Det har nu gått 17 dagar sedan vi skiljdes åt och de första dagarna, till och med veckorna kändes det bra. Det kändes som att jag hade gått vidare och bara väntade på att något nytt skulle ta plats i mitt liv. Men nu, när mitt liv är helt upp och ner och jag behöver henne som allra mest finns hon inte där för mig. Jag kan inte åka till henne och söka trygghet. Inte vara med henne i flera timmar bara för att ''jag kan''. För det hade varit helt fel. Det är många, verkligen jättemånga som säger att Camelia behöver mig. Att hon aldrig kommer komma så långt som med mig och att hon behöver mig för att få trygghet till 100%. Jag har hållit med till en viss del men saker som jag inte kan erkänna inför folk är att jag behöver henne. Mer än något annat. Hon är den friska luften jag andas in, det som får mitt hjärta att slå, hon är mitt leende, min själ, mitt allt. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Utan henne är jag ingenting. Det är verkligen så. Jag känner mig som ingen just nu. Jag har ingenting att kämpa för. Visst vill jag bli dansare och skulle kunna leva för det. Men det sa jag på tiden då jag hade Camelia vid min sida. Jag har fattat det nu, att det går inte utan henne. Jag vet det. Hur mycket stöd jag än får av andra, hur många andra hästar jag än rider och hur bra det än går i min karriär kommer det alltid vara något jag saknar, alltid finnas något inom mig som trycker ner mig. Och det är Camelia. Tiden läker inte alla sår och jag kommer inte vänja mig av vid att inte ha henne hos mig. Ibland tänker jag på hur mitt liv hade sett ut utan henne. Förmodligen hade jag slutat rida för väldigt länge sen då. Och jag hade nog inte haft det så jobbigt nu, men tiden med henne var den bästa i mitt liv, någonsin och jag ångrar ingenting. Men jag behöver henne fortfarande. Jag kan inte det här. Varje onsdag och söndag får jag hjärtklappning av att någon annan rider henne. Varje studiedag och lov får jag sån panik, stress och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kan sitta helt still och ändå känna mig andfådd och skaka. Hon försvann när jag trodde att jag skulle klara mig. Men i själva verket föll allt ihop och jag har inte sagt det till en enda jävel. Det är ingen som vet om hur äckligt jag mår. Jag kan erkänna att jag stannar hemma från skolan ibland bara för jag inte orkar mer, Ändå är det alltid jag som ber folk berätta deras problem för mig. Alltid jag som tycker mest synd om dom och förstår deras situation och får deras problem på mina. Därav trycks mina egna ner och ännu djupare in i hjärtat och jag hatar, verkligen hatar att gå ut med mina problem. Jag får en sån dålig känsla och känner mig som värsta egot. Därför håller jag väldigt mycket för mig själv. Som detta. En del vet att jag saknar henne väldigt mycket men ingen vet hur dåligt jag egentligen mår och hur mycket jag känner på mig att jag snart inte orkar mer. Helt ärligt så var Camelia den enda som alltid fanns där, den enda jag aldrig bråkade med, den enda som jag kunde vara helt mig själv med, den enda som alltid förstod och den enda som bara krävde att jag skulle vara med henne. Inte bete mig på ett visst sätt, för vi var perfekta. Jag har förstått det nu. Hur egoistiskt det än låter vet jag att vi var perfekta och jag vet att vi hade någon speciellt mellan oss som ingen annan någonsin skulle kunna skapa. I alla fall inte med henne. Nu för tiden klarar jag inte av att se bilder på varken henne eller oss. Fick ont i hjärtat när jag valde bilden ni ser här över. Jag har en bild på Camelia i mitt rum och jag klarar knappt av att se på den. Det gör så ont och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Såklart kan jag hälsa på henne och alla vill säkert att jag ska ta en galopp eller något. Men jag kan inte. Jag klarar inte av att se hur hon ser ut. Vad som har hänt med henne. Hon kommer gå på bett, ha tappat alla muskler vi byggt upp, inte ha någon kondition och folk kommer rida och hantera henne fel. Det gör verkligen jätteont i mig även fast jag vet att alla gör fel ibland o.s.v. Jag klarar bara inte av det. Och tanken på att hon känner igen mig gör det nästan värre. Visst är det helt underbart att hon gör det men... Jag har sagt till henne tusentals gånger hur allt ligger till och varför vi aldrig mer kommer ses. Men vem kan berätta att hon förstår. Ingen vet om hon gör det eller inte. Gör hon det inte kanske hon är jättebesviken på mig och inte alls förstår varför jag bara slutat komma. Varför jag bara 'gett upp' henne. Vilket jag inte har! Jag älskar henne lika mycket som innan, om inte mer. Min kärlek för henne bara växer mer och mer hela tiden. Ingen kommer någonsin i hela mitt liv betyda mer för mig än vad hon gör. Ingen kan någonsin få mig att känna som hon kan och jag vet att hon är det bästa som hänt mig. För varje dag som går förstår jag bara mer och mer att vi är över. Jag visste att denna dag skulle komma, men inte att det skulle vara såhär svårt.

Annons

The photo has no tags

Camera Canon EOS 550D

Focal length 168 mm

Aperture f/6.3

Shutter 1/160 s

ISO 800

Date

July 2014