Friday 6 September 2013 photo 1/1
|
"Mikko vad är det?", frågade Fredrick efter ett tag och höjde ögonbrynet. "Du ser väldigt bekymrad ut"
"Tänk om han avskyr mig nu?", suckade Mikko och bet sig hårt i läppen. "Jag brukar aldrig göra något sånt!"
"Varför skulle han göra det?", skrattade Fredde och skakade på huvudet. "Du är söt…"
Det fick Mikko att haja till. "Va?"
"Ja du är gullig så bekymrad du är över det där och Adrian", flinade Fredrick. "Nästan så man blir lite sotis"
Fredrick drog Mikko till sig och borrade ned knogarna i hans hårbotten. Fnissandes försökte Mikko ta sig loss och plötsligt kändes det omöjligt att vara sur längre. Han log mot Fredrick som verkade vara glad att äntligen fått se ett leende. Om Mikko kunde stanna just denna minut skulle han vara glad, för sekunderna efter skulle han aldrig glömma.
Entrédörren plingade till och när Mikko vände sig om stod Adrian där med öppen mun och vilt uppspärrade ögon. Mikko visste inte hur han skulle reagera eller vad han skulle säga. Snabbt hoppade han undan Fredrick och det slutade med att han bara stod där och såg chockat på Adrian. En klump bilades i magen och automatiskt såg han ned i golvet igen. Nu då?
"Jag ska nog gå… och… köpa… kaffe till fikarummet", sa Fredde snabbt och smet ut från butiken.
Tystnaden blev pinsamt påtaglig. Det enda som hördes var klockan vid disken som tickade högt. Det var en av de första gångerna som det kändes konstigt att vara i samma rum som Adrian.
"Du lovade…", vad det första Adrian sa med darrig stämma. "Du lovade att inte göra sådär igen!"
Mikko tittade upp på Adrians glansiga ögon, det gjorde ont att se honom ledsen. "Förlåt…"
"Varför stack du bara?", fortsatte Adrian. "Vi är för fasiken nästan vuxna och borde kunna prata om sådant där! Lovade inte vi varandra det? Att vi skulle prata om allt?"
Mikko stod där tyst med luggen som ett draperi för att slippa möta Adrians blick. Hjärtat pumpade fortare i snabb takt och han visste varken ut eller in. Vad skulle han säga? Varför kände han sådan skamm över något han egentligen inte borde behöva skämmas över?
"Okej, säg inget då!", utbrast Adrian argt och slog ut med armarna. "Ha så kul med den där Fredrick, ni verkar ju ha väldigt fin kontakt, du behöver inte mig längre, allt var väl bara ett stort misstag som du ångrar och det var en fyllegrej… jag ska gå så du kan fortsätta ignorera mina samtal och SMS och låtsas som att du inte betyder något för mig och vise versa"
Mikko tittade upp och stirrade på Adrians ryggtavla, han höll på att lämna butiken. Vad skulle Mikko göra? Han ville ju inte att de skulle skiljas så här, ovänner. Utan att riktigt agera på egen vilja lutade han handflatorna mot disken och hoppade över den. Vad höll han på med? Det visste han inte knappt själv. Det enda han visste var att han ville ha Adrian i sitt liv, och den killen höll på att försvinna honom ur händerna på grund av hans idiotiska rädsla att tala och reda ut jobbiga saker med människor. Det fick inte ske.
Utan att han riktigt veta när det skett så stod han nu med ett ena handen sluten om Adrians handled, hindrade honom från att gå. Den brunhåriga pojken suckade och fräste något om att Mikko skulle släppa. Adrian vred på huvudet och deras blickar möttes. Hjärtat fladdrade till så intensivt och plötsligt att Mikko släppte Adrians hand av chock. Nu då?
Komsi komsi till min skrivblogg, då får ni veta meeer!! 8D
http://alltsomrymsiettsinne.blogg.se/
Annons
Camera info
Camera Canon EOS 1100D
Focal length 28 mm
Aperture f/5.6
Shutter 1/60 s
ISO 800