Hemma i helgen och umgås med familjen.
Det känns som vanligt att vara hemma fast så annorlunda.

Jag har fortfarande så svårt att få in i mitt huvud att Momma inte längre lever.
Känns så ofattbart.. känns antingen som hon varit borta i flera år eller att hon lever, finns inget mellanting.

Det känns inte som att de var tre dagar sen hon lämnade oss.

Jag tror absolut att ni kommer att ses igen. Jag tror att det finns en regnbågsbro för människor, precis som det finns med djuren och där kommer ni att återförenas senare. Ta hand om dig och din familj till dess.

Döden är så svår att greppa. Många gånger känns det fortfarande som att mamma är ute på en lång resa eller något sådant. Minnerna finns kvar och hon känns så levande trotts alla åren. Ibland känns dock döden mer verklig än något annat och då gör det så jävla ont! Så man kanske ska vara tacksam för känslan att de bara är borta, inte döda. För det skulle kankse göra för ont att alltid förstå vad döden innebär.



Jag tror dock att ni kommer ses igen. Undra om hon och mamma klagar och fnissar om oss, pojkvalen, alla gånger vi bränner bullarna och andra små konstigheter. Kanske går dom ut på bus tillsammans när dom får tråkigt och skrämmer livet ur dig och mig när vi går på toan. (Du vet "rösterna i vattnet" och allt sånt. haha.) Jag kan se framför mig hur mamma beklagar sig över att jag inte vill ha barn och bara har hundar och din mormor säger att "ja men hon lär få barn innan Camilla iaf, hon är ju så kräsen" osv osv.



Åh varför skriver jag sånt här när jag är påverkad av koffein?