Vill bara säga GRATTIS till världens bästa människa.

Det är otroligt hur mycket skit man kan få för att gilla en idol. Folk som hånar, folk som jävlas, folk som bara är taskiga, och folk som inte menar att såra men ändå gör det. Det är fel att gilla en speciell idol, det är töntigt. Speciellt om han/hon är en svensk artist. Det är löjligt, för artisterna är ju så dåliga. Sånt bet på mig en gång, men kommer aldrig någonsin göra det igen. Jag har sagt ''fangirl'' saker till killkompisar och skäms inte ett dugg. Även om nån av dem säkert tycker i detta fallet Eric är hur dålig, ful, och meningslös som helst så gör det mig inte ett skit. Det gjorde det i början. Det var väl därför folk klanka ner också. Dem märkte att jag var svag för det. Men sen jag fick dansa med Eric. Eller egentligen först och främst. April 2012, då jag vann en signerad poster bara av att skriva ner mitt liv och berätta hur det låg till för Eric. Att han sen läste och utsåg mig som en av dem få vinnare är så stort. Men några veckor senare blev jag lika svag för ''artistmobbning'' som innan. Men nånting hände några veckor innan jag fick dansa med han. Något inom mig hände och helt plötsligt brydde jag mig inte längre om andra tjejer eller killar som skrek efter mig hur dålig Eric är och allt sånt. För dem får säga det hur mycket dem vill, jag kommer ändå aldrig tycka som dem. Och det värsta såna människor vet är när man bara ler åt dem när dem hånar en och ens idol. Så ni som har en idol. LE! Dagen då jag verkligen i mitt jobbiga liv, tog mig kraften att åka till Stockholm förändrade typ mitt liv. Det blev nåt så underbart i luften när Alex behandlade mig eller oss som om vi redan kände han. Som om jag var en i Team Saade. Liksom alla dansare som ser upp till Eric vill väl vara hans dansare!? Och Alex Eric's dansare släppte in TVÅ stycken av alla hundra. Två stackars personer släppte han in i byggnaden där man absolut inte fick vara om man inte kände Eric och dem eller om det var ens tur att dansa. Men Alex sa att det var okej, det var okej för mig och Stella att komma in. Sitta med första timmen när vi absolut inte ens fick vara där. Han litade på oss, vi skulle egentligen bara hålla oss i danssalen. Men gick istället och lånade toaletten, kollade vad dem hade i kiosken och det var ingen som ens kollade lite extra åt vårat håll. Åter till Eric. Den känslan jag hade innan Eric kom in. Shit, jag trodde jag skulle svimma och att min mage verkligen skulle sprängas av pirrighet och mitt hjärta typ studsa ut. Men direkt när Eric kom in i danssalen var det första han gjorde att vända sig mot mig, kolla in i mina ögon, le och säga: ''Shaa!!'' DIREKT släppte all nervositet och fjärilarna i magen landade. Det var inget pirrigt alls. Jag svarade bara helt normalt ''Hej!'' och log mot han. Han gick en halv meter ifrån mig och jag betedde mig normalt. Visst slog mitt hjärta fort men jag reagerade knappt på att han var där. Det kändes så naturligt. Han är och kommer alltid vara en helt normal människa. Aldrig någon egoistisk känd snygg kille. Bara vanliga Eric,

en kille från Kattarp med världens skönaste humor och stil!

Tar han 1,5 för en autograf? Ja men det är klart han gör. Varje gång det kommer fram ett fan till han så säger han: ''1,5 då! 1,4 för dig om du snabbar dig'' Aa fast nä. Han tog 1,5 för en backstage biljett. Och jag känner folk som var på den. Backstage till Pop Explosion alltså. Och dem fick kakor, saft, autograf, ta kort och prata helt privat med Eric. Inga kameror fick vara där inne då och dem fick fråga vad dem ville. Alltså en träff med Eric. Visst det kostade mycket. Men den killen, Eric. Som ni tror tar mycket för en autograf skänkte bort ALLA pengar han fick in till Rädda Barnen och till andra fonder. Hur kan man klandra en sån människa!? Men som sagt, hur mycket folk än snackar skit så kommer jag ändå alltid se upp till honom. Till och med folk jag är väldigt bra vän med säger ibland: ''Skit i Eric'' ''Det finns mycket viktigare saker än att se han!'' Visst, dem menar det säkert inte på ett taskigt sätt. Men jag är inte ensam om att gilla han. Och jag är stolt över att jag hittat en Idol. Livet blir så mycket enklare på nåt sätt. Man har nån som kan få en att le utav att sjunga live, vara på tv, eller ge en en autograf. Hur som haver är jag bara så sjukt stolt över Eric. Han tog sig från Kattarp till Stockholm. Han tog sig från att sjunga på släktkalas till att sjunga över hela Europa och andra delar av världen. Han klarade det, och då kan jag det med! Jag ska ta mig från Uddevalla till Stockholm. Jag ska ta mig från att dansa på små scenar till att resa runt i världen och dansa inför miljontals människor! Och att jag tror på mig själv, det är bara tack vare Eric. Tack vare hans musik, hans danssteg, hans personlighet, hans sett att se på livet och ja, hela HAN!

Så än en gång, Grattis underbaraste Eric Khaled Saade på din 23-årsdag!

Jag önskar dig all lycka i framtiden och hoppas att du får det du söker. Du är värd så himlans mycket. Du har gått igenom otroliga saker som bara fans verkligen vet om och du står fortfarande upp för dig, för oss och fortsätter sprida glädje, skänka pengar, skriva låtar,

göra musik, dansa, och leva livet!

Jag älskar dig och ingen kan någonsin få mig att ändra på det. <3

Annons

The photo has no tags

July 2014