October
Wednesday 17 June 2009 photo 1/1
|
Thlymiijans har alltid levt mer eller mindre undan de krigiska och politiskt drävlande folken, eller så var det iallafall förr i tiden i den kända världen. Omvärldens folkslag har alltid känt till deras existens, men de varken accepterar eller nekar de pälsbeklädda Thlymiijan. Snarare höjer man ögonbrynen och frågar sig hur många underliga folkslag man inte känner till nuförtiden.
Deras folkslag finnes ofta bland de höga åldriga bergsskedjor som ligger utkastade kring kartbladen, ägandes inget eget land själva, och önskemålet till det har ej heller brunnit bland deras lugna fridfulla sämjor.
Det var när Ixonarna kom som allting förändrades. Först ignorerade man de enorma folksamlingarna som samlades nedanför bergen, ett århundrade gick.
Det var då, under en tidig eftermiddag som fem unga män med sina första svärd vandrade patrull bland bergens lågklippor som Ixons första blodstänk blottades.
De unga männen fick syn på en samling Thlymiijan, sex stycken samlade kring en sedan länge utbrunnen lägereld, ett jaktsällskap ty de bar pilbågar och spjut. De unga männen hade aldrig sett eller hört om dessa pälsbeklädda "människor" förut, för de hade vuxit upp bortom Mandurks domäner.
Eggade av att nyligen blivit män, vilket man blev vid sexton års ålder, och upphetsade utav de nya kopparsvärden i hand rusade de fem mot jaktsällskapet på jakt efter en trofé att visa farsgubbarna.
Tre utav dem bet i gruset, gurglandes blod med välplacerade pilar i struparna. Den fjärde rispades svårt utav skickliga klingor och den femte kastades i rep och bojor. Jaktsällskapet sände ord till dess stams ledande, som i sin tur samlade de mäktiga bergkedjornas mest inflytelserika hövdingar för att diskutera halvalvernas onda gärningar.
Thlymiijan var ilskna, man hade i hundra år tillåtit de hungriga folkmassorna att jaga bland lågbergen och bygga sina hus nedanför när man kunde ha jagat bort dem för alltid, och så söker dem första man får kontakt med deras blod nedför sina klingor.
Utan dröjsmål förintade de uppretade bergfolket en stor karavan påväg genom lågbergen. Ixonarna, som inget visste om sina söners upptåg, tog anfallet som en förklaring till krig. Man sände in hundratals män med svärd och båge bland bergen för att söka upp anfallarna, men ack Thlymiijan kände till bergens alla hörn som sina egna fickor, och den nya nationen Ixons män låg snart här och var bland lågbergens klippor och avsatser, fyllda med pilar ifrån osynliga skyttar.
Efter två veckors stridande med nästan enbart Ixonska förluster signalerade den nya nationen Ixon vit flagg, bedjandes efter nåd. Hela dess folk stod på spel, och om dessa mystiska anfallare skulle börja räda deras ömtåliga skröpliga städer och byar skulle Ixon gå under, hennes framtid hängde på en skör tråd.
De båda folkens ledare möttes djupt inne bland bergen, halvalverna obeväpnade och vilsna fylla utav rädsla. Men ty i deras ve var Thlymiijan ett fredligt folk, och eftersom knappast någon utav dess folk hade gått döden till mötes under striderna förlät man Ixonarna, på ett villkor. Halvalverna hade tillgång till de stora skogarna i öster, trä och och virke var en sällsynt vara hos Thlymiijan, så man sade att om Ixon skickade karavaner regelbundet fyllda med trä så skulle alla synder förlåtas.
Åren gick och fred utvecklades snabbt mellan be båda folken. Villkoret ändrades, nu bytte man istället trä och virke mot metaller, järn, koppar, malm, som Thlymiijan hade i besittning bland sina berg. Byteshandeln blev snart mer öppen och ytterligare hundra år förflöt, under den tiden blev gränsen mellan bergen och städerna nedanför allt mer tillgänglig, och halvalver började bosätta sig hos de välsinnade Thlymiijan, precis som de bosatte sig i Ixons städer.
Freden blev så småningom en allians mellan folken, upprättad utav Thlymiijans då främste ledare Tyn Nerod Se tillsammans med Ixons nyformade regering.
Men hatet och blodstörsten mot svikarna i söder ruvade fortfarande i Ixons hjärta. Och femhundra år efter att de två folken först möttes i strid utropade den Ixonska regeringen tillsammans med Naro Nerod Se, Tyn Nerods sonsonsonsonson Thlymiijan och Halvalverna till ett och samma folk - Ixonare av Ixon.
Begreppet Thlymiijan kvarstod dock, och även om man nu är samma folk så använder man Ixonare för en halvalv och Thlymiijan för det forna bergsfolket.
Nu var tiden inne att hämnas på Ottiwar och hans enorma Mandurk. Folket frodades, fälten grönskade och råvarorna strömmade in, för att inte nämna det nya tillskottet Thlymiijans. Regeringen kände sig tvungna att sätta stopp för de fröjdade tiderna, och iställer kalla på krig! Tusentals män och kvinnor från båda folken samlades för att gripa nysmidda svärd i hand. Smedjorna brann då tusen och åter tusen rustningar smiddes med hjälp utav gammal bevarad kunskap och en gnutta nytänkande.
Den Ixonska flaggan målades, det röda strecket, den röda vägen, blodet som skall utgjutas mot den frihet i Mandurk som en gång berövats dem.
Armén på runt etthundrafemtiotusen Halvalver och Thlymiijan tågade sakta ut ur Ixon styrde österut över Mandurks slätter, dräpandes allt i sin väg. Där den Ixonska regeringen hade utlovat att fälten skulle färgas röda utav blod höll de sitt löfte.
Det Ixonska Befrielsekriget hade börjat, och Karo Nerod Se stirrade bittert ut över de grå stålmassorna utav soldater och krigsmaskineri, tänkandes på den gamla tiden. Då barnen sprang bland de kluckande bergsbäckarna och den varma solen smekte deras sammetsmjuka päls, vilken skimmrade från vattnets glitter... Ingenting kunde ändras nu, den gamla soliga tiden var över - nu väntade stålets och blodets tid.
-------------
-------------
Ursäkta mitt nördande, jag har inget liv..!
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/mopparn/381193547/
Visa toppen
Show footer