Vet ni att jag inte alltid har ett stort léende på läpparna?

Vet ni att jag inte alltid är lika glad som jag värkar?

Vet ni att jag inte alltid är lika galen och tycker allt är en fest? 

Vet ni att jag gråter? Att jag har så enormt starka känslor? 

Vet ni att bilder som håller på att raderas tömmer mig på tårar? 

Vet ni att jag hatar mitt liv? Vet ni att jag har otur i exakt allt jag gör?

Vet ni att jag haft en svår uppväxt? Att jag blivit retad? 

Vet ni att jag alltid tänker på hur dåligt jag egentligen har det? 

Vet ni att jag alltid sörjer lite lite varje dag? 

Vet ni att jag mår dåligt ganska ofta? 

Förmodligen inte.

För ni får alltid bemöta mig som en glad sprallig tjej.

En tjej med mycket energi och som älskar allt förutom orättvisa och Henke. 

Ibland, och just nu är allt tvärt om. 

Ofta vill jag bara sjunka genom jorden, leva i ett helt annat liv. 

Försvinna från denna planet, aldrig mera vakna. 

Men så kommer jag att tänka på allt jag älskar. 

Vännerna, familjen, mina intressen, och allt runt omkring mig.

Så jag fortsätter kämpa, och det är därifrån all min energi 

och alla mina skratt kommer ifrån. 

Men just nu, idag, just denna kväll så är allt skit. 

Det är bilder på personer som självmant kommer raderas

från min mobil och vet ni exakt hur ledsen jag är? 

Nej, inte ens jag själv fattar det.

Jag vet inte ens vad jag vill göra.

Jag vill inte röra mig, inte synas, inte höras, bara försvinna.

Inte på grund av att dem just bara raderas utan att allt försvinner.

Alla minnen, exakt allt. 

Det är inte bara bilder, det är inte bara filmer.

Det är mitt liv. Och just nu rasar det samman.

Det är filmer och bilder på Camelia, i skolan och på vänner och folk

som ingen någonsin har sett, bara jag. 

Bråket, alla bevismatterial kommer att raderas. 

Alltså faller hela mitt liv just nu. Allt bara faller.

Mitt hopp, min glädje, mina tårar, mitt liv. Exakt allt. 

Kvar finns bara jag, men jag är annorlunda nu.

Jag är inte den spralliga hyperglada tjejen ni känner,

utan en tjej som ler men gråter inombords.

En tjej som skrattar men känner yxor som hugger mot hela min kropp. 

Det är jag, fast det känns som jag är i en död kropp.

Som om jag vill komma ut, och jag behöver bara en liten kick för det.

Jag behöver ett täcken, något som kommer från hjärtat från nån annan.

Jag behöver någon snäll hälsning från kanske den jag gillar?

Eller bara en bekräftelse på något bra om mig och Camelia?

Får jag en sån kick kommer jag lysa starkare än solen,

vara gladare och roligare än jag någonsin varit förut.

Jag behöver bara det lilla. 

Vet ni att när jag klagar, då mår jag bra. 

När jag klagar om att jag vill hoppa på Emaus, 

eller att ett ämne i skolan suger, då mår jag bra. För då bryr jag mig.

Men när jag inte bryr mig om vad vi gör, inte bryr mig om vad vi har i skolan,

då mår jag skit. För då bryr jag mig inte om världen, utan jag är inne i min deppvärld.

Så när ni hör mig klaga, tveka inte. Då vet ni. Jag mår bra.

För just nu...Orkar jag inte leva, orkar inte ett skit.

Finns inget hopp kvar, finns ingenting. 

Åh shit är helt mållös, tom på ord och allt!
Gjädjetårar är det som rinner ner för mina kinder, kunde knappt se texten.. Du är så fin, hela du!
Du får mig alltid att må bättre, och jag kan verkligen vara mig själv när jag är med dig. Du vet om saker om mig som jag själv knappt vet om känns det som.
Du är alltid där för mig, spelar ingen roll vad som hänt eller något sånt. Det är som att du alltid följer med mig, och det gör du ju. Inom mig. I min själ, i mitt hjärta, i hela mig.
Allt blir så mycket roligare och säkrare att ha dig med mig, att göra saker med dig. Du är verkligen någon jag vill dela allt med. Fick jag några miljoner skulle jag köpt oss varsin häst och försökt köpa Sam som sällskapshäst. Jag skulle kunna leva med dig, för dig för du är så underbar, snäll, rolig, söt, fin, speciell, unik, bäst, och ja.. helt perfekt!

Jag vågar nästan inte tänka på vad som hänt om vi inte blivit kvar där, just vi två på Krokestugan. Så just vi två gick där tillsammans genom mörkret och hade bara varandra att följa. Kanske var det ödet? Ödet att du inte istället gick till Julia, Stella och dem. Kanske finns det ändå någon sorts Gud som hänger med. Inte vet jag, men jag är evigt tacksam för att det blev vi. För att du står ut med mig när jag får sånna utbrott som på ridlägret. Och sånna garvattacker jag fått med dig är nästan omöjliga att få!
Jag trodde inte man kunde skratta så mycket och så länge förrän jag satt där i Storstugan och åt våran egna tårta på ridlägret bredvid dig. I... var det min tröja? ^^ Nåt hade jag på mig iaf, och det var underbart! Inte att ha på sig nåt, utan att sitta där bredvid dig och bara känna hur sixpacken nästan hoppade ur magen.

Jag vet fortfarande inte hur jag ska svara, utan bara skriver det som kommer från hjärtat. Det går inte att beskriva hur unik du är. Hur fantastiskt det är att vara vän med dig, inte bara vän utan bästa vän, syster, kartong, andra halva, själsfrände vad nu det är.. Vi är iaf tajta och så mycket som vi känner varann och så mycket vi delar med varann så borde vi och måste hänga ihop livet ut.
På min dödsbädd ska jag för sista gången le mot dig, för jag är så tacksam för att jag har dig.

Du får mig alltid att le, bara jag såg ditt namn på kommentarsgrejen så smög det sig fram en liten liten stråle in i mitt hjärta, en liten stråle som lös starkt och klart. När jag sedan läste texten satt jag och storlog och tårar rann ner för mina kinder, glädjetårar som jag skrev förut.

När vi chattar med varann och du bara skriver ett enkelt ord, ett litet enkelt ord som: ''Pedy'' så började jag asgarva.
För det påminner mig inte om uttalet. Inte bara.
Det påminner mig om att du fortfarande kommer ihåg det, drar upp det och skrattar åt det, det påminner mig om hur vi garvar bara vi ser hon dära, och vilken glädje ett ord kan spridas. Jag ser framför mig hur hon säger det, hur vi garvar och hur vi härmar henne.

Det första ordet som kom fram i mitt huvud när jag skulle svara var: ''Woouuww..'' nästa ord eller mening så hörde jag din röst, exakt din röst när du säger: ''Sluta säga.. WOUW''
Och jag började direkt le.

Jag älskar dig verkligen. Din text gjorde mig rörd, tror aldrig någon har skrivigt en sån infinitiv text till mig.
(Använder ord jag inte har en aning om vad dem betyder)
Nej men en text som verkligen gick in rätt in i mitt hjärta, och som jag vet att du menar, det är ingen text där det bara står: ''Jag älskar dig'' och några tusen hjärtan.
Det behövs inte tusen hjärtan här, för jag kan ändå inte förklara hur mycket jag älskar dig, hur mycket du betyder för mig. För gulligt att du tyckte jag målade fint när jag gjorde en sol. Att du ens kommer ihåg hur den såg ut, det gör inte jag, och det är sånt som gör sig så speciell. Du minns sånna saker och det får mig att bli så lycklig. Att någon verkligen minns saker.
Fast det med bilden på ridlägret som du sen skickade till mig där tror jag du mindes lite för mycket för vi snackade väl aldrig om den bilden? haha :')

Och varför skulle jag vara sur på dig? :o
Det går inte, eller jo det går.. :D Men det är det som får mig att sedan när jag är glad igen att älska dig ännu mer och verkligen förstå att hur sur jag än är på dig så finns ändå alltid kärleken kvar och vårat band klipps inte av för att vi är sura på varandra. För det är starkt, det är äkta. Och äkta vänskap varar för alltid, vare sig man vill eller inte. Och man förstår ändå längst inne att vi nästan är gjorda för varandra, för vi har alltid varann att gå tillbaka till när det blir svårt här i livet.

Det känns som att det är något speciell mellan oss. Något som inte går att beskriva.
När jag halkade i gräset, åh Gud vad kul det var!
Men sa jag inte: ''Whoouw'' då? Har för mig det lite.
Då visste vi inte att det ordet kunde på senare år få oss att garva så vi ramlar ner på golvet.

Tack för att du finns älskade Filippa Norlén
världens bästa bästa vän <3

Det är nu jag vill skriva exakt så mycket du betyder för mig men det går inte. Jag hittar inte orden för jag kan inte tänka klart. Din text var så fin den gick rakt in i hjärtat och kommer stanna där föralltid. Skärmen blev suddig och jag rös medans mitt hjärta dunkade för dig. Jag älskar dig Moah på ett sätt som jag aldrig kommer kunna förklara hur mycket jag än försöker. Tack för att du finns och gör mitt liv bättre <3

Aw, vill bara skriva en text på flera mil men vi kommer ingenstans med den. För det kommer bara stå samma sak om och om igen att jag älskar dig och det kan jag skriva hur många gånger som helst men det kommer ändå aldrig gå att beskriva HUR mycket jag gör det. Du är helt perfekt, underbar och allt. Du betyder allt för mig!
Tack för att du finns älskling! <3

Tack för att du finns bästa <3