June
Thursday 9 May 2013 photo 2/4
|
Har inte skrivit några seriösa kärlekstexter på ett tag om Camelia nu.
Det känns som att vi är där nu. Jag behöver inte tjata om oss.
För alla vet att jag älskar henne mest. Och då menar jag mest.
Som jag tjatat om har hon hjälpt mig ur livets mörka grop. Tagit mig upp på benen igen och alltid funnits där för mig när alla andra vikit av. Lyssnat på mig, och inte bara bytt samtalsämne. Jag känner, jag vet att vi har stark kontakt nu. Hon kommer till mig i hagen, visst men vi är längre än så. Hon vet att hon kan springa iväg, för jag vet att hon stannar. Carro fick inte tag på henne på väldigt länge vad kan det ha varit. 40 minuter något? Jag gick in i hagen och fick tag på henne på nästan mindre än en minut. Hon sprang först iväg men väntade sedan och kollade på mig medans jag kom. Jag är för himlans säker med henne. Jag är aldrig, verkligen aldrig nervös eller rädd inför ett hinder eller en snabb galopp eller något. Jag tror hon känner det. Förr var vårat problem att hon stack. Hon stack ifrån mig. Nu är hon som fastklistrad. Hon är inte rädd för hindret. Hon fjompar sig bara. Hon försöker inte sticka så långt bort det går längre. Utan är bara osäker på att just hoppa. I varje galopp kan jag få ner henne i form. Till och med Ingela har sagt att det ibland ser helt åt yttre rymdens håll omöjligt att få ner henne i vissa galopper. Men jag lyckas, varje gång. Vi tillsammans klarar det. Vi kanske inte är bäst, inte det finaste ekipaget eller något sånt. Men vi mår bra av varandras närhet och trivs. Vi har otroligt roligt och litar på varandra. Jag har aldrig varit lyckligare än vad jag är med Camelia. Men jag är så rädd. Hur länge håller det? Jag vet att det verkligen är över när året är slut. Men kommer det vara slut innan det? Jag har en känsla av att det kommer det. Inte på grund av Camelia eller mig. Utan alla andra. Jag vill inte men jag måste och jag gör det. Jag delar med mig av Camelia. Visst. Men jag är ändå rädd. För att hon ska falla. Och att någon tjej måste börja om från noll med henne. Lära henne gå i rätt form i traven som jag kämpat med i snart två år. Alltså riktig form. Inte bara ''böja på nacken'' utan öka utan att det ska gå snabbare. Få med bakbenen och göra så hon jobbar ordentligt med ryggen. Jag har klarat det nu. Vi har kommit dit. Men det är för att Camelia betyder något speciellt för mig. På ett lite äckligt sätt. Tänk om någon annan börjar älska henne men att hon inte vågar? Alltså Camelia. Att hon inte vågar lita, inte vågar luta sig mot ryttaren. Så de för börja om med allt. Allt som jag och Camelia kämpat med i snart två år. Om bara 49 dagar har vi tvåårsdag. Det har absolut varit de bästa två åren i hela mitt liv. Jag vill inte att hon ska försvinna. Jag vet att hon kommer leva, men hon försvinner från mig. Mitt hjärta stannar hon alltid kvar i och i själen men hon kommer inte vara ''min häst att kämpa med''. Nya ryttare får gärna gilla henne. Det är inget konstigt med det eftersom hon är så bäst. Men dem kan väl snälla göra det när nästa år börjar? Det enda jag vill är att få rida Camelia året ut. Efter 2013 kommer jag aldrig få sitta på hennes rygg. Aldrig känna hur hennes rygg arbetar och hennes huvud som slänger åt sidorna och halsen som följer med. Hur hon 'vibrerar' när hon frustar och hennes alldeles mjuka trav som ibland känns som tölt. Hennes härliga galopp som man både kan sitta så himlans bra med i och även bara stå upp i stigbyglarna och låta hennes springa hur fort hon än vill. Jag hoppas och ber att jag får rida henne året ut. Att hon förblir min i 236 dagar till. För sedan är allt det över. Hade inte Camelia funnits på Emaus hade jag verkligen inte gått kvar där. På riktigt. Jag hade inte varit där om inte hon hade det. När allt känns hemskt kan jag alltid tänka på henne och må bra. Det spelar ingen roll om det så gäller döden så är jag med henne så känns det alltid snäppet bättre. Men jag är också rädd för att ingen ska våga. Tänk om ingen vågar hoppa henne som jag? Låta henne komma i galopp, hoppa 75 cm som hon kan så himlans grymt bra. Visst är det inte höjden som spelar roll men hon älskar det. Hon är värd att få göra vad hon tycker om. Tänk om ingen vågar ladda henne och sen bara släppa tyglarna helt och låta henne springa hur himla fort hon vill? Förstår att man måste ge henne minst 100 chanser innan det går? Visst kan hon ''lära'' sig att gå i form igen om hon skulle flippa när jag försvinner. Och visst har hon väl(?) gått i form i galopp innan jag började rida henne också. Det tror jag väl...? Men saken är den att inte för att skryta nej nej, jag har mycket som jag inte gör bra också men Ingela, Carro och till och med Ewa kollar alltid på ett speciellt sätt när jag får de speciella tillfällena att visa upp hur grym Camelia är. Att hon kan gå i form så bra i galopp och allt. Att hon fattar höger galopp på FÖRSTA försöket som hon nog aldrig klarat och att hon bara blir så lugn när jag rider henne. En måndag, det var nyligen. Så red en tjej jag tror det var Rebecca som tydligen älskar Camelia nu. Ja hon red henne. Men så skulle jag ta över efteråt hade Ingela bestämt. Det skulle skritta ett tag och jag såg i Camelias ögon att hon var stressad. Hon travade sin ''stresstrav'' även fast alla andra hästar skrittade. Hon gick i gruppen men ville ändå på något sätt därifrån. Hon ville bara springa iväg och Carro fick ta tag i henne. Men även fast Carro höll i henne så försökte hon springa iväg. Min enda tanke var: ''vad gör dem?'' Några minuter senare satte jag upp på Camelia och hon lugnade sig helt. Hon började skritta normalt och gick med huvudet lågt och gick nästan och slöade. Jag märkte hur Carro verkligen stod och stirrade på mig, på mig och Camelia. Jag undrar och hoppas att hon förstod att det kan ha med mig att gör att Camelia blev så lugn. Flera gånger har Camelia stressat upp sig, till och med när Ingela bara lett henne så har hon försökt travat iväg. Men när jag tagit över och hon fått trycka in sitt huvud mot min bröstkorg och andats djupt på mina händer så har hon alltid blivit jättelugn. Det måste väl ha något med att hon känner mig att göra? Eller? Jag är ingen människa som kan prata med hästar men jag förstår. Och jag känner det på mig. Jag har två krav i livet. Jag skiter fullständigt i om jag inte får killen alla vet om att jag älskar. Jag skiter i om jag får ett dåligt liv, om det bara går neråt och om jag blir fattig och mina drömmar krossas. Jag har bara två krav. Det första är att Jag hoppas att Camelia känner mig, vet vem jag är och att hon trivs med mig. Att hon liksom gillar mig, och vet om att jag älskar henne. Och mitt andra krav är att hon får det bra i resten av sitt liv. Att hon hittar någon som förstår henne nästan som mig och att hon aldrig på något sätt glömmer bort mig. Blir det så.. Då kan jag inte vara annat än lycklig. För hon är verkligen mitt allt. På riktigt allt. Ska jag någon gång göra något stort i mitt liv. Gå ut på scen och dansa eller något riktigt speciellt ska jag alltid tänka att jag gör det för endast Camelias skull. För att om hon hade vetat om det hade hon varit så stolt över mig för det är bara endast hon som vet om vilket depp-period jag hade ett tag innan och i början när jag red henne. Även när jag ridit henne ett tag var jag lika nedstämd men hon tände ljuset åt mig. Och sen dess har det aldrig släckts. Får hon det bra, och om hon minns mig så kommer det aldrig i hela mitt liv släckas. Denna texten kan verkligen inte beskriva ens hälften av så mycket som hon betyder för mig. Det är äckligt obeskrivligt hur mycket det verkligen är. Jag vet att hon ''bara'' är ett djur. Ingen människa men ingen i hela världen är en bättre vän än henne. Det är jag så himla säker jag bara kan på. Hade hon aldrig kommit in i mitt liv hade jag kanske inte levt idag. Jag hade kanske inte orkat den stressen jag hela tiden kände? Och hur det bara kändes som att någon försökte kväva mig. Som att luften kvävde mig.
Men tack vare henne, står jag fortfarande här på jorden.
Tack Camelia. Jag älskar dig
Men tack vare henne, står jag fortfarande här på jorden.
Annons
Visa toppen
Show footer