Tuesday 4 September 2012 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Tiderna går så fort förbi och allt kan slås till spillror på en sekund.
Tro mig, jag vet..
Livet går aldrig som man tänkt sig, Livet blir nästan aldrig en nedförsbacke, du kommer alltid ha vinden emot dig.
Jag minns när allt var så lätt, när man var sådär 14 år och helt förkrossad över att pudret gått sönder eller att mascaran var slut. Jag hade gärna haft sådana problem idag istället för skiten som verkar förfölja mitt patetiska jävla liv..
Den tiden var då man dregglade över Bill Kaulitz, den androgyna lilla blyga pojken som från första blicken fick mig på fall. Han tog mig till platser jag inte visste fanns, fick mig att flyta bort i någon sorts annan verklighet, jag fick vara mig själv i en värld av musik och svart smink. Jag satt i mitt rum och grät, men det var okej, för Bill var med mig, "I am by your side, just for a little while.. We'll make it if we try" de orden blev någon sorts escapeknapp för mig.. Hans röst tog mig till nya höjder, vi flög.. Innan vi tappade vingarna och minnet. Vi byter de i natt, mot allt som vi har, sen flyger vi bort härifrån.. Ska aldrig skiljas åt..
Sen kraschade allt, den pojke jag förälskat mig i växte upp till man, han tappade allt, började klä sig i något som liknade ne förrymd diskmaskin och klippte av sitt vackra hår. Ett nytt sound entrade den värld jag levt i de senaste tre åren. Något förändrades, texterna var annorlunda, Inget var som förut.. Jag tappade bort både honom och mig själv, vad skulle jag nu ta mig till? Jag lämnade min bubbla och försökte ta tag i mitt liv, jag började ta tag i skolan, jag återgick helt och hållet till verkligheten med allt vad den innebar. Jag träffade min älskling, en lång, gänglig kille med brunt, spretigt hår och en förjävlig stockholmsdialekt. Vi möttes en vacker kväll, han log och jag var fast. Det är problemet med mig.. Jag fastnar för snabbt, ger mig totalt till den andra personen och slutar alltid som ett vrak på botten av allt.
Jag har nog aldrig riktigt växt ifrån min bubbla om jag får säga det själv.. Det händer att jag kryper in i den, blundar och försöker gå tillbaka till tiden innan allt blev så jävla verkligt.. Innan panikattackerna och stressen som fått mig att kvävas i sömnen. Innan man blev ansvarig för allt och oönskad som dotter. Medan jag fortfarande var önskad och älskad. För jag vet det nu.. Jag är oönskad, jobbig och otroligt jävla bitter. Men det är mitt liv nu, teater på dagarna och panikattacker på nätterna..
Let us run and don't look back..
Credz till de stackars satar som tog sig tiden att läsa detta..
Annons
47 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/mom3ntz/509274884/