De jävlar, som förändrat mig ska jag för alltid hämnas Vems öde det än ämnas sjöng hennes vackra röst. ni bugar er för myten och vänder kappan efter vinden. Och ni kysser mig på kinden och jag spyr på eran tröst. ni lägger er och vilar tryggt och barnsligt vid mitt bröst. Och när ni fått er glädje går ni ut. För er får allt ett slut, och era sorger tidvis domnar. Det blir vår och det blir sommar men här vilar en förbannelse av höst. ni ler åt allt och inget och ger fan i besvären, och ni skrattar åt misären för den har ni sett förut. Och den kärlek som jag ger är blott en del av den jag saknar varje morgon när jag vaknar, var sekund och var minut. Har någon nånsin sagt till mig hur kärleken ser ut? Eller varför den kan lämna sånna hål? Den sticker som en nål, och förvandlar mina nerver till stoft och sot och skärvor, och förvandlar varje amorpil till krut. Ni sover gott om natten när ni klarat era läxor. Själv sover jag med häxor som ingen bjudit hit. Ingen tycks förstå det sår som svider i mitt hjärta. För era sår av smärta kan man badda lätt med sprit. Men de jävlar som förändrat mig de dödar bit för bit. Och glädjen har försvunnit liksom jag. Men jag hittar den en dag och jag är envis kan man tycka, men jag skall finna all min lycka, om så Döden ska bli den som tar mig dit!

Annons

The photo has no tags

April 2012