Wednesday 5 September 2012 photo 2/7
|
Kolla gärna filmerna, det skulle betyda <3
Jag saknar det för mycket. Allting. Stället, allt!
Jag kollade på filmen till Ophelia och insåg
hur mycket jag verkligen älskar henne.
Inte mer än Sam eller Camelia,
och jag red henne ju bara i en vecka.
Men ändå så fastnade jag och blev kär.
I den hästen de kallade seg, sur och tråkig,
var så himlans pigg, glad och rolig!
Jag saknar Fanny, så roligt som vi hade.
Det kan aldrig komma tillbaka.
Inte just så kul som vi hade då,
vi kanske inte ens träffar henne nästa sommar?
Jag saknar vårat gäng, jag saknar allt.
Till och med ''kycklingsallad'' haha Filippa fattar.
Jag saknar till och med toaletterna lite,
känslan när man kollade in och inte ens vågade tända lampan själv, utan Filippa fick göra det.
Jag saknar att ligga på studsmattan och bara sova.
Höra hur de skriker: ''DET ÄR MAT'' men ignorera det.
Jag saknar att sjunga: ''Noomi, Noomi, Noomi..''
Jag saknar att blöta ner Maria med Sprite på lektionen.
Jag saknar Bea och jag saknar shorts.
Jag saknar allt, exakt allt.
Jag vet att jag inte vill ha Ophelia nästa år,
och det gör så ont i mig.
Jag kommer vara ännu mer krävande
och jag märkte redan då att hon var för lätt liksom.
Även om hon hade sina stunder och var som hon var.
Hon får ju heller inte hoppa mer än 60 ungefär,
fast jag fick hoppa 75.
Det värmer till och med nu när jag tänker på det Maria sa.
Första dressyrpasset, första passet på hela lägret.
Vi hade precis börjat korta tyglarna när Maria säger:
''Moah, du passar så himla bra på Ophelia. Jag tycker verkligen att du ska ha henne, ni är så himla söta tillsammans''
Jag nickade bara och log väldigt stort.
Till andra har jag mest sagt att hon tyckte vi passade ihop, men hon betonade ''himla'' och ''söta tillsammans''
och jag blev så himla glad.
Den glädjen som spred sig inom mig går inte att beskriva.
Jag bara klappade Ophelia och var så.. Ja glad helt enkelt.
Hon hade inte gått i form på hela sommarlovet om inte mer, men hon gick i form 70% av det första passet.
På uppvisningen skulle jag ha hoppat 60-70
Och det mesta skulle varit 60.
Men utan tvekan så bara de höjde till 75.
Jag fick en känsla av att det kändes så rätt att rida Ophelia. Men allt förändras.
Jag hoppas bara att hon lever när jag kommer tillbaka.
Så jag får känna hennes päls mellan mina fingrar
och se om jag når att krama henne runt halsen utan att stå på pall. Stå så nära henne och känna hur hon andas så tungt och sakta stänger ögonen.
Den känslan jag fick var obeskrivlig.
Nästa år vill jag inte rida Ophelia.
Det gör så ont i mig att skriva det.
Men det är sant.
Men ingen av hästarna kan betyda mer än Ophelia.
Det är jag redan nu säker på.
Hon var speciell, det var något speciellt mellan oss.
Det är jag säker på, något som är borta nu.
Men jag glömmer aldrig den korta
men betydellsefulla tid vi hade tillsammans.
Ophelia, jag älskar dig ♥
Bästa Klockaregården
Jag återvänder med min kära vän Filippa.
Och det blir nog ännu roligare om vi inte blir ensamma.
Linn och Ida kanske ska följa med oss.
Jag blev så himla glad när Linn skrev det till mig.
Tänk vad kul vi kommer ha, om ännu roligare
om Fanny är där, jag hoppas verkligen det ♥
Ophelia <3
Klockaregården <3
Våran bästa show <3
Annons