Friday 12 June 2009 photo 1/1
|
Det var idag det stora skulle hända. Idag för 2 år sen. Och det känns fortfarande som igår. åt något håll. sammtidigt som det känns så länge sen. Men känslan. Den som fyllde ut mig just då. Den kommer jag nog aldrig kunna glömma känna när jag väl tänker på det. Jag vet inte varför jag kom och tänka på just denna dagen. För den dagen är ingenting jag saknar. Just då andades jag dem, hela mitt liv var uppbyggt av dem. Dem var anledningen till allt jag gjorde och allt jag inte gjorde. Och jag tror aldrig någonsin någon har haft, eller kommer ha så pass stort inflytande på mig. Alla mina val jag gjorde och allt jag tänkte på var baserat på dem. Det är inte så att dom inte lever kvar inom mig längre, tvärtom. Dom kommer alltid finnas där. För att det är just dom. Men nuförtiden är inte mina val baserade på dem, jag har lärt mig genom åren att tänka i egna banor. Jag tror aldrig någonsin någon kan förstå den känslan. om personen inte varit med om samma. Att känna sig styrd, på så sätt. Men sammtidigt känna sig så trygg. Och jag är så lycklig, så evigt tacksam för allt dom har gett mig. Så mycket jag har varit med om som aldrig skulle kunna ske utan dem. Nu 2 år senare kan jag ärkänna att dom på riktigt, räddat så stor del av mig. För att det är just dom. Det var svårt att släppa dom, men jag vet att de alltid finns där. men jag var tvungen att gå vidare. att lära mig leva med mig själv. Men ibland saknar jag den tryggheten man hade med dom. Man kände sig delaktig i deras liv. även fast dom inte visste att du existerade. Ganska konstigt ibland.. Att någon/några personer kan förändra ditt liv så helt och hållet - fast dem inte vet om det själv. Men att dem om någon har förändrat mitt liv så är jag lycklig över det. För att det är just dom. Jag tror inte mina föräldrar förstod riktigt då, för 2 år sen hur mycket dessa betydde för mig. För dom var det bara ett band jag gillade. Kanske skulle sluta gilla om ett tag.. att dom kom som en våg som snart skulle försvinna med vattnet. Dom kom som en våg, men en som stannade och gjorde spår inom mig. Jag fick inte åka. Men jag skulle göra det ändå. Biljetten och allt var fixat, tåget gick på morgonen där jag skulle möta de andra. Tåget gick nästa morgon men jag var inte på det. Ångesten över att ljuga för mina föräldrar just då tog över. Och jag ångrar det till idag. att jag inte tog chansen att se mina hjältar i några sekunder. Det skulle aldrig vara en förändring för dem, men för mig. För att det är ju dom. De är ingenting jag kan ändra på idag. Men den dagen slår till mig ibland. Att jag är hemma, kollar på min runda vita klocka sammtidigt som den slår klockslaget tåget rullar iväg på spåret. Det kan för er alla låta så överdirvet och dramatiskt. men för mig var det.. en så stark känsla man inte kan tyda med ord. När jag ändå är på G och pratar om dom, kan jag nämna 2 andra dagar. 2 dagar jag vill minnas till skilland från den jag skrev om nyss. 2 dagar jag inte vill tillbaka till - utan uppleva igen. För att det är just dom. 5 april 2007. Polen. Warszawa. Vilket datum som helst. För nästan alla. Vi trängdes i kön, snart. snart. Arenan fylldes med folk. En efter en såg man dem, stå där uppe, och den känslan var så magisk. så otrolig. Var det verkligen dem? jag nöp mig själv. men det var det. det hände. på riktigt. 4 November 07. Essen. Tyskland. också det vilket datum som helst, för nästan alla. Jag minns att the pretender spelades upp i högtalarna när arenan fylldes med folk. willkommen in zimmer 483.. Sen stod dom där uppe. För andra gången i mitt liv såg jag dem alla. För andra gången i mitt liv kände jag att jag lever. Kännde att det finns en mening. någonstans där ute, man måste bara finna den. Jag säger inte att det är lätt, men jag säger att alla kan. Tokio Hotel har hjälpt mig att finna en bit av denna mening. Jag har inte funnit den helt, man lär tappa lite på vägen.. Hitta det sen igen. Men det dom har gett mig har jag sen början alltid haft kvar. Tokio Hotel och allt jag funnit genom dem har gett mig ett Hopp. Någonting vi alla måste finna för att vidare existera. Dom var är och kommer förbli mina hjärtar.
för att det är just dom.
Comment the photo
och ja, din text är så jävla sann & jag känner igen mig. Undrar om man någonsin hade stått där man står idag utan dom? Och undrar om dom någonsin kommer få veta vad de har gjort för så många människor, räddat och förgyllat deras liv..
Fan så jävla fel att jag inte lyssnar på dom fortfarande. Det var liksom ens liv, ens allt.
Ch <3
De är magiska, även om de inte betyder lika mycket för mig som då. "För det är just dom".
Fint skrivet ch.<3
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/moncheri/383125039/