Monday 8 December 2008 photo 3/5
|
Lol bara för att Tovis la upp sin lilla novell då den är rättad och klar, ville jag lägga ut min för den som orkar läsa ( dom som orkar! säg gärna vad ni tycket, tror hände och vad som kan vara en bra forsättning )
Där under lycktstolpen låg hon och regnets droppar öste ner den här kalla kvällen. Flickan vände sig om och stirrade in i ljuset som sken ner på henne samtidigt som hon började stryka handen över läppen för att torka bort blodet i mungipan. Dropparna som föll mot hennes hud kändes kalla och frusna, mer som snö än regnet som nu föll. Stirrande började hon få känslan, varför? Fotsteg hördes komma närmare och en annan tjej knäböjde sig och satte sig bredvid henne på trottoar kanten.
- Det där var väl lite onödigt? sa flickan lite tyst och surt. Håller du inte med Lizz?
Lizz bara låg där och iakttog henne tyst där hon satt. Hon som nyss hade kommit gick under namnet Amy, och vad mer kan man säga om henne? Lizz älskade Amy över det mesta i hennes liv och det hade hon gjort sedan de två var små. En låga flammade upp och Lizz låg och stirrade på den. Hon hatade att se när Amy sög på en cigarett men denna gång så var hon lika vacker som vanligt när man såg hur glöden lyste upp och hennes vackra ansikte under huvan och kepsen kom fram. De ljusblå ögonen omringad av mörkret, kajalen cirklade runt och ner som en ranka för kinden. Stålet som gick igenom huden på henne. Ringen i läppen och en annan igenom ögonbrynet. Ett par säckiga byxor med kedjor som korsade benen och gick ihop i ett kryss i fram. Gamla trasiga fingervantar fanns på händerna och så den där cigaretten i handen med, usch.
Amy satt där och stirrade ut i natten medan Lizz låg och sträckte ut handen för att hålla i hennes. Hårdare och hårdare började Lizz krampaktigt kämpa med Amys hand samtidigt som tårarna började falla. Hon kände hur hjärtat dunkade och hur hon började dra ihop kroppen av skakningar. Det var inte mening att det skulle bli så här tänkte Lizz, inget av detta skulle ske i det hon hade tänkt. Allt hade blivit så fel och att hon hade dragit in Amy i det var inte bättre, hon hade svikit någon hon älskade.
Då Amy såg att tårarna börja rinna nerför Lizz’s kinder så såg man hur cigaretten flög iväg och hur Amy sakta satte sig på knäna i vattenpölen där Lizz låg. Stilla och sakta började Amy att dra handen över kinden på Lizz, drog handen genom det genomblöta håret och lekte med topparna. Amy log men ändå började tårarna falla och hon småskrattade och hade svårt att andas då hon hade gråt i halsen och den gick bara inte att få bort.
- Snälla du, sluta gråta! Snälla jag ber dig, jag klarar inte av att se dig så här gumman. sa Amy och började sakta dra bort tårarna under Lizz’s ögon.
När Amy såg på Lizz så kunde man förstå hur mycket någon kunde bry sig om en annan mänsklig varelse. Lizz låg där och drog ihop kroppen medan Amy försökte lyfta upp henne för att få hålla henne i famnen, men det var lönlöst så hon stod knäböjd över henne som skydd för regnet. Amy stirrade ner på den hon älskade och försökte berätta hur mycket hon älskade Lizz men hon stammade bara.
Det kan inte ha varit enkelt att leva så som de gjorde, inte efter allt som hade hänt i deras liv. Inte efter allt som de hade gått igenom, inte efter allt som hade gjorts, inte allt som kommer att ske, inget alls.
Ett mörkt rum öppnar sig sakta men säkert framför Amys ögon, hon ser att natten fortfarande var vid liv för tillfället. Ovädret hade startat och det blåste och regnet föll utanför. Sakta dras fingrarna upp för ansiktet för att försöka få liv i sig själv samtidigt som det tunga andetagen av Lizz hörs tätt intill hennes öra. Amy vred hela kroppen mot höger bort från Lizz så hon inte skulle vakna.
Då ögonen hade vant sig vid mörkret började Amy stirra runt i rummet på allt som fanns där. Det som hängde på väggarna gav ett inslag av att hela rummet var snett eftersom hälften av tavlorna hade ramlat ned eller hängde förskräckligt snett. Vid skrivbordet låg en massa av gamla ihopskrynklade papper som Amy eller Lizz hade använt till läxa en gång i tiden, eller till att skissa på men förmodligen hade de inte blivit nöjda och struntat i det och slängt det inne i hörnet av skrivbordet som senare kom fram med tiden.
På hyllorna i rummet stod det fullt med gamla ekramar, foton från vårt gamla liv.
Sakta men säkert började Amy försöka krypa ur greppet Lizz hade om henne. Till slut kom hon loss och la försiktigt över täcket om Lizz igen och kysste henne på kinden och log.
Stapplande började hon gå igenom rummet och titta på massor av foton. Ett foto som hängde längst in i hörnet över kakelspisen visade en flicka i 14 årsåldern som stod och gjorde en rolig grimas samtidigt som hon höll om en äldre tjej. Förvånansvärt hade den äldre tjejen gjort en värre min än den yngre. Amy drog sakta ner ett annat foto från väggen, på det var det två tjejer som kysste varandra på Gröna lund en solig dag. Man såg hur mycket de log samtidigt som en hade handen full av sockervadd och den andra en stor kexchoklad under armen och en elgitarr på ryggen. Själva bilden fick Amy att le, för hon visste ju att det var hon och Lizz. Amy gick till andra sidan av rummet och tittade på ett foto som stod på byrån, hon började småfnittra när hon såg det fotot för den dagen skulle nog inte glömmas i det första taget. På bilden syntes en svarthårig tjej som satt och småflinade och var jättespänd då en randig katt satt på hennes huvud och bara stirrade ner på flickan. Sakta satte hon ner fotot igen medan hon log smått. Fundersamt vandrade hon runt i rummet och såg in i alla tavlor som hängde på väggarna, tog upp varje foto och granskade dem noggrant för att se vad de föreställde, som om hon försökte finna en mening bakom dem. När hon gick mot fönstret kände hon plötsligt en ilande känsla i foten och var nära att skrika till då hon inte var beredd på det. Hon hoppade upp och ner och dunsade ner på golvet och försökte se vad som gjorde så ont. Amy började sakta känna hur något började rinna ner längst foten och drog upp handen och såg att hon blödde. Hon stirrade bort på golvet och så hur massor av gamla rosor låg där och hur en av de svarta hade blivit nerstänkt i rött då hon hade trampat på törntaggarna. Hon tänkte för sig själv vid det ögonblicket hur hade de hamnat där? Sist så hängde de alla i köket, och de var inte där när hon vaknade och såg ovädret i fönstret.
Amy plockade upp rosorna och la dem på fönsterkarmen. Hon tittade upp och ut för att se den dystra natten som vinden låg och sjöng i. Där ute på gården såg hon löven som föll i mörkret, gungorna som tyst gnisslade fram och tillbaka och träden som susade i skogen. Amy stirrade ut i mörkret, det verkade som om hon väntade på att något skulle hända, men det hände inte något. Allt var dött och kommer fortsätta vara dött. Ingen kan ändra på det, inte ens jag tänkte hon. Amy letade upp en kudde som låg under sängen, förmodligen hade den ramlat ner under natten. Hon tog sin lilla svarta kudde och gick och satte sig i hörnet längst bort från sängen i väntan på att se om Lizz skulle upptäcka något. Timmarna gick och Amy satt kvar i sitt hörn, men Lizz vaknade aldrig och vad skulle man tro?
- Var hon död? frågade Amy sig själv och började muntert tugga på kuddens ena hörn.
- Älskar hon mig inte längre?
- Är det verkligen så?
- Är det kanske en dröm? Jag vet inte…
Amy slocknade till slut i hörnet och sov tills stormen var över, då när vinden väste sig igenom det gamla huset. Då när allt var som tystast vaknade hon med ett ryck och frågade sig själv tyst.
- Vem?
Lizz vaknade med handen tryckt mot hjärtat och med kudden över huvudet. Ur sitt lilla gömställe under kudden sträckte hon ut handen och började söka efter sin älskade som skulle ligga där tätt intill, det tyckte i alla fall Lizz då hon var på goshumör och kände att hon kunde lätt krama ihjäl Amy om hon så ville. Lizz råkar inte vara den mest aktiva eller smarta på en morgon så det tog ett tag för henne att förstår att Amy faktiskt inte låg där. Sakta började hon röra sig och tittade ut från den magiska världen under kudden. Lizz såg ut i det dystra rummet och såg att dörren stod på glänt och tänkte att Amy måste ha gått ner för att hitta något att ha på sig eller bara för att se på tv eller något. Nu förstod Lizz att hon tyvärr måste lämna sina rosa moln och flygande elefanter bakom sig då hon måste stiga upp från den magiska världen under kudden, hemska tanke.
När Lizz väl var uppe så sökte hon sig en väg fram till garderoben med andra ord, den magiska grottan med heliga rustningar. Väl inne i garderoben och då menar man bokstavlig talat inne i den, så satt Lizz där i ungefär en timme. I garderoben så fanns det kläder överallt, helt enkelt med andra ord, träd. Och så fanns det massor av stenar där inne som man kunde ramla på, I alla fall för Lizz var det stenar andra kallar det för skor. Ingen vet egentligen varför Lizz är så här, folk säger att hon är handikappad och andra säger att hon är en psykopat. Sanningen är att hon har någon sjukdom men ingen vet säkert vad det är än men en sak är säker, om man väl känner Lizz så vet man att hon är som vem som helst, bara med lite mer livlig fantasi.
Det var fortfarande mörkt ute och det var svårt att se trappstegen framför sig, De småkalla stegen som ledde ner till ett nytt mörker, ett mörker som trängde sig in under skinnet och in mot hjärtat, förförde och dödade det. Lizz var väldigt rädd för mörkret och hon har alltid varit det, inte för monster men för skuggor och mörkret i sig. I mörkrets dunkla skuggor kunde man se hur de rörde sig sakta fram, väntande. Man kunde höra dem om natten då man såg de groteska klorna som rev upp tapeten på väggarna eller när man hörde de springa förbi i taket eller väggarna. Man såg hur någon av dem hade sprungit förbi med handen dragandes mot väggen och ett lång blodspår hade dragits över hela den mörka dystra tapeten. Droppar föll mot marken samtidigt som det började rinna nerför väggen och formade ut bokstäver på den med en mörk färg. ”Hjälp” stod det med stora bokstäver och Lizz visste inte vad hon skulle göra. Men plötsligt försvann allt mörker och Lizz var nära på att ramla framlänges i trappan, men Amy stod redan där och stöttade Lizz innan hon föll.
- Vad fan håller du på med? skrek Amy rakt ut, utan att tänka på vad hon egentligen sa.
- Ja... jag... jag vill... jag ville bara hitta dig... Lizz vara rädd! stammade Lizz
- Lizz såg skuggor igen och Lizz blev rädd, väldigt rädd! Inte meningen mot Amy... Nej... förlåt...sa Lizz dystert.
När man ser in i Lizz ögon när hon talar om något och säger att det inte var med avsikt, då vet man att hon inte gjorde det med flit, hon är en sådan flicka som inte kan ljuga.
- Förlåt Lizz, det var inte meningen att skrika på dig... muttrade Amy.
- Det inte vara så farlig syster, jag må bra eller hur?
- Jag antar att du har rätt, men har du tänkt på att skuggor också finns av en anledning? förklarade Amy.
- ehm, neee men jag kan göra en dikt till Amy! Får jag? Får jag till dig? sa Lizz förväntansfullt.
Lizz må vara dum, men som sagt hade hon livlig fantasi. Lizz stängde ögonen och gick in i någon trans eller vad man ska kalla det. Medan Amy fortfarande höll om henne så såg man hur Lizz försökte tänka ut något riktigt smart och till slut öppnade hon ögonen och såg rakt in i Amys. Det blev en direkt träff i hjärtat om du frågar Amy.
- Om goda vänner föll från himlen, som regndroppar, jag skulle slått upp mitt paraply upp och ner och jag har allt som jag behöver. Men vänner kommer inte till oss det sättet,
istället skjuts de upp genom marken från ett litet frö av gemensamt intresse, där
odlas det med goda tider och växa upp till en vacker blomma att njuta av, som fortsätter att
blomma så länge som det vårdas, diktade Lizz. Hon hämtade andan och fortsatte.
- Dessa blommor av vänskap är samlade i en doftande bukett som förbättrar världen omkring oss och är avsedda att komma i åtnjutande av oss själva samt ett sätt att muntra upp eller trösta för andra. Liksom blommor, vänskap kan också gå igenom förändringar, ibland de får dö, men om du sköter om dem väl och tar dem med en mild beröring, de kommer att fortsätta att bygga rötter i nya platser och blomma för år av glädje. När du har hittat en vän som denna, Du kommer att känna av skönhet och doft som omger ditt liv och det kommer att spridas som vackra vildblommor att berika oss alla...
Lizz pustade ut lite och drog sin blick ner mot golvet, medan Amy var helt förstummad av det som nyss hade sagts. Hon borde egentligen inte vara förvånad med som alltid blev hon tyst och stirrande på sin syster, att hon hade lärt sig denna dikt utantill.
Vägen öppnades upp, skogen flög förbi och skyn blev allt ljusare och ljusare. Bussen guppade fram och tillbaka medan Amy stirrade ut genom rutan på allt som försvann allt eftersom. Lizz låg och sov i Amys knä medan bussen guppade in i centrum. Vilket skitcentrum, fullt med pedofiler och fyllon var vad Amy såg framför sig. Så fick man inte glömma de där idioterna till fjortisar som alltid höll till här och läste typ Amelia eller Stallet på pressbyrån. Ingen kunde ta emot de två systrarna med öppna armar och ingen hade nog riktigt försökt heller.
Amy drog ut hörluren ur örat och böjde sig och kysste Lizz i pannan så att hon sakta började flippra med ögonen och log upp mot Amy.
- Framme? Framme än Emem? frågade Lizz
- Ja Lizz, vi är framme.
Lizz reste sig upp som ett gevärskott och tittade ut genom fönstret och såg att det stämde. Hon satte sig och rättade till sin vita spetsklänning. Det var inte en sådan där jättelång bröllopsklänning utan en som var upp till knäna på henne. Hon drog på sig sina näthandskar och fixade sitt hårband och log mot allt och alla som såg på henne. Bussen stannade och lite luft började pysa ut. Lizz brukade kalla det för Star wars-entren då dörren öppnades och det lät som luft kom från alla sidor och någon mäktig person kommer ut. Men vid detta tillfälle så hade det blivit fel i filmen för det var inte någon stor eller mäktig person som kom ut, utan Lizz som skuttade ut ur en helt vanlig buss. Efter kom Amy i sin långa vackra svarta klänning. Regnet duggade medan de gick ner längst gatan. Löven fördes iväg av vinden och kråkan på taket skrattade åt den patetiska värld vi lever i. Träden stod stora och stadiga men samtidigt så ruttnade barken och de kanske inte var så starka som de såg ut. Blommorna som vilade i rabatten tänkte sina sista tankar nu innan vintern, då de skulle dö och försvinna igen.
Jag vill inte dö, men jag har ingen större lust att leva heller tänkte Amy för sig själv där de gick. Lizz skuttade omkring och var allmänt utanför dagens tema. Amy undrade ofta var Lizz får sin kraft, styrka och sin livsvilja ifrån.
Till slut nådde de sitt mål, dit de hade gått så många gånger för att kolla upp felet som inte fanns. Det svarta stängslet stod upp utanför som ett skydd mot fientlig fara, som egentligen var för att stänga in dem som väl var inne, instängda och inte få tillträden ut i världen. De stora träden som ledde fram med en stig emellan som i en vacker kärleksfilm, men om man ser närmare så kan man se de gamla spåren av naglar som klösts mot träden och blodet som har torkat på stigen. Den stora vita porten till ingången var en sådan vacker gammal port man kan se för sig själv i huvudet när man läser fantasy böcker. I själva verket var det en port till helvetet, porten in till döden där han väntade på dem att få ta dem med sig.
Väl inne i den stora kåken så sprang Lizz och satte sig i den vita fåtöljen som vanligt. Amy försökte att tänka på annat när hon gick och ställde sig bredvid Lizz och började leka med hennes hår. Amy hade svårt att vara här inne då man ofta hörde skrik i huset och galna skratt. En gång kom en flicka utspringande på balkongen precis över receptionen och hoppade ner och bröt benet. Hon försökte trotts det krypa ut innan vårdarna kom springande och höll fast henne tills ambulansen kom, det var fruktansvärt att se. Amy visste inte vad som var värst, de gamla tavlorna på väggarna, de nerrivna gardinerna eller det gamla låsta vitrinskåpet med medicinerna och sprutorna bakom disken. En ung man runt 30 årsåldern kom ut från ett av rummen och tittade efter någon i väntsalen, hans ögon fastnade på Lizz men hon märkte inte något då hon roade sig själv genom att sparka fötterna fram och tillbaka.
- Hur mår vår prinsessa idag då? frågade mannen
Lizz tittade upp och såg att mannen hade satt sig på huk framför henne.
- Bixie! Lizz har saknat Bixie! skrek hon ut och slängde sig in i Bixies armar så att han
flög baklänges ner på golvet. Bixie skrattade bara och omfamnade den lilla krabaten som låg och gnuggade sig mot hans bröst. Bixie var ett smeknamn som han hade fått av Lizz, för egentligen så hette han Benjamin Harper. Bixie hade vågigt orangerött hår som gick ner ungefär till nacken på honom, han bar glasögon och hade blåa ögon. Han hade lite skägg, ungefär som Aragon från ’’Sagan om ringen’’. När denna man startade på psyket så var Lizz hans första patient att ta hand om och de hade nu fått ett sådant starkt band, ungefär som ett dotter och farförhållande. Bixie hade alltid velat ha en dotter men den drömmen hade aldrig gått i uppfyllelse.
- Nå Lizz, ska vi gå in och prata då?
- Visst! Jag ska bara hämta Amy! Kej?! sa Lizz glatt.
- Vad som än behagar prinsessan, skrattade Bixie.
Väl inne i det lilla rummet så satt Bixie och Lizz och pratade. Bixie fick egentligen inte några riktiga svar men Amy brydde sig inte och somnade i en fåtölj uppe i hörnet av rummet.
Smack!
- Va!? Vad är det!?
Amy vaknade av ett ryck och for upp ur stolen och var nära att slå ner en skål som stod uppe på en av bokhyllorna.
- Vi ska gå nu Emem? Lizz vara trött… gäspade Lizz.
Lizz hade tydligen slagit till Amy i pannan för att hon skulle vakna. Klockan var nu framemot sju på kvällen då de var på väg hem. Precis innan de kom ut utanför stängslet så ropade Bixie efter Lizz. De två systrarna vände sig om då Bixie kom springande ut ur Psyket.
- Du glömde din medicin Lizz, du vet att den är viktig.
- Jag vet Bixie, jag vet, Jag och Amy gå hem nu kej?
- Men du Lizz, det börjar bli sent, kan jag inte få ge dig skjuts hem? frågade Bixie.
- Hmm okej då, får du väl.
Amy och Lizz väntade i någon minut tills en röd Volvo körde ut på vägen och Bixie vevade ner rutan och ropade åt dem att hoppa in. Resan hem kändes som timmar då Amy stirrade ut genom fönstret och ljuset flög förbi från gatlyktorna över dem. Bixie hade satt på radion och ”Feel” med Robbie Williams spelades. I just want to feel real love, fill the home that I live in, because I got too much life, running through my veins, going to waste. Var det så det var hemma hos oss tänkte Amy, var det så Lizz gjorde varje dag men jag tog aldrig emot den kärleken?
Bixie körde upp på infarten till elevhemmet och stängde av motorn medan Robbie fortsatte att sjunga vidare. Han klev ut ur bilen och tog ett djupt andetag från av den friska kvällsluften. Han gick till baksätet och öppnade dörren för Lizz men märkte då att hon hade somnat, Han knäppte upp säkerhetsbältet och tog ett stadigt grepp och lyfte upp hennes lilla kropp. Han gick upp för trappan och öppnade dörren och fortsatte mot dörr nr två. Bixie hade en extranyckel till dem som han började rota efter, men Amy bara gick förbi och låste upp så Bixie kunde gå in och lägga ner Lizz på soffan framför tv.
- Tack Dr. Harper, Jag tar hand om Lizz nu, men titta gärna in någon annan dag! Hejdå!
- Ja du, Hejdå! Vi syns…
Bixie öppnade sakta dörren och tittade in mot soffan där Lizz sov, han log brett.
Klockan var nu framemot elva på kvällen och Amy satt i köket och drack te, tänkande på vad morgondagen skulle ge. Plötsligt hörde hon hur någon var och smög omkring i köket, som vanligt är det väl Lizz som vill skrämmas tänkte Amy och hon skrattade till lite. Amy bara väntade på att Lizz skulle hoppa på henne då hon skrek hon till av smärta av att en nål kördes långt in i hennes hals.
- Emem jättedum mot Lizz! Dum dum! Lizz hata Amy!
Amy försökte få ut ord men hon kände nålen så tydligt i halsen och att det började spruta in vätska i halsen på henne. Plötsligt släppte Lizz taget om henne och sprang ut ur köket, nära på att ramla framlänges över tröskeln. Hon lyckades riva ner en blomkruka och spegeln i hallen när hon stormande ut ur huset och Amy försökte springa efter men hon var för medtagen. Amy tryckte handen mot halsen där det var svullet och rann vätska. Hon kände att nålen satt kvar och drog snabbt ut den och då såg hon att det var en av Bixies gamla sprutor. Hon försökte ställa sig upp men istället föll hon ihop som en hög på marken. Hon krälade mot dörren men köket började bli suddigt och hon kollapsade.
När Amy vaknade igen var klockan ett på natten, hon hade legat medvetslös två timmar efter att Lizz hade sprungit bort utan en riktig förklaring. Hon kände sig yr när hon reste sig upp, stapplade och ramlade oräkneliga gånger. Hon sökte upp kläderna som låg närmast och klädde sig snabbt för att springa ut i regnet efter Lizz. Gatorna var kalla och mörka och man såg knappt något. Kvarter efter kvarter sprang hon utan att se ett spår av Lizz. Till slut bakom ett hus i en gränd såg hon en omkullvällt kundvagn som låg i närheten av trottoaren och en flicka i vit klänning som låg och stirrade i gatlyktans sken.
Amy gick sakta fram och upptäckte ganska snabbt att det var Lizz som låg där uppskrapad i ansikte, på knäna och armarna. Sakta satte sig Amy bredvid henne och sa;
- Det där var väl lite onödigt?
- Emem är dum mot Lizz! Emem hatar Lizz!
- Va? vem har sagt det?! Jag älskar ju dig Lizz, över allt på jorden.
- Bixie sa att du inte fanns för mig! Du finns aldrig för mig!
Sakta försvann vinden tyst och regnet avtog medan man såg en flicka bära iväg på en annan flicka i mörkret. Tiden gick. Löven föll och allt dog. Vintern kom, snön blåste in och överraskade alla som vanligt.
Tiden på psyket fortsatte precis som skriken dånade genom de långa korridorerna. Bixie började bli orolig för Lizz då hon inte kom tillbaka till honom som hon alltid gjorde. Hade hon ätit sin medicin? Hade hon gjort som de sa? Hade hon glömt? Den kvällen satte sig Bixie i bilen och åkte hem till Amy och Lizz för att se hur de mådde. Han kom fram till det gamla huset som låg öde, han steg ur bilden och vinden blåste häftigt så snön yrde åt alla håll och kanter. Snön låg som kristaller över hela backen medan han gick uppför trappan. Utanför dörren så kände han att kylan kom från huset och inte utifrån. Väl inne så gick han mot dörr nummer två och låste upp. Där inne så kände han en stark stank av rutten mat, hörde musik som spelades lågt någonstans och såg papper och skit som låg överallt. Han letade sig sakta fram genom lägenheten till det rum som musiken spelades ifrån. Han rörde sig sakta genom det unkna köket mot sovrummet. När han nådde sitt mål öppnade han sakta dörren och kände att stanken avtog. Bixie rörde sig inåt och märkte att inget var smutsigt därinne och nu kände han igen låten ”Feel’’, precis som sista gången de sågs. Han trädde in mot mitten av rummet och var nära på att halka då han upptäckte blod på hela golvet som ledde fram till skrivbordet. På skrivbordet såg han en gammal lapp med en ros på. Snabbt skyndade han sig till bordet och slet upp papperslappen som låg där. I lappen stod en lång text som var svår att tyda, men vissa saker kunde man dock urskilja.
Kära Bixie.
Jag är ledsen men jag måste åka nu.
Jag klarar in… Jag äls… henne så mycket.
Jag kom… sakna dig så mycket…
Ta väl… om dig… skaffa fru… dotter… mig…
Jag älska… dig över det mes… a här
Pussar från Elisabeth Sanna Amy Term.
Efter att ha lyckats tyda det mesta av brevet och var på väg att lämna huset så såg han alla fotona på väggarna. Han tände i taket och såg på dem och fick en sorgsen blick i ögonen, suckade så djupt att man kunde tro att världen skulle gå under. På alla tavlor han såg var det ditklottrat något. Han tog ner ett foto framför kakelungen, tittade på det, upptäckte en text nere i hörnet och läste högt för sig själv.
- To my favorite baby’s Amy and Lizz from your angel Amy Lee.
Han vandrade runt och såg vidare på andra bilder, han såg t.ex. en bild med en flicka som låtsades kyssa någon men på bilden var den andra flickan bara ditklottrad med en tuschpenna.
Bixie lämnade huset och åkte tillbaka till skrikens palats, psyket, och låste upp sitt kontor, gick fram till skrivbordet och satte sig ner efter sitt livs mardöm. Han bara väntade på att hjärtattacken skulle komma. Han snurrade runt på stolen och öppnade en av lådorna och letade fram en mapp det stod Elisabeth Term på, öppnade det och tog fram ett papper och började skriva.
Namn: Benjamin Harper
Avdelning: Tre
Patient: Elisabeth Term
Sjukdom / lider av: Delad personlighet/schizofreni
Där under lycktstolpen låg hon och regnets droppar öste ner den här kalla kvällen. Flickan vände sig om och stirrade in i ljuset som sken ner på henne samtidigt som hon började stryka handen över läppen för att torka bort blodet i mungipan. Dropparna som föll mot hennes hud kändes kalla och frusna, mer som snö än regnet som nu föll. Stirrande började hon få känslan, varför? Fotsteg hördes komma närmare och en annan tjej knäböjde sig och satte sig bredvid henne på trottoar kanten.
- Det där var väl lite onödigt? sa flickan lite tyst och surt. Håller du inte med Lizz?
Lizz bara låg där och iakttog henne tyst där hon satt. Hon som nyss hade kommit gick under namnet Amy, och vad mer kan man säga om henne? Lizz älskade Amy över det mesta i hennes liv och det hade hon gjort sedan de två var små. En låga flammade upp och Lizz låg och stirrade på den. Hon hatade att se när Amy sög på en cigarett men denna gång så var hon lika vacker som vanligt när man såg hur glöden lyste upp och hennes vackra ansikte under huvan och kepsen kom fram. De ljusblå ögonen omringad av mörkret, kajalen cirklade runt och ner som en ranka för kinden. Stålet som gick igenom huden på henne. Ringen i läppen och en annan igenom ögonbrynet. Ett par säckiga byxor med kedjor som korsade benen och gick ihop i ett kryss i fram. Gamla trasiga fingervantar fanns på händerna och så den där cigaretten i handen med, usch.
Amy satt där och stirrade ut i natten medan Lizz låg och sträckte ut handen för att hålla i hennes. Hårdare och hårdare började Lizz krampaktigt kämpa med Amys hand samtidigt som tårarna började falla. Hon kände hur hjärtat dunkade och hur hon började dra ihop kroppen av skakningar. Det var inte mening att det skulle bli så här tänkte Lizz, inget av detta skulle ske i det hon hade tänkt. Allt hade blivit så fel och att hon hade dragit in Amy i det var inte bättre, hon hade svikit någon hon älskade.
Då Amy såg att tårarna börja rinna nerför Lizz’s kinder så såg man hur cigaretten flög iväg och hur Amy sakta satte sig på knäna i vattenpölen där Lizz låg. Stilla och sakta började Amy att dra handen över kinden på Lizz, drog handen genom det genomblöta håret och lekte med topparna. Amy log men ändå började tårarna falla och hon småskrattade och hade svårt att andas då hon hade gråt i halsen och den gick bara inte att få bort.
- Snälla du, sluta gråta! Snälla jag ber dig, jag klarar inte av att se dig så här gumman. sa Amy och började sakta dra bort tårarna under Lizz’s ögon.
När Amy såg på Lizz så kunde man förstå hur mycket någon kunde bry sig om en annan mänsklig varelse. Lizz låg där och drog ihop kroppen medan Amy försökte lyfta upp henne för att få hålla henne i famnen, men det var lönlöst så hon stod knäböjd över henne som skydd för regnet. Amy stirrade ner på den hon älskade och försökte berätta hur mycket hon älskade Lizz men hon stammade bara.
Det kan inte ha varit enkelt att leva så som de gjorde, inte efter allt som hade hänt i deras liv. Inte efter allt som de hade gått igenom, inte efter allt som hade gjorts, inte allt som kommer att ske, inget alls.
Ett mörkt rum öppnar sig sakta men säkert framför Amys ögon, hon ser att natten fortfarande var vid liv för tillfället. Ovädret hade startat och det blåste och regnet föll utanför. Sakta dras fingrarna upp för ansiktet för att försöka få liv i sig själv samtidigt som det tunga andetagen av Lizz hörs tätt intill hennes öra. Amy vred hela kroppen mot höger bort från Lizz så hon inte skulle vakna.
Då ögonen hade vant sig vid mörkret började Amy stirra runt i rummet på allt som fanns där. Det som hängde på väggarna gav ett inslag av att hela rummet var snett eftersom hälften av tavlorna hade ramlat ned eller hängde förskräckligt snett. Vid skrivbordet låg en massa av gamla ihopskrynklade papper som Amy eller Lizz hade använt till läxa en gång i tiden, eller till att skissa på men förmodligen hade de inte blivit nöjda och struntat i det och slängt det inne i hörnet av skrivbordet som senare kom fram med tiden.
På hyllorna i rummet stod det fullt med gamla ekramar, foton från vårt gamla liv.
Sakta men säkert började Amy försöka krypa ur greppet Lizz hade om henne. Till slut kom hon loss och la försiktigt över täcket om Lizz igen och kysste henne på kinden och log.
Stapplande började hon gå igenom rummet och titta på massor av foton. Ett foto som hängde längst in i hörnet över kakelspisen visade en flicka i 14 årsåldern som stod och gjorde en rolig grimas samtidigt som hon höll om en äldre tjej. Förvånansvärt hade den äldre tjejen gjort en värre min än den yngre. Amy drog sakta ner ett annat foto från väggen, på det var det två tjejer som kysste varandra på Gröna lund en solig dag. Man såg hur mycket de log samtidigt som en hade handen full av sockervadd och den andra en stor kexchoklad under armen och en elgitarr på ryggen. Själva bilden fick Amy att le, för hon visste ju att det var hon och Lizz. Amy gick till andra sidan av rummet och tittade på ett foto som stod på byrån, hon började småfnittra när hon såg det fotot för den dagen skulle nog inte glömmas i det första taget. På bilden syntes en svarthårig tjej som satt och småflinade och var jättespänd då en randig katt satt på hennes huvud och bara stirrade ner på flickan. Sakta satte hon ner fotot igen medan hon log smått. Fundersamt vandrade hon runt i rummet och såg in i alla tavlor som hängde på väggarna, tog upp varje foto och granskade dem noggrant för att se vad de föreställde, som om hon försökte finna en mening bakom dem. När hon gick mot fönstret kände hon plötsligt en ilande känsla i foten och var nära att skrika till då hon inte var beredd på det. Hon hoppade upp och ner och dunsade ner på golvet och försökte se vad som gjorde så ont. Amy började sakta känna hur något började rinna ner längst foten och drog upp handen och såg att hon blödde. Hon stirrade bort på golvet och så hur massor av gamla rosor låg där och hur en av de svarta hade blivit nerstänkt i rött då hon hade trampat på törntaggarna. Hon tänkte för sig själv vid det ögonblicket hur hade de hamnat där? Sist så hängde de alla i köket, och de var inte där när hon vaknade och såg ovädret i fönstret.
Amy plockade upp rosorna och la dem på fönsterkarmen. Hon tittade upp och ut för att se den dystra natten som vinden låg och sjöng i. Där ute på gården såg hon löven som föll i mörkret, gungorna som tyst gnisslade fram och tillbaka och träden som susade i skogen. Amy stirrade ut i mörkret, det verkade som om hon väntade på att något skulle hända, men det hände inte något. Allt var dött och kommer fortsätta vara dött. Ingen kan ändra på det, inte ens jag tänkte hon. Amy letade upp en kudde som låg under sängen, förmodligen hade den ramlat ner under natten. Hon tog sin lilla svarta kudde och gick och satte sig i hörnet längst bort från sängen i väntan på att se om Lizz skulle upptäcka något. Timmarna gick och Amy satt kvar i sitt hörn, men Lizz vaknade aldrig och vad skulle man tro?
- Var hon död? frågade Amy sig själv och började muntert tugga på kuddens ena hörn.
- Älskar hon mig inte längre?
- Är det verkligen så?
- Är det kanske en dröm? Jag vet inte…
Amy slocknade till slut i hörnet och sov tills stormen var över, då när vinden väste sig igenom det gamla huset. Då när allt var som tystast vaknade hon med ett ryck och frågade sig själv tyst.
- Vem?
Lizz vaknade med handen tryckt mot hjärtat och med kudden över huvudet. Ur sitt lilla gömställe under kudden sträckte hon ut handen och började söka efter sin älskade som skulle ligga där tätt intill, det tyckte i alla fall Lizz då hon var på goshumör och kände att hon kunde lätt krama ihjäl Amy om hon så ville. Lizz råkar inte vara den mest aktiva eller smarta på en morgon så det tog ett tag för henne att förstår att Amy faktiskt inte låg där. Sakta började hon röra sig och tittade ut från den magiska världen under kudden. Lizz såg ut i det dystra rummet och såg att dörren stod på glänt och tänkte att Amy måste ha gått ner för att hitta något att ha på sig eller bara för att se på tv eller något. Nu förstod Lizz att hon tyvärr måste lämna sina rosa moln och flygande elefanter bakom sig då hon måste stiga upp från den magiska världen under kudden, hemska tanke.
När Lizz väl var uppe så sökte hon sig en väg fram till garderoben med andra ord, den magiska grottan med heliga rustningar. Väl inne i garderoben och då menar man bokstavlig talat inne i den, så satt Lizz där i ungefär en timme. I garderoben så fanns det kläder överallt, helt enkelt med andra ord, träd. Och så fanns det massor av stenar där inne som man kunde ramla på, I alla fall för Lizz var det stenar andra kallar det för skor. Ingen vet egentligen varför Lizz är så här, folk säger att hon är handikappad och andra säger att hon är en psykopat. Sanningen är att hon har någon sjukdom men ingen vet säkert vad det är än men en sak är säker, om man väl känner Lizz så vet man att hon är som vem som helst, bara med lite mer livlig fantasi.
Det var fortfarande mörkt ute och det var svårt att se trappstegen framför sig, De småkalla stegen som ledde ner till ett nytt mörker, ett mörker som trängde sig in under skinnet och in mot hjärtat, förförde och dödade det. Lizz var väldigt rädd för mörkret och hon har alltid varit det, inte för monster men för skuggor och mörkret i sig. I mörkrets dunkla skuggor kunde man se hur de rörde sig sakta fram, väntande. Man kunde höra dem om natten då man såg de groteska klorna som rev upp tapeten på väggarna eller när man hörde de springa förbi i taket eller väggarna. Man såg hur någon av dem hade sprungit förbi med handen dragandes mot väggen och ett lång blodspår hade dragits över hela den mörka dystra tapeten. Droppar föll mot marken samtidigt som det började rinna nerför väggen och formade ut bokstäver på den med en mörk färg. ”Hjälp” stod det med stora bokstäver och Lizz visste inte vad hon skulle göra. Men plötsligt försvann allt mörker och Lizz var nära på att ramla framlänges i trappan, men Amy stod redan där och stöttade Lizz innan hon föll.
- Vad fan håller du på med? skrek Amy rakt ut, utan att tänka på vad hon egentligen sa.
- Ja... jag... jag vill... jag ville bara hitta dig... Lizz vara rädd! stammade Lizz
- Lizz såg skuggor igen och Lizz blev rädd, väldigt rädd! Inte meningen mot Amy... Nej... förlåt...sa Lizz dystert.
När man ser in i Lizz ögon när hon talar om något och säger att det inte var med avsikt, då vet man att hon inte gjorde det med flit, hon är en sådan flicka som inte kan ljuga.
- Förlåt Lizz, det var inte meningen att skrika på dig... muttrade Amy.
- Det inte vara så farlig syster, jag må bra eller hur?
- Jag antar att du har rätt, men har du tänkt på att skuggor också finns av en anledning? förklarade Amy.
- ehm, neee men jag kan göra en dikt till Amy! Får jag? Får jag till dig? sa Lizz förväntansfullt.
Lizz må vara dum, men som sagt hade hon livlig fantasi. Lizz stängde ögonen och gick in i någon trans eller vad man ska kalla det. Medan Amy fortfarande höll om henne så såg man hur Lizz försökte tänka ut något riktigt smart och till slut öppnade hon ögonen och såg rakt in i Amys. Det blev en direkt träff i hjärtat om du frågar Amy.
- Om goda vänner föll från himlen, som regndroppar, jag skulle slått upp mitt paraply upp och ner och jag har allt som jag behöver. Men vänner kommer inte till oss det sättet,
istället skjuts de upp genom marken från ett litet frö av gemensamt intresse, där
odlas det med goda tider och växa upp till en vacker blomma att njuta av, som fortsätter att
blomma så länge som det vårdas, diktade Lizz. Hon hämtade andan och fortsatte.
- Dessa blommor av vänskap är samlade i en doftande bukett som förbättrar världen omkring oss och är avsedda att komma i åtnjutande av oss själva samt ett sätt att muntra upp eller trösta för andra. Liksom blommor, vänskap kan också gå igenom förändringar, ibland de får dö, men om du sköter om dem väl och tar dem med en mild beröring, de kommer att fortsätta att bygga rötter i nya platser och blomma för år av glädje. När du har hittat en vän som denna, Du kommer att känna av skönhet och doft som omger ditt liv och det kommer att spridas som vackra vildblommor att berika oss alla...
Lizz pustade ut lite och drog sin blick ner mot golvet, medan Amy var helt förstummad av det som nyss hade sagts. Hon borde egentligen inte vara förvånad med som alltid blev hon tyst och stirrande på sin syster, att hon hade lärt sig denna dikt utantill.
Vägen öppnades upp, skogen flög förbi och skyn blev allt ljusare och ljusare. Bussen guppade fram och tillbaka medan Amy stirrade ut genom rutan på allt som försvann allt eftersom. Lizz låg och sov i Amys knä medan bussen guppade in i centrum. Vilket skitcentrum, fullt med pedofiler och fyllon var vad Amy såg framför sig. Så fick man inte glömma de där idioterna till fjortisar som alltid höll till här och läste typ Amelia eller Stallet på pressbyrån. Ingen kunde ta emot de två systrarna med öppna armar och ingen hade nog riktigt försökt heller.
Amy drog ut hörluren ur örat och böjde sig och kysste Lizz i pannan så att hon sakta började flippra med ögonen och log upp mot Amy.
- Framme? Framme än Emem? frågade Lizz
- Ja Lizz, vi är framme.
Lizz reste sig upp som ett gevärskott och tittade ut genom fönstret och såg att det stämde. Hon satte sig och rättade till sin vita spetsklänning. Det var inte en sådan där jättelång bröllopsklänning utan en som var upp till knäna på henne. Hon drog på sig sina näthandskar och fixade sitt hårband och log mot allt och alla som såg på henne. Bussen stannade och lite luft började pysa ut. Lizz brukade kalla det för Star wars-entren då dörren öppnades och det lät som luft kom från alla sidor och någon mäktig person kommer ut. Men vid detta tillfälle så hade det blivit fel i filmen för det var inte någon stor eller mäktig person som kom ut, utan Lizz som skuttade ut ur en helt vanlig buss. Efter kom Amy i sin långa vackra svarta klänning. Regnet duggade medan de gick ner längst gatan. Löven fördes iväg av vinden och kråkan på taket skrattade åt den patetiska värld vi lever i. Träden stod stora och stadiga men samtidigt så ruttnade barken och de kanske inte var så starka som de såg ut. Blommorna som vilade i rabatten tänkte sina sista tankar nu innan vintern, då de skulle dö och försvinna igen.
Jag vill inte dö, men jag har ingen större lust att leva heller tänkte Amy för sig själv där de gick. Lizz skuttade omkring och var allmänt utanför dagens tema. Amy undrade ofta var Lizz får sin kraft, styrka och sin livsvilja ifrån.
Till slut nådde de sitt mål, dit de hade gått så många gånger för att kolla upp felet som inte fanns. Det svarta stängslet stod upp utanför som ett skydd mot fientlig fara, som egentligen var för att stänga in dem som väl var inne, instängda och inte få tillträden ut i världen. De stora träden som ledde fram med en stig emellan som i en vacker kärleksfilm, men om man ser närmare så kan man se de gamla spåren av naglar som klösts mot träden och blodet som har torkat på stigen. Den stora vita porten till ingången var en sådan vacker gammal port man kan se för sig själv i huvudet när man läser fantasy böcker. I själva verket var det en port till helvetet, porten in till döden där han väntade på dem att få ta dem med sig.
Väl inne i den stora kåken så sprang Lizz och satte sig i den vita fåtöljen som vanligt. Amy försökte att tänka på annat när hon gick och ställde sig bredvid Lizz och började leka med hennes hår. Amy hade svårt att vara här inne då man ofta hörde skrik i huset och galna skratt. En gång kom en flicka utspringande på balkongen precis över receptionen och hoppade ner och bröt benet. Hon försökte trotts det krypa ut innan vårdarna kom springande och höll fast henne tills ambulansen kom, det var fruktansvärt att se. Amy visste inte vad som var värst, de gamla tavlorna på väggarna, de nerrivna gardinerna eller det gamla låsta vitrinskåpet med medicinerna och sprutorna bakom disken. En ung man runt 30 årsåldern kom ut från ett av rummen och tittade efter någon i väntsalen, hans ögon fastnade på Lizz men hon märkte inte något då hon roade sig själv genom att sparka fötterna fram och tillbaka.
- Hur mår vår prinsessa idag då? frågade mannen
Lizz tittade upp och såg att mannen hade satt sig på huk framför henne.
- Bixie! Lizz har saknat Bixie! skrek hon ut och slängde sig in i Bixies armar så att han
flög baklänges ner på golvet. Bixie skrattade bara och omfamnade den lilla krabaten som låg och gnuggade sig mot hans bröst. Bixie var ett smeknamn som han hade fått av Lizz, för egentligen så hette han Benjamin Harper. Bixie hade vågigt orangerött hår som gick ner ungefär till nacken på honom, han bar glasögon och hade blåa ögon. Han hade lite skägg, ungefär som Aragon från ’’Sagan om ringen’’. När denna man startade på psyket så var Lizz hans första patient att ta hand om och de hade nu fått ett sådant starkt band, ungefär som ett dotter och farförhållande. Bixie hade alltid velat ha en dotter men den drömmen hade aldrig gått i uppfyllelse.
- Nå Lizz, ska vi gå in och prata då?
- Visst! Jag ska bara hämta Amy! Kej?! sa Lizz glatt.
- Vad som än behagar prinsessan, skrattade Bixie.
Väl inne i det lilla rummet så satt Bixie och Lizz och pratade. Bixie fick egentligen inte några riktiga svar men Amy brydde sig inte och somnade i en fåtölj uppe i hörnet av rummet.
Smack!
- Va!? Vad är det!?
Amy vaknade av ett ryck och for upp ur stolen och var nära att slå ner en skål som stod uppe på en av bokhyllorna.
- Vi ska gå nu Emem? Lizz vara trött… gäspade Lizz.
Lizz hade tydligen slagit till Amy i pannan för att hon skulle vakna. Klockan var nu framemot sju på kvällen då de var på väg hem. Precis innan de kom ut utanför stängslet så ropade Bixie efter Lizz. De två systrarna vände sig om då Bixie kom springande ut ur Psyket.
- Du glömde din medicin Lizz, du vet att den är viktig.
- Jag vet Bixie, jag vet, Jag och Amy gå hem nu kej?
- Men du Lizz, det börjar bli sent, kan jag inte få ge dig skjuts hem? frågade Bixie.
- Hmm okej då, får du väl.
Amy och Lizz väntade i någon minut tills en röd Volvo körde ut på vägen och Bixie vevade ner rutan och ropade åt dem att hoppa in. Resan hem kändes som timmar då Amy stirrade ut genom fönstret och ljuset flög förbi från gatlyktorna över dem. Bixie hade satt på radion och ”Feel” med Robbie Williams spelades. I just want to feel real love, fill the home that I live in, because I got too much life, running through my veins, going to waste. Var det så det var hemma hos oss tänkte Amy, var det så Lizz gjorde varje dag men jag tog aldrig emot den kärleken?
Bixie körde upp på infarten till elevhemmet och stängde av motorn medan Robbie fortsatte att sjunga vidare. Han klev ut ur bilen och tog ett djupt andetag från av den friska kvällsluften. Han gick till baksätet och öppnade dörren för Lizz men märkte då att hon hade somnat, Han knäppte upp säkerhetsbältet och tog ett stadigt grepp och lyfte upp hennes lilla kropp. Han gick upp för trappan och öppnade dörren och fortsatte mot dörr nr två. Bixie hade en extranyckel till dem som han började rota efter, men Amy bara gick förbi och låste upp så Bixie kunde gå in och lägga ner Lizz på soffan framför tv.
- Tack Dr. Harper, Jag tar hand om Lizz nu, men titta gärna in någon annan dag! Hejdå!
- Ja du, Hejdå! Vi syns…
Bixie öppnade sakta dörren och tittade in mot soffan där Lizz sov, han log brett.
Klockan var nu framemot elva på kvällen och Amy satt i köket och drack te, tänkande på vad morgondagen skulle ge. Plötsligt hörde hon hur någon var och smög omkring i köket, som vanligt är det väl Lizz som vill skrämmas tänkte Amy och hon skrattade till lite. Amy bara väntade på att Lizz skulle hoppa på henne då hon skrek hon till av smärta av att en nål kördes långt in i hennes hals.
- Emem jättedum mot Lizz! Dum dum! Lizz hata Amy!
Amy försökte få ut ord men hon kände nålen så tydligt i halsen och att det började spruta in vätska i halsen på henne. Plötsligt släppte Lizz taget om henne och sprang ut ur köket, nära på att ramla framlänges över tröskeln. Hon lyckades riva ner en blomkruka och spegeln i hallen när hon stormande ut ur huset och Amy försökte springa efter men hon var för medtagen. Amy tryckte handen mot halsen där det var svullet och rann vätska. Hon kände att nålen satt kvar och drog snabbt ut den och då såg hon att det var en av Bixies gamla sprutor. Hon försökte ställa sig upp men istället föll hon ihop som en hög på marken. Hon krälade mot dörren men köket började bli suddigt och hon kollapsade.
När Amy vaknade igen var klockan ett på natten, hon hade legat medvetslös två timmar efter att Lizz hade sprungit bort utan en riktig förklaring. Hon kände sig yr när hon reste sig upp, stapplade och ramlade oräkneliga gånger. Hon sökte upp kläderna som låg närmast och klädde sig snabbt för att springa ut i regnet efter Lizz. Gatorna var kalla och mörka och man såg knappt något. Kvarter efter kvarter sprang hon utan att se ett spår av Lizz. Till slut bakom ett hus i en gränd såg hon en omkullvällt kundvagn som låg i närheten av trottoaren och en flicka i vit klänning som låg och stirrade i gatlyktans sken.
Amy gick sakta fram och upptäckte ganska snabbt att det var Lizz som låg där uppskrapad i ansikte, på knäna och armarna. Sakta satte sig Amy bredvid henne och sa;
- Det där var väl lite onödigt?
- Emem är dum mot Lizz! Emem hatar Lizz!
- Va? vem har sagt det?! Jag älskar ju dig Lizz, över allt på jorden.
- Bixie sa att du inte fanns för mig! Du finns aldrig för mig!
Sakta försvann vinden tyst och regnet avtog medan man såg en flicka bära iväg på en annan flicka i mörkret. Tiden gick. Löven föll och allt dog. Vintern kom, snön blåste in och överraskade alla som vanligt.
Tiden på psyket fortsatte precis som skriken dånade genom de långa korridorerna. Bixie började bli orolig för Lizz då hon inte kom tillbaka till honom som hon alltid gjorde. Hade hon ätit sin medicin? Hade hon gjort som de sa? Hade hon glömt? Den kvällen satte sig Bixie i bilen och åkte hem till Amy och Lizz för att se hur de mådde. Han kom fram till det gamla huset som låg öde, han steg ur bilden och vinden blåste häftigt så snön yrde åt alla håll och kanter. Snön låg som kristaller över hela backen medan han gick uppför trappan. Utanför dörren så kände han att kylan kom från huset och inte utifrån. Väl inne så gick han mot dörr nummer två och låste upp. Där inne så kände han en stark stank av rutten mat, hörde musik som spelades lågt någonstans och såg papper och skit som låg överallt. Han letade sig sakta fram genom lägenheten till det rum som musiken spelades ifrån. Han rörde sig sakta genom det unkna köket mot sovrummet. När han nådde sitt mål öppnade han sakta dörren och kände att stanken avtog. Bixie rörde sig inåt och märkte att inget var smutsigt därinne och nu kände han igen låten ”Feel’’, precis som sista gången de sågs. Han trädde in mot mitten av rummet och var nära på att halka då han upptäckte blod på hela golvet som ledde fram till skrivbordet. På skrivbordet såg han en gammal lapp med en ros på. Snabbt skyndade han sig till bordet och slet upp papperslappen som låg där. I lappen stod en lång text som var svår att tyda, men vissa saker kunde man dock urskilja.
Kära Bixie.
Jag är ledsen men jag måste åka nu.
Jag klarar in… Jag äls… henne så mycket.
Jag kom… sakna dig så mycket…
Ta väl… om dig… skaffa fru… dotter… mig…
Jag älska… dig över det mes… a här
Pussar från Elisabeth Sanna Amy Term.
Efter att ha lyckats tyda det mesta av brevet och var på väg att lämna huset så såg han alla fotona på väggarna. Han tände i taket och såg på dem och fick en sorgsen blick i ögonen, suckade så djupt att man kunde tro att världen skulle gå under. På alla tavlor han såg var det ditklottrat något. Han tog ner ett foto framför kakelungen, tittade på det, upptäckte en text nere i hörnet och läste högt för sig själv.
- To my favorite baby’s Amy and Lizz from your angel Amy Lee.
Han vandrade runt och såg vidare på andra bilder, han såg t.ex. en bild med en flicka som låtsades kyssa någon men på bilden var den andra flickan bara ditklottrad med en tuschpenna.
Bixie lämnade huset och åkte tillbaka till skrikens palats, psyket, och låste upp sitt kontor, gick fram till skrivbordet och satte sig ner efter sitt livs mardöm. Han bara väntade på att hjärtattacken skulle komma. Han snurrade runt på stolen och öppnade en av lådorna och letade fram en mapp det stod Elisabeth Term på, öppnade det och tog fram ett papper och började skriva.
Namn: Benjamin Harper
Avdelning: Tre
Patient: Elisabeth Term
Sjukdom / lider av: Delad personlighet/schizofreni
Comment the photo
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/moni-kun/304374356/