April
Thursday 2 April 2009 photo 1/1
|
En del av mitt liv
Det hela började väl egentligen för lite mer än ett år sedan då jag blev "lämnad ensam" för första gången i mitt liv, flickan jag älskade och brydde mig mest om gjorde slut. Hon sa att hon inte älskade mig längre, och det värsta var att hon bara skickade ett sms där det stod att hon gjorde slut. Jag blev såklart extremt ledsen, vilket jag fortfarande är än idag, mest pga att jag aldrig fick något klart svar på varför hon gjorde det.
Jag vet faktist inte om jag någonsin kommer kunna gå vidare, jag menar, hon var verkligen mitt allt - det enda jag någonsin haft och brytt mig om. Jag har verkligen försökt, men det är helt omöjligt, att glömma henne. Det gick bra ett tag, när jag träffade Linzie, men det ska jag inte skriva om än.
I alla fall, i somras så fick jag sommarjobb på Ellis morsas jobb, jag skulle jobba där i 3 veckor och bo hos Ellis familj under tiden, vilket var ok för henne - som vänner alltså. Jag pratade knappt med Elli över huvud taget, jag var både rädd och närvös hela tiden. Vi gjorde bara en del saker tillsammans, som att spela spel med hennes familj. Hennes lillebror, Pontus, tyckte om mig väldigt mycket i alla fall, han frågar tydligen om mig än idag.
Men på måndagen sista veckan jag skulle jobba så väckte Ellis morsa mig runt kl 8 på morgonen och berättade att polisen ringt och sagt att vi måste åka till polisstationen direkt. Jag sa väl ok och vi gick och satte mig i bilen,
jag, Elli, och hennes morsa.
När vi kom fram till stationen så gick Elli in tillsammans med sin morsa och jag väntade i bilen så länge. Jag satt där i ungefär en timma, tills två stycken poliser kom och knackade på rutan. Dom sa att jag skulle följa med in på stationen, och de höll mig i båda armarna så jag inte skulle "fly" från dom. Jag var såklart helt chockad, men jag följde självklart med dom. Dom tog mig till ett förhörs rum där jag fick vänta på någon som skulle förhöra mig. Dom frågade mest frågor om mitt personnr och sånt, och om jag visste varför jag var där men jag svarade nej. Jag fick då reda på att jag var misstänkt för sexuella övergrepp alt. våltäkt mot barn. Jag nekade såklart, och då ställde dom lite mer detaljerade frågor som jag svarade på. Sen ringde dom åklagaren och frågade om dom ville ta in mig, och det ville dom. Så två stycken poliser tog mig till ett rum där jag fick klä av mig alla kläderna så dom kunde som jag hade några vapen / knark, etc. med mig, men det hade jag inte.
Sen tog dom mig till en cell där jag satt i någon timme tills nästa förhör kom, jag fortsatte svara på deras frågor om och om igen.
Och btw bara så ni vet; jag har INTE våldtagit någon. Dom bara "trodde" att jag haft sex med Elli, som då var 12 år och jag 15, eftersom hon i skolan gått runt och "skrytit" i klassen om sin pojkvän, och även mådde ganska dåligt precis när vi träffades (men av helt andra anledningar). Men vi har i alla fall inte gjort någonting annat än kysst varann, inom det området.
Jag svarade som sagt på deras patetiska frågor, sen tog dom mig till cellen igen, där jag satt i någon timme igen, en kvinna kom och frågade mig ifall jag någon gång haft självmordstankar/skadat mig själv på något sätt. Jag svarade nej, men hon trodde inte på det så hon tog mig till en annan cell som hade plexiglasväggar så dom kunde bevaka mig hela tiden.
Jag satt där tills nästa förhör var, då frågade dom om och om igen samma frågor, om vad jag och Elli gjort när vi träffades och sånt.
Efter någon timmes förhör så beslutar dom sig för att släppa mig så länge, bara jag lovar att åka hem direkt och inte har någon kontakt med Ellis familj igen.
Jag ringer i alla fall hennes morsa, så hon kan komma med min väska med kläder och sånt, sen körde hon mig till centralen. Då såg vi att det inte gick något tåg förrän om 12 timmar, och så länge kunde jag ju inte vänta. Då körde hon mig hela vägen hem. Det gick bra, vi lyssnade på musik typ hela tiden.
Vi kom i alla fall hem till mig runt kl 2 på natten, så hon fick sova över hemma hos mig och det gick ju bra för min morsa.
Sen dagen efter så var det tydligen något möte på soc som jag skulle till, med min mamma och pappa. Där fick jag i alla fall reda på att min mamma ville kasta ut mig, vilket soc tyckte var helt ok. Jag fick två val, antingen att bo hos min pappa jag aldrig haft riktig kontakt med eller att bo hos en fosterfamilj, jag valde såklart att bo hos min farsa. Jag fick ungefär 30min på mig att packa mina saker jag ville ha med mig, och sen åkte vi hem till min farsa. Han hade ingen aning om detta innan, så det blev som en chock för honom med.
Min pappa bor mitt ute i skogen, 8km till närmaste busshållsplats och 2.5mil in till "stan".
Jag har varit på hur många möten som helst och bett om att få flytta tillbaks till min mamma, för jag vill inte bo här ute i skogen. Men hon bara säger nej, eller så ignorerar hon mig. Jag har också på flera möten bett henne, mitt framför 7 olika socialarbetare, att hon ska ringa någon gång ibland och bara fråga hur jag mår, jag tror hon har ringt ca.. 4 gånger sen detta hände, 1 Juli. Mina föräldrar är nog dom mest känslokalla människorna som finns här på jorden. Min mamma har aldrig någonsin brytt sig ett skit om mig, ända sen jag varit liten har hon favoriserat min syster. Jag har aldrig fått någon chans att ha något intresse, någon hobby, över huvud taget. Alltid har hon låtit all sin tid gå till min syster, och mina 2 halvbröder.
Måste bara lägga till; jag har en syster som är 15 år, en halvbror som är 8 i sommar, och en halvbror som blir 2 i höst. Själv är jag 16 och fyller 17 i november.
Men, ja. Min mamma har aldrig haft något intresse av mig, även om hon visste att jag blev mobbad i skolan när jag var mindre så lyssnade hon bara när lärarna sa att jag gjort något "dumt". Jag fick inte ens gråta för min egen mamma, hon bara höll för min mun då riktigt hårt, så jag knappt kunde andas -vilket jag sa till henne då också men hon bara sa "du kan ju gråta, då kan du väl andas med", men man fick ju fan panik, och hon jobbar ju ändå som sjuksköterska. När jag frågar henne om detta "nu" så svarar hon inte, hon bara tittar på mig och säger inte ett skit.
Ett annat exempel är; dagen innan skolavslutningen så satt jag och min mamma vid köksbordet och pratade bara, då sa jag att jag inte ville att hon skulle berätta för hela släkten vart jag skulle åka i sommar och jobba, men hon svarade väl bara "Jag får göra det om jag vill för jag är din mamma". Men, jag kanske inte tycker det är så speciellt kul när halva släkten får reda på precis allt i mitt privatliv, inte så roligt om till och med mina halvkusiner kommer med massa taskiga kommentarer. Men hon kunde inte ens acceptera det, och då kommer hennes man, Thomas, in rummet och typ säger att jag inte ska bråka men jag ber honom gå och det gör han också. Men han kommer tillbaka sen och är helt galen, han skriker och hotar mig flera gånger till livet. Han säger att jag ska gå ut på gatan så han kan slå ihjäl mig, men sen sticker han i alla fall iväg.
Då kommer min mormor dit precis, och undrar vad som hänt, men jag svarar bara att hon ska fråga min mamma eftersom hon satt ungefär 1m ifrån mig när allt hände utan att säga ett enda ord. Men hon svarar nu i alla fall att det var "Jesper som bråkade", då går jag bara där ifrån, upp på mitt rum.
Thomas har, framför 6 socialarbetare, erkänt att han har vid flera tillfällen hotat mig till döden. Han sa också att han var chockad själv över att han inte gjorde något värre. Men INGEN, verkligen INGEN av dom som arbetade där brydde sig ens om det. Dom bara brydde sig om det min mamma sa, att det var JAG som "bråkade" för mycket hemma så jag inte klarade av att bo där. Men seriöst, jag har ALLTID kommit hem i tid, aldrig varit ute och festat på helgerna, aldrig skitit i skolan, gick ut med betyg långt över medel. Vad får jag som tack? Att min mamma säger att hon inte vill gå på min skolavslutning ens, och jag slutade ju trots allt nian, för att hon ville hellre gå på min lillebrors skolavslutning för han "uppskattade henne mer som mamma". Jag orkade inte ens diskutera det där med henne.
Någon vecka efter att jag flyttat till min pappa så började jag prata med en tjej på internet som hette Linzie, vi hade en gemensam vän som vi båda hatar nu, men ändå. Det började först som ett vänskapligt förhållande, vi hade många liknande intressen och vi tyckte om samma musik, och vi hade båda det svårt i livet. Först pratade vi bara över msn, men sen började vi också prata i telefon. Vi kunde lätt prata i 10 timmar i streck men det tyckte ju inte hennes mamma om speciellt mycket.
Vi bestämde i alla fall efter ett tag att vi skulle ta och träffas, och det gjorde vi också och vi blev tillsammans, vilket vi är än idag.. tror jag. Vårt förhållande har varit lite fram-och-tillbaka, hon skiter verkligen i precis allting, skolan, att äta, allt. Hon har varit otrogen mot mig lätt över 10 gånger nu på 8½ månad, men jag fortsätter att ge henne en ny chans. För en sak ska ni alla veta, jag skulle aldrig någonsin lämna någon, inte på något sätt.
Men jag kan bli väldigt väldigt ledsen ibland, och säga en del dumma saker, men jag skulle aldrig skada någon med vilje, varken fysiskt eller psykiskt. Men det är inte alltid så lätt att vara "snäll" mot någon som gång på gång sviker en, går bakom ryggen på en, ljuger om precis allt. Men jag står ändå fast vid att aldrig lämna någon, aldrig någonsin, oavsett vad som än händer. Men jag vet verkligen inte nu, hon säger att hon inte ens blir glad av när jag säger att jag älskar henne.
För någon vecka sedan berättade Linzie att hon varit otrogen mot mig igen, och jag blev såklart jätteledsen och gick ut, bara för att "gå av mig" lite. När jag gått en liten bit så kommer min pappa ut och skriker efter mig, men jag bryr mig inte om honom utan går bara vidare. Då kör han efter mig med bilen, han kör så fort han kan och stannar precis framför mig. Sen springer han ut och slår till mig, flera gånger i huvudet, hade bulor mer än en vecka efter det. Linzie hörde allt i telefonen, så det finns "vittne" på det. Han hotade mig flera gånger efter det, i bilen, att jag skulle få "mer" sen när vi kom in.
Jag kontaktade i alla fall socialen direkt dagen efter, och förklarade för dom vad som hänt. Och dom höll med om att jag inte borde bo kvar hos min pappa på ett tag då, så jag bad dom ringa min mamma och det gjorde dom.
När hon kom in i rummet sa hon inte ens hej, hon frågade inte ens hur jag mådde. Soc-gubbarna bara fråga om jag eller som ska förklara, och jag bad dom att göra det. Min mamma svarade efter att dom läst upp det, att hon trodde jag ljög. Hur kul känns det? Att ens egen mamma inte ens tror på en sån sak, jag menar, det finns ju trots allt en anledning till varför hon lämnade honom.
Vi kom i alla fall senare fram till att jag skulle bo hos min mormor ett tag då, och det gick väl ganska bra, förutom att hon klagade så fort jag satte mig vid datorn. Eftersom min mamma redan innan har pratat massa skit om att jag sitter vid datorn för mycket och sånt.
Men nu bor jag i alla fall hemma hos min pappa igen, och socialen verkar inte ha gjort ett skit åt det som hänt. Har inte ens hört av dom någonting faktist. Dom sa till mig att det skulle bli en anmälan mot min pappa, men dom har som sagt inte gjort ett skit åt det.
Men, jaw.. Nu har jag ingenting mer att berätta tror jag. Ifall ni undrar någonting mer kan ni ju alltid ringa mig,
eller skicka sms om ni har comviq :') 0700429740. Eller adda min msn, iluvjax@live.se
Jag är i STORT behov av att prata med folk, nästan INGEN har pratat med mig på snart ett år.. Skulle vara kul att ha
någon att prata med.
Tack till er som läste läste allt det är!
// Jesper Rapp, Simcaz @ BDB.
Ps. Gammal bild xP.
Det hela började väl egentligen för lite mer än ett år sedan då jag blev "lämnad ensam" för första gången i mitt liv, flickan jag älskade och brydde mig mest om gjorde slut. Hon sa att hon inte älskade mig längre, och det värsta var att hon bara skickade ett sms där det stod att hon gjorde slut. Jag blev såklart extremt ledsen, vilket jag fortfarande är än idag, mest pga att jag aldrig fick något klart svar på varför hon gjorde det.
Jag vet faktist inte om jag någonsin kommer kunna gå vidare, jag menar, hon var verkligen mitt allt - det enda jag någonsin haft och brytt mig om. Jag har verkligen försökt, men det är helt omöjligt, att glömma henne. Det gick bra ett tag, när jag träffade Linzie, men det ska jag inte skriva om än.
I alla fall, i somras så fick jag sommarjobb på Ellis morsas jobb, jag skulle jobba där i 3 veckor och bo hos Ellis familj under tiden, vilket var ok för henne - som vänner alltså. Jag pratade knappt med Elli över huvud taget, jag var både rädd och närvös hela tiden. Vi gjorde bara en del saker tillsammans, som att spela spel med hennes familj. Hennes lillebror, Pontus, tyckte om mig väldigt mycket i alla fall, han frågar tydligen om mig än idag.
Men på måndagen sista veckan jag skulle jobba så väckte Ellis morsa mig runt kl 8 på morgonen och berättade att polisen ringt och sagt att vi måste åka till polisstationen direkt. Jag sa väl ok och vi gick och satte mig i bilen,
jag, Elli, och hennes morsa.
När vi kom fram till stationen så gick Elli in tillsammans med sin morsa och jag väntade i bilen så länge. Jag satt där i ungefär en timma, tills två stycken poliser kom och knackade på rutan. Dom sa att jag skulle följa med in på stationen, och de höll mig i båda armarna så jag inte skulle "fly" från dom. Jag var såklart helt chockad, men jag följde självklart med dom. Dom tog mig till ett förhörs rum där jag fick vänta på någon som skulle förhöra mig. Dom frågade mest frågor om mitt personnr och sånt, och om jag visste varför jag var där men jag svarade nej. Jag fick då reda på att jag var misstänkt för sexuella övergrepp alt. våltäkt mot barn. Jag nekade såklart, och då ställde dom lite mer detaljerade frågor som jag svarade på. Sen ringde dom åklagaren och frågade om dom ville ta in mig, och det ville dom. Så två stycken poliser tog mig till ett rum där jag fick klä av mig alla kläderna så dom kunde som jag hade några vapen / knark, etc. med mig, men det hade jag inte.
Sen tog dom mig till en cell där jag satt i någon timme tills nästa förhör kom, jag fortsatte svara på deras frågor om och om igen.
Jag satt där tills nästa förhör var, då frågade dom om och om igen samma frågor, om vad jag och Elli gjort när vi träffades och sånt.
Efter någon timmes förhör så beslutar dom sig för att släppa mig så länge, bara jag lovar att åka hem direkt och inte har någon kontakt med Ellis familj igen.
Jag ringer i alla fall hennes morsa, så hon kan komma med min väska med kläder och sånt, sen körde hon mig till centralen. Då såg vi att det inte gick något tåg förrän om 12 timmar, och så länge kunde jag ju inte vänta. Då körde hon mig hela vägen hem. Det gick bra, vi lyssnade på musik typ hela tiden.
Vi kom i alla fall hem till mig runt kl 2 på natten, så hon fick sova över hemma hos mig och det gick ju bra för min morsa.
Sen dagen efter så var det tydligen något möte på soc som jag skulle till, med min mamma och pappa. Där fick jag i alla fall reda på att min mamma ville kasta ut mig, vilket soc tyckte var helt ok. Jag fick två val, antingen att bo hos min pappa jag aldrig haft riktig kontakt med eller att bo hos en fosterfamilj, jag valde såklart att bo hos min farsa. Jag fick ungefär 30min på mig att packa mina saker jag ville ha med mig, och sen åkte vi hem till min farsa. Han hade ingen aning om detta innan, så det blev som en chock för honom med.
Min pappa bor mitt ute i skogen, 8km till närmaste busshållsplats och 2.5mil in till "stan".
Jag har varit på hur många möten som helst och bett om att få flytta tillbaks till min mamma, för jag vill inte bo här ute i skogen. Men hon bara säger nej, eller så ignorerar hon mig. Jag har också på flera möten bett henne, mitt framför 7 olika socialarbetare, att hon ska ringa någon gång ibland och bara fråga hur jag mår, jag tror hon har ringt ca.. 4 gånger sen detta hände, 1 Juli. Mina föräldrar är nog dom mest känslokalla människorna som finns här på jorden. Min mamma har aldrig någonsin brytt sig ett skit om mig, ända sen jag varit liten har hon favoriserat min syster. Jag har aldrig fått någon chans att ha något intresse, någon hobby, över huvud taget. Alltid har hon låtit all sin tid gå till min syster, och mina 2 halvbröder.
Ett annat exempel är; dagen innan skolavslutningen så satt jag och min mamma vid köksbordet och pratade bara, då sa jag att jag inte ville att hon skulle berätta för hela släkten vart jag skulle åka i sommar och jobba, men hon svarade väl bara "Jag får göra det om jag vill för jag är din mamma". Men, jag kanske inte tycker det är så speciellt kul när halva släkten får reda på precis allt i mitt privatliv, inte så roligt om till och med mina halvkusiner kommer med massa taskiga kommentarer. Men hon kunde inte ens acceptera det, och då kommer hennes man, Thomas, in rummet och typ säger att jag inte ska bråka men jag ber honom gå och det gör han också. Men han kommer tillbaka sen och är helt galen, han skriker och hotar mig flera gånger till livet. Han säger att jag ska gå ut på gatan så han kan slå ihjäl mig, men sen sticker han i alla fall iväg.
Då kommer min mormor dit precis, och undrar vad som hänt, men jag svarar bara att hon ska fråga min mamma eftersom hon satt ungefär 1m ifrån mig när allt hände utan att säga ett enda ord. Men hon svarar nu i alla fall att det var "Jesper som bråkade", då går jag bara där ifrån, upp på mitt rum.
Thomas har, framför 6 socialarbetare, erkänt att han har vid flera tillfällen hotat mig till döden. Han sa också att han var chockad själv över att han inte gjorde något värre. Men INGEN, verkligen INGEN av dom som arbetade där brydde sig ens om det. Dom bara brydde sig om det min mamma sa, att det var JAG som "bråkade" för mycket hemma så jag inte klarade av att bo där. Men seriöst, jag har ALLTID kommit hem i tid, aldrig varit ute och festat på helgerna, aldrig skitit i skolan, gick ut med betyg långt över medel. Vad får jag som tack? Att min mamma säger att hon inte vill gå på min skolavslutning ens, och jag slutade ju trots allt nian, för att hon ville hellre gå på min lillebrors skolavslutning för han "uppskattade henne mer som mamma". Jag orkade inte ens diskutera det där med henne.
Vi bestämde i alla fall efter ett tag att vi skulle ta och träffas, och det gjorde vi också och vi blev tillsammans, vilket vi är än idag.. tror jag. Vårt förhållande har varit lite fram-och-tillbaka, hon skiter verkligen i precis allting, skolan, att äta, allt. Hon har varit otrogen mot mig lätt över 10 gånger nu på 8½ månad, men jag fortsätter att ge henne en ny chans. För en sak ska ni alla veta, jag skulle aldrig någonsin lämna någon, inte på något sätt.
För någon vecka sedan berättade Linzie att hon varit otrogen mot mig igen, och jag blev såklart jätteledsen och gick ut, bara för att "gå av mig" lite. När jag gått en liten bit så kommer min pappa ut och skriker efter mig, men jag bryr mig inte om honom utan går bara vidare. Då kör han efter mig med bilen, han kör så fort han kan och stannar precis framför mig. Sen springer han ut och slår till mig, flera gånger i huvudet, hade bulor mer än en vecka efter det. Linzie hörde allt i telefonen, så det finns "vittne" på det. Han hotade mig flera gånger efter det, i bilen, att jag skulle få "mer" sen när vi kom in.
Jag kontaktade i alla fall socialen direkt dagen efter, och förklarade för dom vad som hänt. Och dom höll med om att jag inte borde bo kvar hos min pappa på ett tag då, så jag bad dom ringa min mamma och det gjorde dom.
När hon kom in i rummet sa hon inte ens hej, hon frågade inte ens hur jag mådde. Soc-gubbarna bara fråga om jag eller som ska förklara, och jag bad dom att göra det. Min mamma svarade efter att dom läst upp det, att hon trodde jag ljög. Hur kul känns det? Att ens egen mamma inte ens tror på en sån sak, jag menar, det finns ju trots allt en anledning till varför hon lämnade honom.
Vi kom i alla fall senare fram till att jag skulle bo hos min mormor ett tag då, och det gick väl ganska bra, förutom att hon klagade så fort jag satte mig vid datorn. Eftersom min mamma redan innan har pratat massa skit om att jag sitter vid datorn för mycket och sånt.
Men, jaw.. Nu har jag ingenting mer att berätta tror jag. Ifall ni undrar någonting mer kan ni ju alltid ringa mig,
Jag är i STORT behov av att prata med folk, nästan INGEN har pratat med mig på snart ett år.. Skulle vara kul att ha
Ps. Gammal bild xP.
Du kan alltid prata med mig, det hoppas jag du vet <3
Jag mår skit själv just nu och kanske inte är till mycket hjälp... Men jag vill finnas här för dig.
<br />
kan inte messa förrän på måndag, har inga pengar på mob. men msn kan vi snacka på xP <3
Jag känner igen mig själv där någonstans fast inte med min mamma för hon dog för ett tag sen .. mer med pappa. jag tycker synd om dig och ingen ska behöva ha det så. <3
jag har en kompis som blir slagen av hennes pappa.. å mig pratar hon md.. å du kan prata md mig också om du vill ..
aja, hoppas det blir bättre nu iallfall!
Men, okej D: Ingen ska behöva bli slagen av sina föräldrar.. ingen!<br />
<br />
Adda min msn? Skicka sms?
när man läser något sånt så kan man inget annat än typ fälla någon tår O:
blev värsta rörd, och med tanke på att det är ditt liv texten handlar om, då blir jag bara ännu mer rörd och frustrerad O:
hoppas du får det bra tillslut iaf......
<3
<br />
Och, som det ser ut nu blir det bara värre :'(
Och alltså.. Visst, jag visste redan stora drag men alltså..
Jag hittar fan inte ord.
Och, jaw, jag har ju berättat lite för dig :)<br />
Allt jag vill ha är kärlek, närhet och omtankte.. Jag är trött på allt hat, svek, otrogenhet, .. D:
Du vet att jag alltid finns här om du behöver snacka :o
Jag kanske inte är så bra på att trösta, men jag sk seriöst göra allt jag kan, och iaf vara där för att lyssna. Hopppas du vet att jag finns där för dig!
Det är så jävla sjukt hur folk kan bete sig >< Rawr-
Ser upp till dig att du överhuvudtaget har klarat dig i en sådan miljö, och hoppas att allt verkligen kommer bli bättre!
Och, ja.. Varför fattar inte vuxna att det kanske är dom som gör fel ibland?
men shit asså.. tänker inte säja att jag förstår hur det känns eller nåt för det gör jag inte.
men blev helt inne i texten, ville inte blinka för då trodde jag att jag skulle tappa bort mej i texten.
men shit.
iaf, du kan snacka md mej om det är nåt.
tänkte adda din msn, men min funkar inte.. felsök vettu'..
men ah.
<br />
tråkigt att din msn inte funkar :/
Jag fattar inte hur du mår,
men det låter inte kul,
jag finns för dig,
om du vill prata,
jag lovar,
du kan ringa mig när du vill,
dygnet runt,
jag finns förey.
det vet du va ?<3
Du kan alltid prata med mig:)
Kom bara och snacka med mig på någon rast, jag blir jätte glad då:)
Utöver att jag önskar dig all lycka framöver :)
Jag skulle vela hjälpa dig! mittliv är ett sådant "vanligt" liv. det värsta jag har i mitt liv är att min mamma klagar på allt jag gör i princip. så jag har inte så mycket att gämföra med, men jag är en ganska bra lyssnare och jag älskar att hjälpa folk och prata med dem, så jag skulle gjärna snacka med dig någon dag om du vill!
och om du inte vill prata om det som har hänt dig kan vi bara snacka om helt "vanliga" saker som.. musik lr någonting, vad du vill.
Men sedan måste jag säga att jag tycker att du är ofattbart stark som klarar av allt! det ska du veta, att det finns få personer som klarar så mycket, som är så starka! Jag känner inte dig, men jag skulle väldigt gjärna vela lära kännadig leta i alla fall. jag addar din msn.
Hoppas att du vill prata med mig, men om inte. så LYCKA TILL! hoppas att du får det bättre! för det är jag säker på att du förtjänar! <3
Och, tack för att du iallafall vill hjälpa mig :) Jag pratar gärna med dig någon dag :D.<br />
Tack~
91 comments on this photo Show all comments »
Directlink:
http://dayviews.com/mmmmmmhh/350623462/
Visa toppen
Show footer