Wednesday 30 October 2013 photo 1/2
|
Just nu vill jag bara försvinna. Lämna staden, lämna landet, lämna allt. Börja om på nytt, glömma alla minnen. Glömma allt. Förstår inte hur människor kan vara så känslolösa. Så idiotiska. Så oförstående. Jag har mått dåligt, haft det sämst. Men har ändå fortsatt kämpa för alla har funnits runt omkring mig och stöttat mig. Jag har kunnat prata ut om mina problem. Men det går inte nu, finns inget att prata om. Ibland ångrar jag att jag ens började på Emaus. Då kan man räkna bort 70% av mina problem. Men även tusentals minnen... Men ibland vill jag bara glömma dem. Minnena är vackra, dem får mig att skratta. Men i slutet, längst inne. Gör det bara ont att tänka på dem. Att det en gång var mitt. Men aldrig mer. Er som tror ni förstår er på vad jag menar har inte den blekaste aningen. Jo vissa få. Men detta var droppen. Jag har kämpat ensam och tapper med att vara på Emaus även fast inte mina vänner varit där. För jag har älskat stället. Men sen idag vet jag inte. Jag tror jag kommer få tvinga mig själv till Emaus sista 60 dagarna. För slutar jag nu kommer jag aldrig förlåta mig själv att jag gick miste om dar med Camelia. Men allt är förändrat. Vem följer regler längre? Vem bryr sig? Vem försöker förstå en? Vem pratar med en? Vem är där? Ingen. Jag hade sett fram emot denna dag, och resten av denna grej som började idag i mer än ett år. I mer än ett år har jag gått och längtat, hoppats, trott på att detta skulle bli världens roligaste grej att minnas. Istället gick allt åt helvete och från och med idag kommer jag inte se Emaus på samma sätt som jag alltid gjort. Ingenting kan få mig att tycka bättre om stället nu. Inte sen idag. Det går bara nedför. Men ändå vill jag inte lämna det. Jo men inte Camelia. Det är bara tack vare henne som jag ens rider kvar på Emaus. Hade inte hon varit där, eller ''min'' så hade jag slutat för längesen.
Just nu vill jag bara gråta, skrika, försvinna...
Annons