Varför ska mitt hjärta vara så jävla envist!?
Varför har det fått för sig att det likförbannat ska hålla fast vid dig som om det inte fanns en morgondag?
Varför får det mig att fortfarande fälla tårar över dig, slå volter över dig?
Varför ska det jävlas med att tvinga in underbara minnen i mitt huvud, minnen jag har med dig?
Varför vill det försöka få mig att åka hem till dig och plinga på med teorin om att du kommer att omfamna mig och kyssa mig så fort du öpppnar dörren och ser att det är jag?
Varför får det mig att vara så jävla egoistisk?

Någonstans vet jag att vi har ett syfte med varandra. Det känns så på ett odefinerbart ställe inuti min kropp. En känsla jag har. Men jag vet inte när, hur eller varför. Men det känns som att vi just nu är på olika kapitel i boken. Vi är inte redo.
Kunde det inte ha varit en växande kärlek istället för en jävla intensiv störtförälskelse!?
Hur stänger man av skiten!?

Kan ingen vacker underbar kvinna komma och distrahera mitt hjärta? Lura bort identiteten på den jag älskar och ersätta den med dig själv? Ta hennes plats som min musa? Få mitt hjärta att slå hårdare på grund av dina händer på min hud och inte hennes?

Någon som vill dela de kalla vinternätterna med mig?
Sittandes med en varm kopp te och förundras över varandras livserfarenheter.
Värmas av våra andetag som blir som i symbios tillsammans med våra sammanlänkade kroppar.
Torka varandras tårar med trygghet.
Hålla dörren öppen för andra utan att känna osäkerhet.

Dela de friska vårmornarna med mig?
Vakna med solen i ansiktet och höra fåglar kvittra om sin hemkomst.
Se hur marken från förra året tittar upp och återföds.
Vara med när naturen blir sin egen fågel Fenix.

Dela de varma sommardagarna med mig?
Njuta av kittlingarna från grässtråna under fötterna när vi har picknick i parken.
Triggas av våra nakna kroppar när vi doppar oss i vattnet i skymningen som aldrig blir riktigt mörk.
Svettas tillsammans under en stjärnklar himmel, dansandes till den underbaraste av musik med de underbaraste av människor.
Känna vinden som omsveper oss när vi cyklar hemåt.

Dela de kylande höstkvällarna med mig?
Gå långa promenader i det analkande mörkret och studera hur löven ändrar färg.
Känna hur kärleken blossar upp på nytt när kroppen suktar efter närhet i den kyliga kvällsluften.
Envist sitta på balkongen med filtar och en stor kopp varm chocklad fastän det nästan är för kallt.
Analysera oss själva, titta tillbaka på det år som varit och gratulera sig över sin enastående prestation.
Sin förmåga att överleva.
Förmågan att kravla sig upp än en gång.

Någon som vill dela de kalla vinternätterna med mig?

Ja jag tyckte att jag lyckades sätta ord på det ganska bra.