July
Monday 9 June 2008 photo 1/1
|
jag kom på mig själv med att titta på dig, där låg du i din säng med
din vänster arm under ditt huvud. din höger arm låg utsträckt mot
mig som om den ropade efter min kropp.
du tittade framför dig mot klockan som sitter på väggen.
vad tänkte du på? förstod du inte att ditt liv just nu
rinner ut i sanden? jag tog mig sakta mot din säng.
la mig bredvid din och väntade på att den där känslan som
alltid fanns där innan skulle uppenbara sig i min hjärna.
känslan kom aldrig , jag tryckte mig mot dig, vände mig om
och kramade dig, jag försökte få ögonkontakt med dig.
du tittade på mig som om du tittade igenom mig som om att
du inte såg mig. dina ögon som alltid fick mig att le, gjorde mig
gråtfärdig.
vart är du? vi log inslingrande i varandra, åtminstone jag.
du är en förstörd människa. det blev en lång tystand och dina
andetag blev djupare, du blinkade till med dina vackra ögon och
slutligen erkände du det, som jag aldrig tordde du skulle förstå.
jag vet, jag kom på mig själv att jag är en elak människa men endå så ärlig.
du är en förstörd människa. du är på kanten att inte ens existera. du bara är.
du är inte längre mitt problem, jag var den som alltid fanns där för dig.
jag var din men det kommer jag aldrig bli igen. jag har tagit mig igenom det,
lämnat det som var oss bakom mig. jag ville bara hjälpa. men det får jag inte.
för det ska jag inte, och det går inte.
jag var den som väntade och visste att du var värd at vänta på,
trots att du betedde dom som ett svin mot mig.
jag var din trygghet. jag var hon som hade det och som du älskade.
något jag aldrig förstått innan men som jag förstår nu.
jag trodde aldrig att jag var något att ha, jag trodde att allt du sa
var en lögn. att ingenting, du sa vara sanning. jag trodde bara att jag
var ditt andrahandsval. du tog mig för given och som du endast nöjde dig med
för att jag alltid var kvar. jag insåg aldrig det jag inser nu.
du behövde verklingen mig..
</3
din vänster arm under ditt huvud. din höger arm låg utsträckt mot
mig som om den ropade efter min kropp.
du tittade framför dig mot klockan som sitter på väggen.
vad tänkte du på? förstod du inte att ditt liv just nu
rinner ut i sanden? jag tog mig sakta mot din säng.
la mig bredvid din och väntade på att den där känslan som
alltid fanns där innan skulle uppenbara sig i min hjärna.
känslan kom aldrig , jag tryckte mig mot dig, vände mig om
och kramade dig, jag försökte få ögonkontakt med dig.
du tittade på mig som om du tittade igenom mig som om att
du inte såg mig. dina ögon som alltid fick mig att le, gjorde mig
gråtfärdig.
vart är du? vi log inslingrande i varandra, åtminstone jag.
du är en förstörd människa. det blev en lång tystand och dina
andetag blev djupare, du blinkade till med dina vackra ögon och
slutligen erkände du det, som jag aldrig tordde du skulle förstå.
jag vet, jag kom på mig själv att jag är en elak människa men endå så ärlig.
du är en förstörd människa. du är på kanten att inte ens existera. du bara är.
du är inte längre mitt problem, jag var den som alltid fanns där för dig.
jag var din men det kommer jag aldrig bli igen. jag har tagit mig igenom det,
lämnat det som var oss bakom mig. jag ville bara hjälpa. men det får jag inte.
för det ska jag inte, och det går inte.
jag var den som väntade och visste att du var värd at vänta på,
trots att du betedde dom som ett svin mot mig.
jag var din trygghet. jag var hon som hade det och som du älskade.
något jag aldrig förstått innan men som jag förstår nu.
jag trodde aldrig att jag var något att ha, jag trodde att allt du sa
var en lögn. att ingenting, du sa vara sanning. jag trodde bara att jag
var ditt andrahandsval. du tog mig för given och som du endast nöjde dig med
för att jag alltid var kvar. jag insåg aldrig det jag inser nu.
du behövde verklingen mig..
</3
Visa toppen
Show footer