Det lyser någonstans i ett hus, för att specifiera sig, en Flickas rum. Lampan lyser svagt, men det räcker för att hon ska kunna hitta i rummet. Hon trampar på massa möjliga saker och sliter av sig det stickiga löshåret. Hon slänger det på golvet, förmodligen hamnar det under sängen tillslut. Kläderna ramlar nästan av och huvudet dånar. Hon går med tunga steg in till badrummet intill hennes rum och drar på kranen med högsta stryka. Flickan har inte känsel någonstans i kroppen, så hon märker inte att vattnet är kallt som is. Vattnet rinner nedför kinderna när hon sköljer av ansiktet. Innerst inne vet hon att allt är förfärligt, och omgivningen talar samma sätt. Vart man än kommer i huset ligger det flaskor och glas av olika slag. Herregud vad det ser ut. Hon staplar fram och välter en kruka, mammas fina. Flickan trampar i glasskärvorna och känseln förbryllar henne. Hon hör hur glas krossas men hon känner ingn hon någon smärta. Hennes syn leker vilt och hennes långa natt slutar på mattan i hallen. Gråtandes och förlorad.

Flickan kände värmen. Lyckoruset i hela kroppen fick Flickan att vilja spricka. Flickan såg nämligen Pojken på bussen. Hans ögon trollbinde henne starkt. Flickans blick ville aldrig slitas ifrån, hennes blick sade "ta mig här ifrån". Och pojken nickade lugnt. Flickans och Pojkens blickar möttes flertal gånger, och varje gång var det svårt att slitas ifrån den andra. När Flickan gick av bussen, frös hennes hjärta till is, tårarna kom som en flod nedför hennes kind och ensamheten kröp upp bakom kröken. Ingen återvändo fanns. Hon gick rakt in i gapet medans Pojkens gädjefyllda skratt ekade långt där borta bakom henne.

Rebecka Stockgard ©

jag tar gärna din riktiga, sötis!