Häromdagen såg vi klart serien Wakfu (finns på netflix, 2 säsonger), en fransk anime om en 12årig pojke som upptäcker att han har magiska krafter och att han har ett öde vilande på sina axlar om att rädda världen (oh, never heard of that before...)

När vi började titta hade jag lite svårt att få grepp om serien. Var den bra, elelr var det bara en massa flum hit och dit? För även om det fanns den här "gundstoryn" om att de skulle ut på en resa från punkt a till b och han skulle lära sig mer om sin magiska kraft, handlade väldigt många avsnitt om egentligen ingenting. Fjantiga sidestorys som man knappt orkade titta på för de var så oseriösa XD
Men plötsligt, vid avsnitt 20 (av 24 eller nått sånt) blev det så seriöst det bara kunde bli. Nu var det krig, svek, fighting och folk dog, hej och hå. Det var precis så spännande att man tänkte, nu, nu har manusskrivarna fattat grejen!

Sista avsnittet i säsong 1 var superbra! Sen började vi säsong 2... Om säsong 1 var fjantig lite för ofta, var säsong två inget annat än det. Avsnitt efter avsnitt efter avsnitt... Ingenting. Det var bara fyllnadsavsnitt för att kunna täcka en hel säsong, typ.

Om det ändå kunde ha varit så, att hela säsongen var skräp, så hade jag aldrig mer behövt ägna en tanke åt serien igen! Men så har vi då absolut sista avsnittet, uppgörelsen (även här slutade det i ett krig). Det är här jag blir galen, för detta enda avsnitt var så himla bra att man nästan började gråta! XD I 23 minuter satt man bara och stirrade, fascinerades, och kunde inte fatta vad man såg. Allting var perfa, typ. Jag kan inte annat än bli sur, haha! En hel serie genomlider man, och så avslutar de med något sådant.

Nä, nu vet jag ju inte vad jag ska tycka, haha!

Annons

The photo has no tags

October 2015