Sunday 22 September 2013 photo 1/1
|
Bara för att... jag inte hade någon vettigare bild för tillfället... xD
Så kom jag på att skriva detta typ mitt i natten <.<
"Nu är jag hemma, jag är helt slut! Du skulle….", suckade Yao när han kom hem till lägenheten, men tystnade snabbt.
Det var kolmörkt i hallen, varken lampor eller någon elektronikskärm var på i vardagsrummet. Vad var det här? Yao slängde sin ryggsäck bredvid alla skor och hängde upp jackan på en av krokarna innan han fiskade upp sin mobil från fickan. Borde inte Jonas vara hemma? Det måste han vara, dörren hade varit olåst.
"Jonas?", hojtade Yao och gick längre in i lägenheten för att tända.
Han stannade upp vid toalettdörren, hörde han rätt eller kom det snyftanden därifrån? Yao knackade först, men när snyftandet inte slutade tvekade han inte en sekund på att öppna. Jonas var så instabil, vem visste vad han kunde göra? En mängd olika tankar och scener passerade Yaos huvud men inget kunde förbereda honom på vad som han fick se. Med vilt uppspärrade ögon tappade Yao sin mobil som föll med en smäll till marken. Där i ett hörn på badrumsgolvet satt Jonas med ansiktet begravt i sina händer, underarmarna var röda av blod och han hade snittat upp en mängd skärsår som fortfarande blödde ymnigt.
"JONAS!", skrek Yao och rusade fram till sin rumskamrat.
"Försvinn, försvinn, FÖRSVINN!" snyftade Jonas fram och vaggade fram och tillbaka. "Jag vill inte!"
"JONAS?!", fortsatte Yao och hukade sig ned.
Han grep i tag i Jonas axlar vilket resulterade till att den svarthårige nittonåringen började skrika högt och fäktade med armarna och benen som en tioåring, försökte mota bort honom men Yao men höll kvar, i ett hårt grepp.
"JAG VILL INTE! JAGVILLINTEJAGVILL INTE JAGVILLINTE!", gastade Jonas fram.
"JONAS, det är jag!", försökte Yao och ruskade honom hårt. "Yao!"
Jonas såg upp på honom med panik i sina gröna ögon. "Yao?"
"Ja, vem annars?", sa Yao lugnare, och drog ned närmaste handduk och försökte stoppa allt blod.
Det var som att den stela pinne Yao hållit i för en sekund sedan bytts ut mot en geléklump. Han fick tvinga upp Jonas armar i sitt knä för att kunna trycka handduken mot såren. Än så länge vågade han inte lämna Jonas ensam för att hämta förband.
"De är tillbaka…", sa Jonas och började snyfta "Jag OKRAR inte!"
Det fick Yao att titta upp på den bleka svarthårige pojken som satt framför honom. Jonas hade berättat om det, schizofrenin, men aldrig att Yao trodde att han skulle få uppleva det såhär. Tog inte Jonas sin medicin? Yao tryckte hårt mot såren. Den vita mjuka handduken blev alldeles rödfläckig.
"De bad mig… att hoppa… de var efter mig", mumlade Jonas vagt och hans axlar började skaka.
"Du vet vad rösterna beror på, du vet att det inte är sant", sa Yao lugnt och plockade bort rakbladet som Jonas höll i sin ena hand. "Vart är din medicin?"
Jonas skakade på huvudet. "Glömt att köpa…"
"Du skämtar med mig?", mumlade Yao och fortsatte med andra armen. "Du måste till sjukhus, jag ringer…"
"NEJ!", skrek Jonas fram och tog ett hårt grepp om Yaos handled vilket fick honom att lämna såren ett tag, blicken Jonas hade var panikslagen. "Det är ju där de är! Fattar du inte?! Det blir bara värre om jag åker dit!"
Yao såg på sin pojkvän med huvudet på sned. Stackaren… han hade aldrig sett Jonas sjukdom i sin fulla form och detta gjorde honom orolig. Visste inte vad han skulle göra
"Vad vill du göra?", sa Yao och synade Jonas från topp till tå.
"Bara… bara… stanna, de håller sig borta , det är mindre, om du är här", snyftade Jonas och tog ett hårdare tag om hans handled. "Snälla?"
Yao suckade tungt men nickade. "Vi måste köpa din medicin i morgon"
"Ja… men stanna!", fortsatte Jonas och tag i Yaos andra handled. "Stanna, gå inte… stanna!"
"Jonas", sa Yao såg honom djupt i ögonen, lirkade loss sin ena hand och torkade bort tårarna som föll ned för Jonas kinder. "Jag skulle aldrig lämna dig, aldrig! Vad säger du om att vi sköter om dina sår, och… vad vill du göra?"
"Vad som helst förutom att vara själv! Och ingen TV!", sa Jonas och fortsatte att snyfta.
Yao strök Jonas lugnande över håret och log milt. "Jag kommer alltid att vara med dig Jonas du behöver inte vara själv"
Yao kramade om Jonas hårt och den taniga unga mannen började att skaka ändå mer. Yao skulle aldrig lämna hans sida. Hur kunde någon vara så grym och lämna en sådan fantastisk människa ensam? Det skulle bli svårt och påfrestande, men det kunde Yao stå ut med. Allt för att kunna hjälpa och stå vid Jonas sida.
"Jag kommer aldrig att lämna dig", viskade Yao. "aldrig"
Ja, jag har stabila karaktärer, alltjämt, vad snackar ni om? <.<
Annons