Biltränade till stan! Hit har jag inte vågat ta mig på två år så det känns så gött att jag äntligen börjar återta mitt livsrum, men det är så läskigt med krampsjukdom och inte en grön plätt i sikte, bara massa gatsten och asfalt... Menmen, det är bara att vara modig och våga! Alternativet är ju att stanna hemma...

Sen är det skönt med helg ^^ Jag har jobbat lite mer än vanligt och arbetat mycket med exponering så jag har kännt mig lite mer svimfärdig än vanligt. Tror jag behöver lite lugn helg nu. Vilket ju blev lite motsägelsefullt då när jag gjorde exponering med bilträning och stan idag... Jaja, resten av dagen ska vara lugn i alla fall!

När jag först blev sjuk var det bara platt fall, men sen när jag fick medicin och började med meditation och minfullnessövningar så lärde jag mig lyssna på kroppen och då kunde jag känna så kallade "auras" - förnimmelser man får innan ett anfall, vilket i mitt fall kan vara vaga spänningar i ländryggen eller nacken, en vag oro i kroppen men också mer tydliga som hjärtklappning, andfåddhet och att jag börjar sluddra, då vet man tydligt att det är på gång ;) Men som sagt är det ibland väldigt subtilt och då är det svårare men jag plockar oftast upp på det numer efter all träning jag gjort. Dock är det så att ju mer distraktioner jag har desto större är risken att jag missar :/ som igår kväll när jag var ute med Kiwi och hade både Patrik och en annan snubbe och hans hund med, då missade jag, var helt uppe i vår konversation och bara helt plötsligt föll baklänges på asfalten. Patrik har övat upp sina ninja reflexer då ju han är van vid mig :P så han hann stoppa fallet något, så det gick helt ok. Men det är väll därför stan skrämmer mig, det är så mycket som händer runt om kring - så mycket ljud och synintryck att jag är orolig att jag ska missa. Där ju också all den extra stimulina fungerar triggande - systemet blir överbelastat liksom. Men, vill man inte bara vara hemma så är det bara att våga och öva upp sig X)

Åh fy, det låter så himla läskigt det där... >_<

Ja, man kan ha roligare X) Samtidigt brukar jag försöka tänka att, visst det är jobbigt, men det är inte cancer. Speciellt dagar som idag när jag blivit så paj efter anfall att jag sover hela dagen... Det är så mycket jag vill göra och att sova bort en hel dag är så trist, även om jag inte har något val :/

Segt... :( Men ja, det går ju att leva med. <3

Det är det :( men det gör ju det. Tack <3