June
Friday 1 February 2013 photo 3/25
|
Vet ni att Ewa har sett denna 'bild'
Denna nedräkning och först fattade hon inte.
Förstod inte när jag sa att om 333 dagar så dör jag.
När jag sa att det var då Emaus 'slutade'
så sa hon bara: ''DET ÄR JU SNART''
Och sedan var det som att hon fattade att vi verkligen försvann då.
Det fanns inget att säga om det, vi är för gamla det är bara det.
Men jag menar det är ju ingen som är lite yngre än oss, jo Steffi.
Men sedan är det ju ''de små''. Det kommer kännas konstigt.
Att de ska bli dem stora. Senast idag var det tydligen en tjej.
En nybörjare, som bara rider Zorro, Dumle, Rubina som helt
plötsligt skulle testa Camelia. Det är bara att acceptera.
Allt har sin tid. Men det var som att Ewa inte förstod att vi inte kommer gå kvar.
Det kommer inte vara normalt att se oss där på Emaus.
Inga stora tjejer som KAN få hästarna i form, Kan och vågar rida Korona i sommar. Vågar hoppa Camelia och kämpa med Cola's språng.
De stora tjejerna som ibland busar av shettisarna och får dem att känna sig som unga igen. Att allt det där försvinner.
Det är inte bara vi som är ledsna över det. Även de andra på Emaus har sagt att det kommer kännas konstigt.. Och ja det kommer det ju göra.
Men det är väl bara för Ewa att hitta nya små tjejer som förstår hennes humor, som hon kan skrika på och bli vansinnig som hon blir på mig när jag hänger selarna på fel plats. Och Carro får hitta någon annan ''Camelia-människa'' som hon får berömma att den tjejen känner Camelia och att Camelia litar på henne. Hon som är mig just nu, som om 333 dagar inte längre kommer vara jag. Linnéa får hitta andra på Emaus som alltid hittar på roliga saker att göra,
och hästarna får vänja sig av med oss.
Det mesta jag kommer sakna på Emaus..
Det är två saker. Visst kommer jag sakna allt,
men det är två saker som kommer få mig att somna gråtandes
varje kväll ett långt tag efter Emaustiden och som kommer bränna
djupa sår i mig som aldrig försvinner.
Och det är att lämna Camelia. Föralltid.
Det är jättemånga som säger att hon känner mig, lyssnar på mig.
Som en dag när vi red över bommar och jag sa:
''Jag tror inte att denna hästen är rädd för bommar längre''
Och Linn svarade:
''Eller så vet hon vem som sitter på och då vet hon att det inte är farligt''
Jag visste inte vad jag skulle svara.. Är det verkligen så?
Och när jag bara helt vanligt travade mot Carro, Ewa och Linn en dag och gjorde en liten skänkelvikning och Carro står och säger:
''Jättebra! Vilken fin häst du har'' ''Nu går hon jättebra!''
Ewa stammar fram: ''De..de...det.. Det är inte Camelia!''
Carro fortsätter: ''Ser du öronen, hon lyssnar på dig till tusen just nu Jättebra!''
Som i somras när Carro nästan tvingade mig till att rida Camelia.
Hela tiden. En dag när vi hoppade i somras och Carro sa hela tiden:
''Moah, rid Camelia. Sitt kvar på henne för hon behöver dig''
Utan att jag ens frågade om på något sätt jag skulle kunna få byta så jag skulle få Camelia så gick Ingela själv fram till henne som hade Camelia och frågade om hon ville byta med mig. Ingela frågade inte alls mig.
Nej nej. hon gick bara till hon som hade Camelia och sa att jag skulle ha henne istället. Dock sa hon nej och det enda Ingela sa till mig var:
''Jag gjorde ett försök men hon ville inte''
Det var så fint. så äkta. Jag blev ändå så lycklig även om jag inte fick henne.
Hon tänkte ändå på mig och vet att vi på något sätt passar tillsammans.
Och den andra saken jag kommer sakna är själva gemenskapen.
Själva känslan att man alltid kan komma till Emaus.
Att där finns BARA vänner. Alla som är där accepterar en.
Man får vara sig själv, och det är det andra som verkligen kommer krossa.
Att känna att man inte hör hemma lika mycket.
Ingela, Ewa och Carro kommer säga: ''Men vad kul att du kom och hälsa på!''
Istället för: ''Vem ska du ha? Camelia eller!?'' som de brukar till mig..
Ja det är de två saker som riktigt kommer ta död på mig.
och hästarna får vänja sig av med oss.
Annons
Comment the photo
racing lady ♥
Sat 2 Feb 2013 11:09
Jag var också där på lovet mycket moah :/
Men asså jag KAN seriöst inte längre.. Skolan det funkar inte. Jag hinner inte upp men jag vill så det svider i mig seriöst..
Kag saknar er och hästarna och framförllt henke så jävla mycket.
Och ja detta skulle egentligenvara på filippas komentar men jag ville inte förstöra med at komma med denna ;)
Men asså jag KAN seriöst inte längre.. Skolan det funkar inte. Jag hinner inte upp men jag vill så det svider i mig seriöst..
Kag saknar er och hästarna och framförllt henke så jävla mycket.
Och ja detta skulle egentligenvara på filippas komentar men jag ville inte förstöra med at komma med denna ;)
Filippa Norlén
Fri 1 Feb 2013 23:54
Usch fyfan, efter att ha läst detta... Kom verkligheten ikapp mig. Det är så jävla hemskt. Varje gång jag tänker på det hugger det till ihjärtat. Kommer ihåg en kväll när jag låg och inte kunde sova, hjärtat värkte så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag vände och vred på mig men i huvudet fanns bara Emaus, 31 december 2013. Allt vi gjort under åren och allt vi vill göra. Hur många gånger har inte du och jag fått Carro att skratta när vi säger vad vi egentligen garvar åt? Hur många gånger har vi inte skrattat med Ewa? Hur många gånger har vi inte garvat med Linn, som inte ens kommer finnas med oss hela vägen!? Hur många gånger har vi inte borrat in ansiktet i favortihästen? ALLT det där kommer förvinna ALLT på samma gång. Med handen på hjärtat, Emaus ÄR den ÄNDA platsen där JAG kan vara mig själv tillsammans med ledarna, kompisarna och hästarna. Det finns INGET annat ställe jag kan vara lika galen på, BARA på Emaus kan jag garva riktigt jävla ordentligt utan att skämmas över det. Jag kan gå osminkad och se ut hur som helst dit för ingen bryr sig. Vi har så jävla kul ändå.
Det känns som om verkligheten har hunnit ifatt oss alldeles för snabbt. Till och med mamma fatta inte att det var sista året. När vi snacka gymnsaium för ett tag sedan kom vi in på Emaus, att jag inte kommer gå där när jag går gymnasiet. För jag har ju 2-3 år kvar där sa mamma, sen ändrade hon sig till 2. Men jag rättade henne. Det är bara 1 år kvar inte äns det! Bara 333 dagar kvar på uddevallas, sveriges, jordens, vintergatans och universums bästa och underbaraste plats.
Inget varar för evigt, alla sagor har ett slut. Det finns inget att göra. Inte ens här. Men som alla säger, det kommer vara så tomt. Det är ju liksom inte vi utan några av ''dom mindre'' som sagt det. Vi läste en bok i skolan där man skulle välja något man kände igen sig på. Jag välde vänskapen för jag kände igen mig där av stallet, fast egentligen bara Emaus.
Fan asså, jag vet inte vad jag ska skriva vill ha ur mig så mycket men vet inte hur jag ska få ut det. Hjärtat värker, tårarna trycker på och sanningen kommer ikapp. En del av mig kommer försvinna men ändå finnas kvar. Emaus finns kvar, hästarna och ledarna och allt annat. Men det kommer inte vara samma sak.
Ett av dom svåraste orden är ''hejdå''.
I skolan när jag säger sånna typer av skämt som kan få alla att garva på Emaus förstår knappt någon. Då känner jag mig så misslyckad. Ska nästan all min glädje försvinna tillsammans med året? Jag vill inte, jag vill inte skiljas från världens bästa ställe. Det finns inte i min värld, men det trycker på för att det är sanningen, det måste finnas med. Ögonen fuktas och det blir suddigt, tårarna trycker på mer och mer. Jag kommer inte kunna sova inatt. Det får inte hända. Men jag antar att det måste som med alla andra.
Alla säger att stället kommer finnas kvar, men ingen fattar, ingen förutom vi alla vi som gått igenom det eller gör det. Ingen fattar att det inte kommer vara samma sak.....
Detta kommer ta kol på oss, men vi har i alla fall varandra. Men hur länge till har vi det? Hur lång tid tar det tills vi inte har kontakt och dör av glädje om vi springer på varandra på stan? Det gör ont att skriva det, eller att ens tänka på det. Men antagligen så kommer det hända, eftersom att inget varar för evigt.
Jag vill inte leva på minnen resten av livet
Det känns som om verkligheten har hunnit ifatt oss alldeles för snabbt. Till och med mamma fatta inte att det var sista året. När vi snacka gymnsaium för ett tag sedan kom vi in på Emaus, att jag inte kommer gå där när jag går gymnasiet. För jag har ju 2-3 år kvar där sa mamma, sen ändrade hon sig till 2. Men jag rättade henne. Det är bara 1 år kvar inte äns det! Bara 333 dagar kvar på uddevallas, sveriges, jordens, vintergatans och universums bästa och underbaraste plats.
Inget varar för evigt, alla sagor har ett slut. Det finns inget att göra. Inte ens här. Men som alla säger, det kommer vara så tomt. Det är ju liksom inte vi utan några av ''dom mindre'' som sagt det. Vi läste en bok i skolan där man skulle välja något man kände igen sig på. Jag välde vänskapen för jag kände igen mig där av stallet, fast egentligen bara Emaus.
Fan asså, jag vet inte vad jag ska skriva vill ha ur mig så mycket men vet inte hur jag ska få ut det. Hjärtat värker, tårarna trycker på och sanningen kommer ikapp. En del av mig kommer försvinna men ändå finnas kvar. Emaus finns kvar, hästarna och ledarna och allt annat. Men det kommer inte vara samma sak.
Ett av dom svåraste orden är ''hejdå''.
I skolan när jag säger sånna typer av skämt som kan få alla att garva på Emaus förstår knappt någon. Då känner jag mig så misslyckad. Ska nästan all min glädje försvinna tillsammans med året? Jag vill inte, jag vill inte skiljas från världens bästa ställe. Det finns inte i min värld, men det trycker på för att det är sanningen, det måste finnas med. Ögonen fuktas och det blir suddigt, tårarna trycker på mer och mer. Jag kommer inte kunna sova inatt. Det får inte hända. Men jag antar att det måste som med alla andra.
Alla säger att stället kommer finnas kvar, men ingen fattar, ingen förutom vi alla vi som gått igenom det eller gör det. Ingen fattar att det inte kommer vara samma sak.....
Detta kommer ta kol på oss, men vi har i alla fall varandra. Men hur länge till har vi det? Hur lång tid tar det tills vi inte har kontakt och dör av glädje om vi springer på varandra på stan? Det gör ont att skriva det, eller att ens tänka på det. Men antagligen så kommer det hända, eftersom att inget varar för evigt.
Jag vill inte leva på minnen resten av livet
♥Camelia♥
Sat 2 Feb 2013 00:09
Satt faktiskt och väntade på denna kommentaren.
Inte just denna, men från dig och någon lång.
För nu i slutet så har det tyvärr bara varit du och jag på Emaus. Under lovet, vilka var mest där? Jo vi..
Millo säger att hon bara kommer en söndag på två veckor, Karin är hos Bruno, Elin hos Ajax, Kaktus kommer bara inte till Emaus, Steffi kommer inte heller och ja så fortsätter det.. Det känns som att det är så jävla enkelt för alla förutom oss. Men vi vet ju inte vad dem känner inom sig, såklart det är svårt för alla men jag har fan redan börjat gråta när jag skrivit lite om Emaus. Ewa blev helt STUM när hon fattade att det snart är över.
Vill svara något bra på din kommentar, något som verkligen går in. Men kan fan inte göra annat än att hålla med dig.
Och ja, som sagt så vet jag ju hur det känns.
Asså visst vi går igenom detta tillsammans. Och tillsammans så klarar vi allt. Men vafan vi kommer ju inte hålla ihop efter Emaus och där kommer jag falla direkt.
Det spelar ingen roll hur många som säger att det bara är att ringa varann o.s.v. Det FUNKAR INTE SÅ.
Det vet jag.. Vi får lära oss att stå på helt egna ben.
Jag kommer aldrig kunna vara mig själv.
Det har ALDRIG hänt att jag någon gång förut har sagt:
''Jag kan vara mig själv'' förutom på Emaus.
Dit kommer jag i Luffarkläder. Ibland har jag bara gått upp ur sängen inget annat. Vi kommer fan dit i pyjamas ibland, borstar tänderna, borstar håret och äter frukost där.
Vi lever där, och vet du varför vi kan göra det där?
För vi TRIVS. Vi vet att vi hör hemma där!
Det är ju inte så att vi skulle kunna ta med oss tandborsten till jobbet och säga att man ''glömde'' att borsta hemma eller bara inte orkade. Men på Emaus är allt så enkelt.
Så fritt, och man kan leva livet. Vara sig själv.
Jag vill skriva så mycket men det spelar ingen roll vad jag än skriver. Det är ju inte så att Gud läser detta och ba:
''Nu fixar jag så 98:orna på Emaus förblir 14 år''
eller något sånt.. Det funkar inte så. Det är bara att ta det.
Vi skriver helt utan mening. Vem bryr sig egentligen om vad vi skriver? Visst vi själva, men det enda som händer när vi skriver är att du och jag somnar med gråten i halsen och blir deppiga. Inte en enda annan människa bryr sig.
Det är ju inte så att nån annan random läser våra långa kommentarer och får medkänsla. Vi sårar bara oss själva. Men vad ska vi göra? Det vi älskar mest försvinner...
Hur många gånger har vi inte gjort filmer till våra favorithästar, redigerat bilder eller skrivit långa texter om att vi alltid kommer älska dem.
Ska vi börja leta sköthästar nu och hitta andra hästar som vi ska skriva: ''Jag älskar dig'' till på bdb!?
Jag kommer fan inte klara av det. Ingen ingen i hela världen kan ta över Camelia's plats. Vafan ska det ta åt oss!?
Jag tycker att vi SNART, eller typ på lovet som kommer ska samlas i stugan och visa Ingela, Ewa och Carro några filmer som vi har gjort. Och visa att vi verkligen älskar stallet. Hästarna. Alltihop. Och allt kommer göra.
Inte just denna, men från dig och någon lång.
För nu i slutet så har det tyvärr bara varit du och jag på Emaus. Under lovet, vilka var mest där? Jo vi..
Millo säger att hon bara kommer en söndag på två veckor, Karin är hos Bruno, Elin hos Ajax, Kaktus kommer bara inte till Emaus, Steffi kommer inte heller och ja så fortsätter det.. Det känns som att det är så jävla enkelt för alla förutom oss. Men vi vet ju inte vad dem känner inom sig, såklart det är svårt för alla men jag har fan redan börjat gråta när jag skrivit lite om Emaus. Ewa blev helt STUM när hon fattade att det snart är över.
Vill svara något bra på din kommentar, något som verkligen går in. Men kan fan inte göra annat än att hålla med dig.
Och ja, som sagt så vet jag ju hur det känns.
Asså visst vi går igenom detta tillsammans. Och tillsammans så klarar vi allt. Men vafan vi kommer ju inte hålla ihop efter Emaus och där kommer jag falla direkt.
Det spelar ingen roll hur många som säger att det bara är att ringa varann o.s.v. Det FUNKAR INTE SÅ.
Det vet jag.. Vi får lära oss att stå på helt egna ben.
Jag kommer aldrig kunna vara mig själv.
Det har ALDRIG hänt att jag någon gång förut har sagt:
''Jag kan vara mig själv'' förutom på Emaus.
Dit kommer jag i Luffarkläder. Ibland har jag bara gått upp ur sängen inget annat. Vi kommer fan dit i pyjamas ibland, borstar tänderna, borstar håret och äter frukost där.
Vi lever där, och vet du varför vi kan göra det där?
För vi TRIVS. Vi vet att vi hör hemma där!
Det är ju inte så att vi skulle kunna ta med oss tandborsten till jobbet och säga att man ''glömde'' att borsta hemma eller bara inte orkade. Men på Emaus är allt så enkelt.
Så fritt, och man kan leva livet. Vara sig själv.
Jag vill skriva så mycket men det spelar ingen roll vad jag än skriver. Det är ju inte så att Gud läser detta och ba:
''Nu fixar jag så 98:orna på Emaus förblir 14 år''
eller något sånt.. Det funkar inte så. Det är bara att ta det.
Vi skriver helt utan mening. Vem bryr sig egentligen om vad vi skriver? Visst vi själva, men det enda som händer när vi skriver är att du och jag somnar med gråten i halsen och blir deppiga. Inte en enda annan människa bryr sig.
Det är ju inte så att nån annan random läser våra långa kommentarer och får medkänsla. Vi sårar bara oss själva. Men vad ska vi göra? Det vi älskar mest försvinner...
Hur många gånger har vi inte gjort filmer till våra favorithästar, redigerat bilder eller skrivit långa texter om att vi alltid kommer älska dem.
Ska vi börja leta sköthästar nu och hitta andra hästar som vi ska skriva: ''Jag älskar dig'' till på bdb!?
Jag kommer fan inte klara av det. Ingen ingen i hela världen kan ta över Camelia's plats. Vafan ska det ta åt oss!?
Jag tycker att vi SNART, eller typ på lovet som kommer ska samlas i stugan och visa Ingela, Ewa och Carro några filmer som vi har gjort. Och visa att vi verkligen älskar stallet. Hästarna. Alltihop. Och allt kommer göra.
Filippa Norlén
Sat 2 Feb 2013 00:20
Vill svara långt och fortsätta skrivaa ut allt jag har innom mig men nej. Du har rätt vi sårar bara oss själva men på något sätt känns det som att det hjälper att dela med sig till någon annan också.
Jag kommer inte orka detta, det kommer ta för mycket på mig...
Ja vi borde verkligen visa alla filmer. På lovet vi gör det. Kommer du på måndag? Vi kan säga iså fall att vi har något viktigt att visa på lovet typ <3
Jag kommer inte orka detta, det kommer ta för mycket på mig...
Ja vi borde verkligen visa alla filmer. På lovet vi gör det. Kommer du på måndag? Vi kan säga iså fall att vi har något viktigt att visa på lovet typ <3
♥Camelia♥
Sat 2 Feb 2013 00:24
Jo, det är klart att även om det är idiotiskt att skriva flera mil långa texter så lättar det på hjärtat, även om man inte tror det när man sitter där med tårfyllda ögon och tror det så med tiden så lättar det om man delar sina känslor med nån
Ja, jag kommer. Men jag läste inne i stugan idag.. ;p
att dem skulle ha något personalmöte fast det var dock på Påsklovet men vi får välja om vi vill att Ewa ska se eller Carro.. För jag tror inte någon av dem åker till Emaus för denna anledningen.. Om inte Ingela fortfarande är sjukskriven då så att båda jobbar, men då får inte Ingela se.. Fast hon borde väl vara tillbaka då? O.o <3
Ja, jag kommer. Men jag läste inne i stugan idag.. ;p
att dem skulle ha något personalmöte fast det var dock på Påsklovet men vi får välja om vi vill att Ewa ska se eller Carro.. För jag tror inte någon av dem åker till Emaus för denna anledningen.. Om inte Ingela fortfarande är sjukskriven då så att båda jobbar, men då får inte Ingela se.. Fast hon borde väl vara tillbaka då? O.o <3
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/mo4h/512716915/
Visa toppen
Show footer