Läsvärd historia jag skrev på svenskan för ett litet tag sedan:

Vad hände med Kojack?

- Jag kommer sakna dig Kojack! Viskade den Mörkhåriga flickan mot den lilla hästens bruna hårrem. Bella som annars var en frisk fläkt hade nu fått möta sin värsta fiende: växa ur sin älskade Kojack. Hennes hår var trassligt uppsatt i en hög tofs. Dom nya ägarna skulle komma vilken sekund som helst. Gotlandsrusset stod nöjt och åt av sitt hö, ovetande om vad som skulle hända. Dom hade haft så många underbara år tillsammans, faktiskt så hade hon haft honom i fyra hela år! Senast förra året hade dom kommit upp i LB! Dom hade tävlat mycket, men när man blir förstor för sin ponny va det bäst att skaffa en ny och sälja den gamla. Cheery hade hon haft i en månad nu och dom gjorde redan stora framgångar på tävlingsbanona! Hon hörde en bil köra in på gården och snart hördes en liten flickas förväntansfulla röst, hennes egen mammas röst och en trött dam som antagligen följt med den lilla flickan. Bella rätade på ryggen och torkade bort snor och tårar med baksidan av handen. Hon gav hästen den sista biten äpple och tog sedan två steg tillbaka i halmen. Den förväntansfulla lilla flickan hade kommit in i stallet och gick sakta in i Kojacks box. Bella gillade inte att ha dendär Moa i Kojacks box! Hon behövde faktiskt inte vara i hennes stall eller på hennes gård! Men det som gjorde mest ont var att Kojack, hennes häst, gick till Moa med spetsade öron! Bella gick framför Moa och satte på honom grimman. Den blåa grimman hon vunnit på deras senaste tävling. Valacken gick snällt med ut på stallgången där hon satte på honom hans blåa täcke och dom blåa transportskydden. Moa sträckte fram handen för att ta grimskaftet som hon tidigare satt fast på grimman tog Bella snabbt det och gick ut med honom. Moa fick stå snopet kvar. Det skulle vara sista gången han stod hos henne och då hade hon faktiskt rätten till att lasta honom själv! Hon sa inte ett ord till varken hennes mamma eller någon annan. Hennes prins gick med upp på transporten, precis som om han trodde att dom skulle åka på tävling.
- jag älskar dig killen! Jag kommer aldrig glömma dig! Viskade hon i hans öra innan hon gick ur transporten och såg Moas mamma stänga rampen och Moa själv hoppa in i baksätet. Snart lämnade transporten gården och allt var tyst och stillsamt igen. Bella skulle aldrig glömma honom! Med tårar i ögonen sprang hon in och upp till sitt rum, hon kom inte ut därifrån föräns senare på kvällen.

- Jesica Anderson på Hugo red på tiden 130,78 och det var en felfri runda, där med gick dom upp i ledningen! Nästa ekipage är Bella Toralv med Bollnäs Cheer and Crisp dom rider för lantliga i vänersborg, vi önskar er lycka till!
Bella travade in på banan och visade den fuxfärgade Halvblodskorsningen några hinder innan hon satte av i galopp. Första hindret var ett blåglut räcke som stoet lätt hoppade över. Cheery hoppade högt över en meters hindret och fortsatte i full fart mot en bred oxer. Bella lät sig in skrämmas och även den flög de över. Cheery skakade på sitt ädla fuxhuvud så att den ljusa manen fladdrade ordentligt. Bara för att Bella in flätat manen var stoet tvungen att skaka på huvudet, typiskt henne! Dom kom ganska snävt på combinationen. Bella såg det och med skräck i magen manade hon på stoet. Publiken höll andan för några sekunder, stoet klarade båda hindrerna utan problem men Bella däremot tog nästan i hinderstödet. Hon klarade sig med någon centimeter. Nästa var ett kryss som var ganska lågt. Resten av hindrerna gick galant och ekipaget hade en bra tid och de kom vidare till omhoppning. Publiken apploderade och Bella travade ut. Hon såg bort mot framhoppningsbanan och kunde inte tro sina ögon. Där borta hoppade en blond liten tjej på ett brunt gotlandsruss.
- Kojack! Viskade hon förvånat fram. Valacken såg inte alls nöjd ut och såg ut att bara vilja därifrån. Det stack till i hennes hjärta. Han var bara sju år och ändå så sliten. Hennes ögon fylldes av tårar och Bella skänklade stoet därifrån…

Två år senare debuterade hon med d-ponnyn Madagaskars olympiados, en svart valack. Efter en bra runda med bara fyra fel red hon ärovarvet som fyra. Valacken galopperade nöjd. Hon såg ut över häst och folk havet och det var en häst som stack ut, ett brunt gotlandsruss med en rödhårig kille på ryggen
- Kojack! tårarna hade börjat rinna igen. Att Cheery var borta hade inte gjort lika ont som att se Kojack försvinna. Hon hade ju lovat honom att det skulle vara dom för alltid! Han hade lärt henne allt hon kunde! Fortfarande såg Kojack olycklig ut. Varför hade dom inte kunna spara honom?! Han var viktig! Han var den bästa hästen hon någonsin ridit! Även denna gång åkte hon hem utan att ens säga hej till honom pågrund av ett stygn av svek satt i hennes hjärta.

När Bella hade sålt sin D-ponny, flyttat hemifrån, skaffat pojkvän, köpt in en massa hästar var hon ute på tävlingsbanorna hela tiden. Hon red med stora framgångar, bara 24 år. En dag var hon med i en lite klubbtävling för att unghästarna skulle få känna på pressen på en enkel nivå såg hon honom igen. Fst, hon kände först inte igen honom. Hans man var tovig och ruggig, hans stora mörka, trygga ögon var skrämda och ungen som satt på var ondskan själv enligt Bella. Hon kunde inte tro sina ögon. Hur hade hon kunnat lämna honom sådär?! Hon och hennes Sambo Krille åkte hem och direkt satte hon sig framför datorn och sökte på ’Lotusvägens Kojack’ ett antal träffar vart det och många av dem var det hon och Kojack på, men vissa bilder var det små snoriga ungar som hängde och bråkade med honom. Hon kollade igenom ganska många bilder innan hon såg en annons som dom lagt ut dagen innan på Hästnet. Han var tillsalu för ynka 25 000! Utan att ens prata med Krille ringde hon och redan dagen efter var hon och hämtade hem Kojack.

Det var den lyckligaste dagen i mitt liv! Att få hem min allra bästa kompis! Nu är Kojack äntligen sig själv igen och dom stora bruna ögonen är lugna och glada! Det tog inte lång tid innan han förstod att det var jag som hämtade honom och nu går han som Solbäckens Maskot, 17 år gammal och gottar sig i hagarna med både unghästar, ston med föl och även med hingstar lite då och då. Jag har fått tillbaka min bästa vän och lyckligare kan man nog inte vara! Och Elvira, min dotter som är några månader nu, kommer få en underbar lärare när hon blir äldre. Jag känner ett sådant behov av att få berätta för er att det aldrig är för sent! Det är bara mansjälv som bestämmer när det är det! Tänk inte bara på att tävla, Tänk på era vänner först!

aaw vilkan fin! :') Håller helt med!