Saturday 20 December 2008 photo 1/1
![]() ![]() |
varför ska ett par ord vara det som är svårast att förstå
och inte frågan..
jag förstog inte att jag rste till ett främande land med nån jag knappt kände.
jag vet att han räddade mej från en seker död men endå...
hur ska jag klara mej i ett land jag aldrig har sät,
kan inte språket. men sen inser jag att han ska vara vid min sidda så länge jag vill,
fast han är ju söt, han försöker och försöker uttala orden på mitt språk.
och att lära mej han språk, vi har rest i tåg i en vecka nu. han säger att det inte lånkt kvar nu men det känns fel att åka, från mitt land där jag bodde, där jag levde och att lämna alla vänner, fast dom dog ju vid mina fötter. jag kan inte fata det inte hellt och hollet. att alla jag kände var döda, familjer, vuxna, barn och mina vänner.
då är det kanse bäst att åka. en pojke i min older sätter sej i vår hyt. jag tittar frågande på Edward ( han hade sakt sin namn, han som rädda mej) han logg och sa du kom till slut. jag förstog inte allt mej jag log en då, och han tittade frågande på Edward. som sa ingen fara och berätade allt ihop.sen tittade han på mej, med nåt som liknade sorg. jag tittade frågan på han och sa på mitt språk vad??? efter ett par timmar kom två till in i vår hyt och båda tittade på mej, jag som sat och tittade ut, jag var så tröt på att åka tåg. jag hatade tåg!!! dom slog sej ner och börja prata på ett nyt språk, dom lät som om dom kom i från södern, eller åkte vi till söder. jag visste inte riktigt vart vi var på väg och jag orka inte fråga. jag var så tröt, och kände mej helt slutr av allt prat. jag hadde inte hellt fåt min kravft tilbaka. jag önskade bara att få sita ned vid en sjö och sitta där sist mina krafter var tilbaka. det kanse låter dumt men jag var upp vuxen vid en sjö. tåget börja sakta in och Edward sa att vi var frame. han eller dom ndra tog up sina väskor och gick till närmaste utt gången. jag och Ed (han hattar långa namn) vi tog upp ahn väskor jag hadde inte med nåt, allt hade sju förstör i bomataken. när vi klev ner på perongen. så stog dom andra där och vänta, och en man till. han tittade konstit på mej och jag undra vad det var för fel. fast jag tyckte ju inte om klänigen Ed hade köppt åt mej, en ljusrosa med vit spets.
mican
och inte frågan..
jag förstog inte att jag rste till ett främande land med nån jag knappt kände.
jag vet att han räddade mej från en seker död men endå...
hur ska jag klara mej i ett land jag aldrig har sät,
kan inte språket. men sen inser jag att han ska vara vid min sidda så länge jag vill,
fast han är ju söt, han försöker och försöker uttala orden på mitt språk.
och att lära mej han språk, vi har rest i tåg i en vecka nu. han säger att det inte lånkt kvar nu men det känns fel att åka, från mitt land där jag bodde, där jag levde och att lämna alla vänner, fast dom dog ju vid mina fötter. jag kan inte fata det inte hellt och hollet. att alla jag kände var döda, familjer, vuxna, barn och mina vänner.
då är det kanse bäst att åka. en pojke i min older sätter sej i vår hyt. jag tittar frågande på Edward ( han hade sakt sin namn, han som rädda mej) han logg och sa du kom till slut. jag förstog inte allt mej jag log en då, och han tittade frågande på Edward. som sa ingen fara och berätade allt ihop.sen tittade han på mej, med nåt som liknade sorg. jag tittade frågan på han och sa på mitt språk vad??? efter ett par timmar kom två till in i vår hyt och båda tittade på mej, jag som sat och tittade ut, jag var så tröt på att åka tåg. jag hatade tåg!!! dom slog sej ner och börja prata på ett nyt språk, dom lät som om dom kom i från södern, eller åkte vi till söder. jag visste inte riktigt vart vi var på väg och jag orka inte fråga. jag var så tröt, och kände mej helt slutr av allt prat. jag hadde inte hellt fåt min kravft tilbaka. jag önskade bara att få sita ned vid en sjö och sitta där sist mina krafter var tilbaka. det kanse låter dumt men jag var upp vuxen vid en sjö. tåget börja sakta in och Edward sa att vi var frame. han eller dom ndra tog up sina väskor och gick till närmaste utt gången. jag och Ed (han hattar långa namn) vi tog upp ahn väskor jag hadde inte med nåt, allt hade sju förstör i bomataken. när vi klev ner på perongen. så stog dom andra där och vänta, och en man till. han tittade konstit på mej och jag undra vad det var för fel. fast jag tyckte ju inte om klänigen Ed hade köppt åt mej, en ljusrosa med vit spets.
mican