November
Monday 6 December 2010 photo 1/1
|
Dom senaste månaderna, har jag tänkt. Jag har tänk så mycket på det livet vi en gång hade att i mina tankar blev det nästan en verklighet. Jag tittade omkring mig och jag såg bilder bara rusa förbi. Det var som att min kropp var i nuet - men jag själv och mina tankar vi var så långt bort. Vi höll på att bygga upp ett hopp - ett hopp mot vadå, egentligen ingenting men samtidigt allt. Det var som att jag i mina tankar var en trygghet, vad jag än gjorde eller var så var mina tankar fortfarande på platsen vi två en gång stod. Och fast att det inte alls var så nu, inbilla jag mig själv att det kanske kan bli så, igen. Jag trodde faktiskt det. Det var som att jag tog för givet att även du tänkte som jag.
Men det gjorde du inte. Du och hela du hade kommit så långt, du var någonstans jag inte ens kunde se dig. Och jag var och är kvar på samma plats, på samma plats jag har varit på hela tiden. Hur kunde jag vara så dum, och lita på mina tankar, lita på mig själv om allt det jag trott. För just då var min påhittade verklighet bättre än den jag lever i. För du var med. det var du & jag. fortfarande, fast på låtsas. Och jag såg dagen framför mig då det kanske skulle gå, för det var väl allt jag kunde lita på.
Men så var det inte heller. Jag vet inte hur det kan bli såhär. Det var en magi som försvann. Vi grävde ner den någonstans och fann den inte igen. Men vi hade den. jag vet att vi hade den. Jag hoppas du finner den med någon annan. Och fy helvete vad ont det gör att säga så. Säger jag det nu? Jag ser ju fortfarande oss. här. bredvid mig. Men samtidigt ska jag inse och vilja att du ska stå där med någon annan.
Det är fortfarande så mycket jag vill säga dig.. så mycket jag aldrig hann. Jag vill säga så mycket men.. jag kan inte säga det jag vill. Jag vet att detta hade kunnat vara en vacker kärleks historia, men slutade det såhär kanske det inte var menat. Fast att jag har svårt att inse det ännu. Men det är ju så verkligheten är. Den bedrar.
Du kom in i mitt liv och du förändrade det. Positivt, negativt... det var så mycket onödigt skit som sänkte oss båda. Så kanske är det bättre på var sitt håll. Egentligen vet jag att det är det. För jag har sagt det förr. Men hur kan det göra lika ont nu? Lika ont när jag inte har dig. Och nu är jag den som inte kan släppa, det är som allt drar i mig och vill äta upp mig.
I put my trust in you. Du vet den enda. Jag hade alltid hoppats på att finna någon som du, en vän.. en pojkvän, bara någon. Och sen fann jag dig i allt. i Allt som nu försvinner bort från mig.
vem är jag nu?
Annons
Visa toppen
Show footer