Monday 28 March 2011 photo 6/7
|
Sam Junior
Du står kvar i mitt hjärta, vad som än händer. Jag vet att jag aldrig mer kommer få rida dej, aldrig mer få känna mitt hår och din man flyga genom luften.
Aldrig mer höra dina hovar smattra mot gräsmattan i den guppigaste traven. Aldrig mera få känna hur jag skrittar dej och hur dina ben arbetar.
Du är speciell & unik. i alla fall för mig. För du finns alltid där, lika mycket som jag alltid kommer finnas för dig.
Första gången jag såg dig så tändes det ett ljus i mitt hjärta, tiden stannade upp & det lyste om dig. Även om jag inte visste någonting om dig så kände jag ändå suget.
Suget som drar att man vill inte släppa blicken från dig. och man vill alltid vara nära dig.
Första gången jag ens börja rida dej var den dagen när vi skrev upp oss utomhus, mitt i ridningen. Då kom jag sist.. jag ville så gärna ha Frantz. Men han fanns inte. Inte Dumle heller. Och de andra hade jag inte testat att rida och jag ville inte!, Så sa Ewa. men du får väl rida Sam..? . -Ja det får hon väl, sa Ingela till Ewa. Och ja, då tog jag Sam.
Och när jag red han var jag rädd, jag var skräckslagen, jag var så rädd. Rädd för att ramla av, rädd för att han skulle sticka iväg...
jag trodde att han skulle sticka när vi travade.... Men ändå kände jag det där suget. Suget av att jag bara log när jag red honom.
Jag log och jag var glad hela tiden, verkligen konstigt tyckte jag. Men nästa dag när vi skulle skriva upp oss så valde jag inte Sam, för jag vågade inte.
jag slutade rida han helt. Eftersom jag var rädd men endå älska han... Så en dag skrev jag upp mej på Dumle.
Den dagen skulle vi tolka. Och alla skulle tolka Dumle & Henke. Isabelle hade Sam. Och hon skulle tolka Dumle så jag skulle passa Sam. Då fråga jag Ewa vad jag skulle göra.
Leda, sa hon. Så jag ledde Sam ett varv runt hagen. Sedan frågade jag återigen. Ewa, vad ska jag göra? ... -Ja... började hon. Du kan vän ta ett varv då? I alla gångarter.
Då lyste mina ögon upp, jag börja le och mitt hjärta gjorde volter. jag satte mej upp och började skritta iväg. MEN då hände det! Sam Junior stack iväg med mej Moah Gustafsson!
Ibörjan trodde jag att jag skulle svimma av, helt och hållet dö. Men jag tänkte efter & tänkte att det var inte farligt. Han gjorde inget mer än att sticka... Så jag lugnade ner mej, satte mej på rumpan och bromsa han försiktigt. Han stannade & jag klappade honom. Sedan tog jag en till galopp & jag hade han under kontroll hela tiden. jag tog 2 till & de gick lika bra.
Jag lämnade över Sam med en extra blick åt hans håll. Jag ville igentligen inte lämna över han igen. Och absolut inte rida Dumle istället. Så hela den dagen gick jag runt och tittade på Sam.
Den dagen skrev jag upp mig på Sam, och när en fredag kom så hade Pau Sam. Jag vågade igentligen inte fråga, men jag skrev på bdb i PM: Snälla pau snälla.... Vill du byta med mej på fredag? Så att jag får Sam snälla snälla jag ber dig, asså snälla det skulle varit så himla snällt, så snälla!
- Ja de är klart, svara hon kort & snällt.
och ärligt jag trodde att mitt hjärta skulle explodera, mitt leende le enda upp till himlen & min nervositet ta dö på mej. Jag blev så himla glad, och när fredagen kom, så bytte jag med Pau och jag fick Sam. Det gick bra fast han stack 1 gång tror jag. Innan fredagen kom var jag så himla himla glad, så jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Den fagen skrev jag även då upp mig på Sam. o.s.v. Jag ick ungefär ha sam ... 5 gånger men den sjätte gången sa Madde: jag tycker inte att du ska ha Sam så ta Dumle.
Så jag fick ta Dumle. Och hela den natten låg jag och grät, gråter öven varje kväll nu för tiden för att jag blev så besviken. Jag trodde att jag skulle dö. Ärligt så var jag nära på att ta självmord.
men jag hade ju han dom gångerna som jag var uppskriven på han. Sista gången var det så jävla nära att jag tog självmord. För det hände så jävla mycket tragiska saker inom familjen.
och Sam var den enda som stötta mej, han var den enda som fanns där. Och jag var så lycklig... Jag började skära mej, planerade att hoppa framför ett tåg och det sista jag skulle göra var att tänka på Sam. Och en idag när jag går till skolan, om tåget kommer och jag ser att jag hinner så tar jag fan chansen och hoppar framför det. Men jag har aldrig hunnit i tid... Jag ha alltid varit försenad eller förtidig. men en idag finns smärtan kvar, en idag planerar jag saker som inte är roliga. Men det är aldrig Sams fel. Han gjorde bara mitt liv enklare och roligare.
Så jag kan aldrig klandra Sam för det. Det enda jag har att klaga på är att jag är svag, jag är riktigt svag. Och det står jag för annars hade jag aldrig skrivigt det.
Jag har ju fårr sluta rida Sammen. Det var fruktansvärt. Jag började skära mej, villa bara bort, bort från hela livet.
Men så kom en dag... Jag hade Zorro. Dona hade Sam. jessica hade ingen. Jag ville så gärna att Jessie ville ha någon.
Pau hade ju Emmeli, men hon skulle ta Cola, för stackars Isabelle hade skadat handen.
Jag tänkte en stund på att all kunde byta... Så jag fick Sam, Dona Emmeli, Jessie Zorro. Men såklart det skulle ju aldrig gå!
Inget går ju när jag frågar, tänkte jag hela tiden.
Men dom andra tyckte att vi iaf skulle fråga Ingela om vi fick.
Så vi gick fram mot Ingela och sötaste Jessie skötte snacket: Ingela.... Kan vi byta så jag har Zorro, Moah Sam och Dona Emmeli.
Jag tänkte precis börja ''fjäska'' och säga snälla o.s.v. Men Ingela svarade fort: Ja det får ni väl?
Och mitt hjärta höll på att explodera, Jag sparng in i padocken med gråten i halsen.
Hämtade grimman och hinken, kramade alla jag såg och jag märkte att Ingela kollade extra på mej när jag sprang runt där som en yrvaken höna. Jag var så lycklig. När jag skulle hämta han fällde jag en tår. Jag var så jäcla lycklig. Jag trodde att jag skulle svimma.
Jag kunde står och borsta i flera år! , Ledningen tog fort slut.. När Ingela sa: Ska du ta ditt skötar varv nu Moah?
Men jag kan leda, sa jag och kollade på Sam och log. Ingela gav mej en förvånad blick och jag ledde ett till varv.
Sedan tog jag mitt skötar varv och sedan stog det ett till barn och jag sa att jag kunde leda, Ingela gav mej ännu en förvånad blick men gick med på det. Sedan var det bara att rida. Och visst jag fattade att det var sista gången.
Men helt ärligt så klarar jag det lättare nu, eftersom jag fick den chansen. Att rida han en gång till. Och visst jag var ledsen sedan men...
Kände mej ändå modig och jag trodde på att jag skulle klara det. Så tack vare att jag red han den gången så är jag inte lika ledsen.
Men såklart så rinner tusen tårar när man sitter och tittar på bilder på han och mej, och när man ska sova och bara tänker på han.....
Även om allt är försent, så kan jag aldrig glömma..
aldrig glömma dom underbara minnena jag hade tillsammans med en häst som förbettrade mitt liv och fånga mitt hjärta, med stil.
Jag kan aldrig glömma...... Hästen Som Lärde Mej Livets Stora Gåta; Älska Glömma Och Förlåta.
JAG ÄLSKAR DIG SAM JUNIOR<3
Du står kvar i mitt hjärta, vad som än händer. Jag vet att jag aldrig mer kommer få rida dej, aldrig mer få känna mitt hår och din man flyga genom luften.
Aldrig mer höra dina hovar smattra mot gräsmattan i den guppigaste traven. Aldrig mera få känna hur jag skrittar dej och hur dina ben arbetar.
Du är speciell & unik. i alla fall för mig. För du finns alltid där, lika mycket som jag alltid kommer finnas för dig.
Första gången jag såg dig så tändes det ett ljus i mitt hjärta, tiden stannade upp & det lyste om dig. Även om jag inte visste någonting om dig så kände jag ändå suget.
Suget som drar att man vill inte släppa blicken från dig. och man vill alltid vara nära dig.
Första gången jag ens börja rida dej var den dagen när vi skrev upp oss utomhus, mitt i ridningen. Då kom jag sist.. jag ville så gärna ha Frantz. Men han fanns inte. Inte Dumle heller. Och de andra hade jag inte testat att rida och jag ville inte!, Så sa Ewa. men du får väl rida Sam..? . -Ja det får hon väl, sa Ingela till Ewa. Och ja, då tog jag Sam.
Och när jag red han var jag rädd, jag var skräckslagen, jag var så rädd. Rädd för att ramla av, rädd för att han skulle sticka iväg...
jag trodde att han skulle sticka när vi travade.... Men ändå kände jag det där suget. Suget av att jag bara log när jag red honom.
Jag log och jag var glad hela tiden, verkligen konstigt tyckte jag. Men nästa dag när vi skulle skriva upp oss så valde jag inte Sam, för jag vågade inte.
jag slutade rida han helt. Eftersom jag var rädd men endå älska han... Så en dag skrev jag upp mej på Dumle.
Den dagen skulle vi tolka. Och alla skulle tolka Dumle & Henke. Isabelle hade Sam. Och hon skulle tolka Dumle så jag skulle passa Sam. Då fråga jag Ewa vad jag skulle göra.
Leda, sa hon. Så jag ledde Sam ett varv runt hagen. Sedan frågade jag återigen. Ewa, vad ska jag göra? ... -Ja... började hon. Du kan vän ta ett varv då? I alla gångarter.
Då lyste mina ögon upp, jag börja le och mitt hjärta gjorde volter. jag satte mej upp och började skritta iväg. MEN då hände det! Sam Junior stack iväg med mej Moah Gustafsson!
Ibörjan trodde jag att jag skulle svimma av, helt och hållet dö. Men jag tänkte efter & tänkte att det var inte farligt. Han gjorde inget mer än att sticka... Så jag lugnade ner mej, satte mej på rumpan och bromsa han försiktigt. Han stannade & jag klappade honom. Sedan tog jag en till galopp & jag hade han under kontroll hela tiden. jag tog 2 till & de gick lika bra.
Jag lämnade över Sam med en extra blick åt hans håll. Jag ville igentligen inte lämna över han igen. Och absolut inte rida Dumle istället. Så hela den dagen gick jag runt och tittade på Sam.
Den dagen skrev jag upp mig på Sam, och när en fredag kom så hade Pau Sam. Jag vågade igentligen inte fråga, men jag skrev på bdb i PM: Snälla pau snälla.... Vill du byta med mej på fredag? Så att jag får Sam snälla snälla jag ber dig, asså snälla det skulle varit så himla snällt, så snälla!
- Ja de är klart, svara hon kort & snällt.
och ärligt jag trodde att mitt hjärta skulle explodera, mitt leende le enda upp till himlen & min nervositet ta dö på mej. Jag blev så himla glad, och när fredagen kom, så bytte jag med Pau och jag fick Sam. Det gick bra fast han stack 1 gång tror jag. Innan fredagen kom var jag så himla himla glad, så jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Den fagen skrev jag även då upp mig på Sam. o.s.v. Jag ick ungefär ha sam ... 5 gånger men den sjätte gången sa Madde: jag tycker inte att du ska ha Sam så ta Dumle.
Så jag fick ta Dumle. Och hela den natten låg jag och grät, gråter öven varje kväll nu för tiden för att jag blev så besviken. Jag trodde att jag skulle dö. Ärligt så var jag nära på att ta självmord.
men jag hade ju han dom gångerna som jag var uppskriven på han. Sista gången var det så jävla nära att jag tog självmord. För det hände så jävla mycket tragiska saker inom familjen.
och Sam var den enda som stötta mej, han var den enda som fanns där. Och jag var så lycklig... Jag började skära mej, planerade att hoppa framför ett tåg och det sista jag skulle göra var att tänka på Sam. Och en idag när jag går till skolan, om tåget kommer och jag ser att jag hinner så tar jag fan chansen och hoppar framför det. Men jag har aldrig hunnit i tid... Jag ha alltid varit försenad eller förtidig. men en idag finns smärtan kvar, en idag planerar jag saker som inte är roliga. Men det är aldrig Sams fel. Han gjorde bara mitt liv enklare och roligare.
Så jag kan aldrig klandra Sam för det. Det enda jag har att klaga på är att jag är svag, jag är riktigt svag. Och det står jag för annars hade jag aldrig skrivigt det.
Jag har ju fårr sluta rida Sammen. Det var fruktansvärt. Jag började skära mej, villa bara bort, bort från hela livet.
Men så kom en dag... Jag hade Zorro. Dona hade Sam. jessica hade ingen. Jag ville så gärna att Jessie ville ha någon.
Pau hade ju Emmeli, men hon skulle ta Cola, för stackars Isabelle hade skadat handen.
Jag tänkte en stund på att all kunde byta... Så jag fick Sam, Dona Emmeli, Jessie Zorro. Men såklart det skulle ju aldrig gå!
Inget går ju när jag frågar, tänkte jag hela tiden.
Men dom andra tyckte att vi iaf skulle fråga Ingela om vi fick.
Så vi gick fram mot Ingela och sötaste Jessie skötte snacket: Ingela.... Kan vi byta så jag har Zorro, Moah Sam och Dona Emmeli.
Jag tänkte precis börja ''fjäska'' och säga snälla o.s.v. Men Ingela svarade fort: Ja det får ni väl?
Och mitt hjärta höll på att explodera, Jag sparng in i padocken med gråten i halsen.
Hämtade grimman och hinken, kramade alla jag såg och jag märkte att Ingela kollade extra på mej när jag sprang runt där som en yrvaken höna. Jag var så lycklig. När jag skulle hämta han fällde jag en tår. Jag var så jäcla lycklig. Jag trodde att jag skulle svimma.
Jag kunde står och borsta i flera år! , Ledningen tog fort slut.. När Ingela sa: Ska du ta ditt skötar varv nu Moah?
Men jag kan leda, sa jag och kollade på Sam och log. Ingela gav mej en förvånad blick och jag ledde ett till varv.
Sedan tog jag mitt skötar varv och sedan stog det ett till barn och jag sa att jag kunde leda, Ingela gav mej ännu en förvånad blick men gick med på det. Sedan var det bara att rida. Och visst jag fattade att det var sista gången.
Men helt ärligt så klarar jag det lättare nu, eftersom jag fick den chansen. Att rida han en gång till. Och visst jag var ledsen sedan men...
Kände mej ändå modig och jag trodde på att jag skulle klara det. Så tack vare att jag red han den gången så är jag inte lika ledsen.
Men såklart så rinner tusen tårar när man sitter och tittar på bilder på han och mej, och när man ska sova och bara tänker på han.....
Även om allt är försent, så kan jag aldrig glömma..
aldrig glömma dom underbara minnena jag hade tillsammans med en häst som förbettrade mitt liv och fånga mitt hjärta, med stil.
Jag kan aldrig glömma...... Hästen Som Lärde Mej Livets Stora Gåta; Älska Glömma Och Förlåta.
Camera info
Comment the photo
underbart, gjorda för varandra!<3333
Så fantastiskt fin text !
Du är super duktig
på o skriva texter !
Du och sam passar
bra i hop ! <3
Finns alltid om du vill prata
eller så !
24 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/mo4h/487259712/