August
Saturday 18 January 2014 photo 1/1
|
Jag vet inte vad det är med mig längre.
En viss person vägrar lämna mina tankar. Även om jag är ute och festar med vänner, läser en bok, är i skolan eller jobbar.
Jag hatar det.
Jag hatar allt som kretsar kring det här.
Jag mår inte ett dugg bra av det för jag har gått en annan väg än vad jag ville i livet. Jag förlorade så mycket på så kort tid. Jag känner mig patetisk som inte kan sluta tänka så. Jag är inte den jag borde och vill vara. Det ända jag verkligen har kvar som jag vill ha är några minnen men allt kommer suddas med tiden. Jag såg ju själv hur nedbrutet det där hjärtat var. Den gick sönder på väg hem när den var tillbaka i min ägo. Mitt ser likadant ut.
Jag hatar dig för att jag älskar dig men inte mer än vad jag hatar mig själv för vad jag gjorde. Du gjorde rätt och det vet jag nu men du har totalt glömt mig. Jag existerar inte längre fast du inte ville säga upp vår vänskap. Du har stortsätt gjort det ändå. Du pratar inte med mig ju. Om jag får reda på något som har hänt dig eller så så är jag alltid sist och det är aldrig du som säger det. Vad hände med bästa vänner? Vad hände med att vi kunde prata med varandra? Vart försvann det du lovade? Du lovade mig att inte göra såhär. Du lovade att vi kunde prata. Du lovade mig vänskap när du inte längre ville ha mer.
Du gav mig så mycket. Mer än du antagligen vet.
Du gav mig en möjlighet att läka från mina sår. Du gav mig chansen att prata. Du såg mig för en person och inte någon att jävlas med. Du såg mig fast mina dåliga sidor. Du gav mig värme, kärlek. Du gav mig en annledning att inte släppa taget. Vissa saker kunde jag inte prata med dig om. Jag tror jag aldrig nämde för dig om mina fula tankar kring självmord innan gymnasiet. Jag nämde nog aldrkg hur jag faktiskt bär på otroligt många sår. Mina sår var aldrig fysiska men mentalt var jag en skrotad bil. Jag ville prata med dig men jag vågade inte. Du skrämde mig ibland på sätt som påverkade de sidorna. Jag vet att du inte ville skada mig, på något sätt. Du sa det otroligt många gånger när du gick. Men i och med att du lät mig tro så mycket i två månader, du skojade ju med mig om att hyra loftet, så gjorde du det bara värre för mig. Du lät mig i en vecka sitta utan några som helst kopplingar till dig och sen säger du att det inte funkar längre... i skolan fick du mig att bryta ihop. Jag bad dig att prata med mig. Du bröt mig men du kunde inte prata med mig samma dag ens. Du pratade inte med mig och du ljög. Du ljög för mig om något så viktigt som att du älskade mig i nästan två månader. Du ljög!
Jag önskar varje dag att mitt hjärts ska sluta slå snabbare när jag ser på dig. Jag önskar varje dag att jag inte blir varm av när du ler. Jag önskar varje dag att jag kan sluta älska dig.
Jag saknar dig men du förtjänar inte min saknad för jag vet att du inte saknar mig.
En viss person vägrar lämna mina tankar. Även om jag är ute och festar med vänner, läser en bok, är i skolan eller jobbar.
Jag hatar det.
Jag hatar allt som kretsar kring det här.
Jag mår inte ett dugg bra av det för jag har gått en annan väg än vad jag ville i livet. Jag förlorade så mycket på så kort tid. Jag känner mig patetisk som inte kan sluta tänka så. Jag är inte den jag borde och vill vara. Det ända jag verkligen har kvar som jag vill ha är några minnen men allt kommer suddas med tiden. Jag såg ju själv hur nedbrutet det där hjärtat var. Den gick sönder på väg hem när den var tillbaka i min ägo. Mitt ser likadant ut.
Jag hatar dig för att jag älskar dig men inte mer än vad jag hatar mig själv för vad jag gjorde. Du gjorde rätt och det vet jag nu men du har totalt glömt mig. Jag existerar inte längre fast du inte ville säga upp vår vänskap. Du har stortsätt gjort det ändå. Du pratar inte med mig ju. Om jag får reda på något som har hänt dig eller så så är jag alltid sist och det är aldrig du som säger det. Vad hände med bästa vänner? Vad hände med att vi kunde prata med varandra? Vart försvann det du lovade? Du lovade mig att inte göra såhär. Du lovade att vi kunde prata. Du lovade mig vänskap när du inte längre ville ha mer.
Du gav mig så mycket. Mer än du antagligen vet.
Du gav mig en möjlighet att läka från mina sår. Du gav mig chansen att prata. Du såg mig för en person och inte någon att jävlas med. Du såg mig fast mina dåliga sidor. Du gav mig värme, kärlek. Du gav mig en annledning att inte släppa taget. Vissa saker kunde jag inte prata med dig om. Jag tror jag aldrig nämde för dig om mina fula tankar kring självmord innan gymnasiet. Jag nämde nog aldrkg hur jag faktiskt bär på otroligt många sår. Mina sår var aldrig fysiska men mentalt var jag en skrotad bil. Jag ville prata med dig men jag vågade inte. Du skrämde mig ibland på sätt som påverkade de sidorna. Jag vet att du inte ville skada mig, på något sätt. Du sa det otroligt många gånger när du gick. Men i och med att du lät mig tro så mycket i två månader, du skojade ju med mig om att hyra loftet, så gjorde du det bara värre för mig. Du lät mig i en vecka sitta utan några som helst kopplingar till dig och sen säger du att det inte funkar längre... i skolan fick du mig att bryta ihop. Jag bad dig att prata med mig. Du bröt mig men du kunde inte prata med mig samma dag ens. Du pratade inte med mig och du ljög. Du ljög för mig om något så viktigt som att du älskade mig i nästan två månader. Du ljög!
Jag önskar varje dag att mitt hjärts ska sluta slå snabbare när jag ser på dig. Jag önskar varje dag att jag inte blir varm av när du ler. Jag önskar varje dag att jag kan sluta älska dig.
Jag saknar dig men du förtjänar inte min saknad för jag vet att du inte saknar mig.
Comment the photo
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/mizzpig/517191594/
Visa toppen
Show footer