Jag vet inte var jag ska börja faktiskt. Det känns som att allting nätan går fel. Kanske ska jag lära mig att uppskatta de få saker som jag har och inte sörja saker jag förlorar. Kanske ska jag lära mig att inte bry mig om något alls, för visst vorde det lättare att inte behöva bli besviken varenda gång "livet sviker mig."

Pappa är på sjukhuset och som vanligt så hör jag ingenting om hur han mår eller nått, får leva i ovisshet tills han får komma hem igen. Samma sak som tidigare antagligen, fattar inte varför behandlingarna inte har hjälpt, är han obotlig? Funderar nästan på att så fort jag har lyckat skaffa mig ett jobb så vi har råd med det säga till honom att bo hos oss istället. Som det är nu funkar inte i längden, absolut inte. Ibland känns det som att jag måste vara mamma åt hela världen, räcker det inte med att behöva vara mamma till sigsjälv?

Min laptop är sönder, den har något emot batterier, har förstört två stycken redan varav ett inte var vårt >.< Vet inte hur jag ska göra i skolan nu, var och varannan dag har jag ont i höger hand, handleden eller fingrarna som gör det väldigt jobbigt att skriva. Därför jag asar med mig (hittills) laptopen varje dag ju. Får väl skippa det här med att anteckna nu tills vi har råd att fixa datorskrället.

På någon mystisk vänster har alla mina varma tröjor försvunnit... Fick låna en av Davids idag till skolan för jag frös så mycket. Har bara kvar mina tunna "t-shirts" eller toppar eller vad folk nu kallar tjej tröjor nuförtiden ^^

Pengarna är ett kosntant problem nu, tror inte vi kommer att ha råd att tanka så att David kan köra till jobbet månaden ut ens och då har jag inte räknat med att vi ska kunna köpa mat ens. Bara skit. Som tur är har vi fått en massa hembakade vetebullar av Davids mamma så vi kan leva på dem ett tag iaf =) Har hittat några fler jobb nu som jag ska söka, men jag måste ha skrivit något finstilt om att folk inte ska höra av sig tillbaka igen på mitt CV för det är total avsaknad på action på det området =/

Kanske var min tantolycka i badkaret när jag halkade och slog i nacken en indikation på att jag lever på lånad tid, vem vet ^^ Men nu ska vi inte vara sånna, jag vet inte vad morgondagen håller för mig även om det inte ser ljust ut. Hoppet är det sista som lämnar människan tyvärr... För det orsakar också mycket sorg när man ständigt hoppas men aldrig får något som går i uppfyllelse.

Over and out

åhhh.. :/ hoppas verkligen du får ett jobb snart... jobbigt att ha det så..