jag har, min Mamma, min Pappa, mina Systrar och min systers barn. Jag lever för dem och jag älskar dem över allt annat på denna jord! Utan dem skulle jag inte kunna leva!
Men jag undrar vart denna jobbiga känsla kommer ifrån, när jag har så många omkring mig som bryr sig om mej och som jag älskar så högt? Beror det bara på den här staden? Så fort jag är borta härifrån försvinner mycket av denna jobbiga känsla, jag förstår inte hur en stad av allt annat som finns på vår jord, kan göra en så olyckig…
Livet är bra underligt!
Comment the photo
jag älskar dig<3
------------------------------
Jag älskar min familj och de är det bästa jag har, min Mamma, min Pappa, mina Systrar och min ena* systers barn
* = men de kändes ganska hårt :'(
Men jag hoppas du vet att jag finns här om du vill prata ut bara slänga skit över folk eller Sala eller bara umgås och flumma..jag är faktiskt en bra lyssnare jag med =)KRAM
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/miramiss/231622562/
Visa toppen
Show footer