August
Tuesday 17 December 2013 photo 1/1
|
De bodde väldigt enkelt och mysigt, var det första jag kom att tänka på när vi kom in i hallen som tre dyngsura kattungar. Det luktade nybakat från köket och värmen var välkomnande med tanke på vädret vi just gått i. Mikko hängde upp sin skinnjacka på närmaste krok och trampade av sig skorna. Per automatik härmade jag honom och tacksamt tog jag av mig den våta jackan som man nästan skulle kunna krama vatten ur. Man hade hunnit bli kall också.
"Mikko, vad har jag sagt om att bara gå sådär jag var så… åh, hejsan"
En kvinna med skaprbågade glasögon, mörkt blåa ögon och blont hår hade kommit in i hallen och studerande frågande på mig. Av förklädet att döma var hon mitt uppe i att baka något. Jag log lite försynt och nickade åt henne, hennes röda läppar log tillbaka mot mig.
"En presentation är på sin plats tror jag", sa hon och såg uppmuntrande på Mikko.
"Mamma det här är Adrian… och Timothy", mumlade Mikko lite blygt och stoppade händerna i fickorna. "Adrian, det här är Iris, min mamma"
"Trevligt att träffas", sa jag, och sedan kom jag på en annan sak. "Hoppas det är okej att min hund…"
"Inga problem alls, ingen är allergisk så, jag kan hämta en handduk åt honom… er alla tre förresten, regnet kom verkligen oväntat", log Iris snällt och gick in i köket innan hon hojtade. "Vänta där bara…"
Något som slog mig var den värme Mikkos mamma utstrålade, det fick mig att le inombords. Han var lyckligt lottad. Om jag själv skulle komma hem i det här tillståndet skulle nog mamma inte bli så glad, hon skulle bara klaga. Att ta hem Mikko skulle jag nog inte våga på första taget heller. Inget illa mot honom direkt, men mina föräldrar skulle inte uppskatta hans stil. Men jag gillade den, det passade honom. Återigen smög min blick på honom.
"Sådär", sa Iris och kom ut från köket med tre handdukar. "Nu ska ni nog bli torra och varma"
Fortsatte Iris säga medan hon gav oss alla varsin handduk. Det var till och med hon som hukade sig ned och började torka Timothy. Vad hon var snäll… Försynt började jag själv torka mitt ansikte och hår vilket var tur så jag kunde dölja mina anletsdrag. Jag kände hur det hettade om kinderna. Jag var inte van den snällhet Iris utstrålade. Det gjorde mig nästintill blyg.
"Ni kanske vill ha en kopp te också?", frågade hon när allt torkande var klart. "jag tog mig också friheten att lämna jobbet åt sidan och baka lite kanelbullar"
Mikko ryckte på axlarna och såg på mig. "Vill du ha?"
"Ja tack, gärna", sa jag och gav handduken till Iris. "Om det inte är för mycket begä…"
"Nej inte alls", skrattade Iris, sedan gav hon Mikko en försiktig blick. "Vill du också ha?"
Mikko nickade till svar. "Te…"
"Ni kan gå upp på ditt rum så kommer jag med Te och bullar", sedan gav hon mig en blick som jag aldrig någonsin fått av en människa, den var nästan tackande. "Kul att träffa dig Adrian, trevligt med nya ansikten"
Mikkos rum var väldigt fint och på något vis passade det honom på pricken. Mörka väggar med ljusa inslag av möbler. Sängen stod i ena hörnet, vid fönstret. På andra sidan stod en lite luggsliten beige soffa med ett lågt bord bredvid sig där en laptop låg med några fastklistrade bandloggor. En annan sak som slog mig var att han gillade manga. Inte nog med att han hade posters uppe med olika serier som jag inte ens visste vilja det var. I bokhyllan stod det små söta mangafigurer med lite för stora huvuden. Jag kunde endast urskilja några av de kändaste figurerna, som de från Naruto. Jag visste att jag sett den där svarthåriga typen med utlett ansikte som satt ihopkuren i en liten plastfåtölj också, kom dock inte på namnet. Den brunhåriga killen som stod bredvid och höll i ett svart häfte ingick också i samma serie. Skrattretande nog påminde det lite grann om mig, om man bortsåg det elaka leendet.
"Ehh ja", sa Mikko tveksamt och kliade sig i bakhuvudet. "Det här är då mitt rum"
"Fint", sa jag och satte mig ned i soffan, Timothy la sig vid mina fötter under bordet. "Mysigt"
Han kunde inte dölja sin förvåning, de där ögonen spärrades upp större än vad jag någonsin sett dem göra förut. Jag gav en axelryckning som gensvar och fortsatte att se mig om. Det var fint… och det slog mig att det luktade väldigt mycket Mikko där. Och vad satt jag och tänkte på? Snabbt skakade jag på huvudet.
"Det är väl inte så märkvärdigt…", sa Mikko lite osäkert och såg sig om också, som om han försökte se det med andra ögon.
"Jag har aldrig sett sådana där", skrattade jag och pekade på de där små mangafigurerna. "Söta"
En lite rodnad spred sig på Mikkos kinder igen och han såg ut genom fönstret. "Bara en samling jag har, började köpa dem och sedan kunde jag inte sluta, men svindyra, direktimporterade från Japan"
"Oj, samlarvärde?",
Mikko nickade till var. "mmm…"
"Du får berätta vilka alla är sedan, har inte så bra koll på manga och anime", skrattade jag och la benen i kors, kunde Mikko sluta vara så försynt och… och… blyg? Det var charmigt, men han var värre än mig vissa gånger…
Innan det hann bli en för lång tystnad så öppnades dörren och Iris kom in med en bricka. Det rök om både muggarna och bullarna som var upplagda på ett fat. Det slog mig hur hungrig jag var när jag drog in doften av nybakat och sött te. Snabbt ställde hon brickan på det låga bordet bredvid soffan och sa något i stil med hoppas det smakar innan hon gick och stängde dörren efter sig.
"Vilken snäll mamma du har", sa jag och tog en av de mintgröna kopparna och förde den mot munnen.
"Jo", sa han och satte sig bredvid mig. "Lite tjatig…"
"Det är många mammor, går inte att komma ifrån", sa jag och tog för mig av en bulle, hungern började gnaga i mig som ett djur.
Vi satt där ett tag med varsin kopp och bara försökte återfå värmen. Tystnaden var aldrig riktigt jobbig när man var med Mikko. Det blev aldrig en pinsam tystnad, jag tyckte den var behaglig. Att sitta där i hans rum medan man hörde hans mamma som dolade på i köket var bara mysigt. Jag skulle uppskatta om det hände i mitt hem någon gång. Dock började jag snart märka att Mikko blev en smula obekväm, han fick den där blicken som sällan var ett gott tecken. Det gjorde även mig lite nervös. Gjorde jag något fel? Tveksamt ställde jag ned koppen på bordet och då fick jag syn på den. En svart gitarr som stod där i ena hörnet av rummet.
"Vad spelar du för musik?", frågade jag nyfiket och nickade mot gitarren.
"Blandat, jag och mitt band spelar mest covers", sa Mikko som även han ställde ned sin kopp. "Linkin Park, Yellowcard, lostprophets och sånt…"
Det ante mig att han spelade i ett band, jag log. "Vad heter ni"
"Blue spirits, lite småtöntigt", la Mikko snabbt till och såg på ned i soffan.
"Inte alls, jag gillar det", svarade jag och kunde inte sluta le. "Antar att du är gitarristen"
Ännu en gång fick jag en nickning som svar. "Sjunger också, men det var länge sedan vi repade"
Det var lite förvånande, jag tog en till tugga på min bulle. Kunde denna blyga människa ställa sig på en scen och sjunga? Det kunde jag inte riktigt ta mig till, men var inte helt omöjligt heller. Den killen måste ha bra sångröst om han blivit tvingad till att sjunga. Jag tvivlade på att han gått med på det frivilligt, det var bara en intuition.
"Får man höra något?", frågade jag förisktigt.
Stackaren höll på att sätta teet i halsen. "Här, nu?"
"Bara om du vill förstås", tillade jag snabbt. "Om det inte för mycket begärt!"
Han kliade sig osäkert i nacken och bet sig i läppen igen. Ännu en gång fick han den där velande blicken. Jag kände mig lite dum som rent av tvingade honom. Kunde inte hjälpas tyvärr, nu hade jag blivit nyfiken. Inte mitt fel att Mikko var en sådan mystisk person så man fick lirka ur honom svar. Men det var det som var lite charmigt med honom. Man kunde aldrig riktigt veta något om honom eller ta något för givet.
Det slutade med att Mikko ändå gick fram och tog upp sin gitarr. Jag kände hur mitt hjärta började bulta fortare och jag hade ont i kinderna för att jag log så mycket. Det syntes tydligt att han var van att sitta och klinka på den. Alla rörelser han gjorde när han gick fram, tog upp den och satte sig i soffan igen med stadiga händer och förde tummen över strängarna för att höra om var och en av stämd. Hur länge hade han övat mån tro?
"Ehh ja", sa han tveksamt och drog sina svartmålade naglar över strängarna. "Vad vill du höra?"
"Vad som helst", sa jag uppmuntrande.
"Då blir det Lostprophets, det är det senaste vi övade på", sa han och drog över strängarna igen och harklade.
Annons
Visa toppen
Show footer