I stundens hetta och panik GLED vi ner i diket. Halt som faan!

Denna dag dog den finaste Ardennerhästen som vandrat på denna jord. Balder, vi hittade honom tidigt på morgonen och han låg ner på marken och kunde inte resa sig upp. Han hade legat där länge men levde fortfarande. Det läskigaste var att han låg över eltråden och varje gång som el pumpades ut hoppade han till. Så jävla hemsk. Vi la på honom täcken försökte hjälpa honom upp. Det tog nästan en timme innan veterinären kom. Hon åkte från Södertälje eftersom nyköpings distiktsveterinär är så jävla dumma i huvudet och inte svarar när man ringer. För man ska slå in en personligkod?!

Veterinären kom och gav honom smärtstillande utan att riktigt veta vad som hade hänt honom. Men Balder hade så ont att det inte var nån idé att försöka klura ut det först. Vi fick aldrig upp han på benen, men han vägrade ge upp. Jag och mickis skulle åka och hämta några balar som vi kunde stötta upp han på. Vi satte oss i bilen och skulle åka. Bilen bara gled. Ner i diket. Vi fick springa till stallet som låg kanske 500 meter bort. Vi fick tag på en bil och några balar. När vi kom fram var det försent. Han hade självdött. Jag och Mickis gick fram och tittade på han. Sorgligt. Han var så jävla vacker den hästen. Jag stängde ögonlocket och Mickis la över täckena så man slapp se honom. Cleas, hans ägare, verkade förvånadsvärt lugn. Jag skulle varit hysterisk. Det är inte mycket man kan göra när sånt här händer. Han hade tarmvred som gått så långt att det inte fanns nått att göra. Om vi bara hade tittat till lösdriften när vi ändå hämtade backa-hästarna igår eftermiddag. Eller om jag bara hade fått ett av mina ryck och gå hälsa på alla hästarna i lösdriften kanske han inte hade behövt dött. Andra hästen jag sett dö av tarmvred, utan att jag kunnat göra nått. Fan, att man alltid ska fästa sig vid djur.

Vila i frid Balder.

Fy fan vad hemskt :( stackarn!