Thursday 22 May 2008 photo 5/9
![]() ![]() ![]() |
Det kommer när man inte letar.
I hagen bland kvigorna stod denna raggiga lilla sak.
Så bekommen att man knappt märkte att det var en häst.
Så vanvårdad att man trodde att han var allvarligt sjuk.
Han har vinterpälsen kvar, trots att det snart är juni.
Hans ben är tjocka av vätska.
Han har inte en muskel på kroppen, man känner till och med åsen på bogbladet. Man ska inte ens känna bogbladet på en häst, det ska vara en biffig muskel ivägen som gör att man måste gissa vars den sitter.
Antalet gånger han har blivit borstad i år går förmodligen att räkna på ena handens fingrar, ridningen har väl mest troligt blivit ännumer sporadisk.
Gissar att det är bristen på stimulans som har segat ner blodcirkulationen och därför funkar inte hans kropp som den ska.
På bilden har jag borstat honom i över en timme och nästan badat honom i glansspray, och ändå ser han ut som någonting som katten har släpat in.
Jag fick rida honom en liten sväng runt Roknäs. En så lugn coh trygg häst skulle jag ju ha haft istället för Tiili. Då kanske det inte hade blivit som det blev.
Sara ville ge bort honom till mig, bara för att han skulle få det bra och inte gå och förfalla i en hage. Jag hade gärna tagit emot honom.
Synd bara att det inte är Sara som äger honom.
Om man bortser från att jag inte har råd att sko, verka eller försäkra honom så är det ju rätt lugnt.
Han har varit travhäst och sprungit in över 70 000 kronor.
Nu är det förvånande att han ens kan röra på sig.
Mitt hjärta gråter.
Vad kan man göra?
I hagen bland kvigorna stod denna raggiga lilla sak.
Så bekommen att man knappt märkte att det var en häst.
Så vanvårdad att man trodde att han var allvarligt sjuk.
Han har vinterpälsen kvar, trots att det snart är juni.
Hans ben är tjocka av vätska.
Han har inte en muskel på kroppen, man känner till och med åsen på bogbladet. Man ska inte ens känna bogbladet på en häst, det ska vara en biffig muskel ivägen som gör att man måste gissa vars den sitter.
Antalet gånger han har blivit borstad i år går förmodligen att räkna på ena handens fingrar, ridningen har väl mest troligt blivit ännumer sporadisk.
Gissar att det är bristen på stimulans som har segat ner blodcirkulationen och därför funkar inte hans kropp som den ska.
På bilden har jag borstat honom i över en timme och nästan badat honom i glansspray, och ändå ser han ut som någonting som katten har släpat in.
Jag fick rida honom en liten sväng runt Roknäs. En så lugn coh trygg häst skulle jag ju ha haft istället för Tiili. Då kanske det inte hade blivit som det blev.
Sara ville ge bort honom till mig, bara för att han skulle få det bra och inte gå och förfalla i en hage. Jag hade gärna tagit emot honom.
Synd bara att det inte är Sara som äger honom.
Om man bortser från att jag inte har råd att sko, verka eller försäkra honom så är det ju rätt lugnt.
Han har varit travhäst och sprungit in över 70 000 kronor.
Nu är det förvånande att han ens kan röra på sig.
Mitt hjärta gråter.
Vad kan man göra?