Jävlarns vad snabbt tiden går om man tänker efter. 16 år, och det känns som en blinkning. Mycket har hänt under dessa åren. Kärlek har kommit, kärlek har gått. Vänner kommit, och vänner gått. Svikit och blivit sviken. Har förstört, och blivit förstörd. Men ändå efter all denna tid, är det en människa som hängt sig kvar i mig. Som inte vill försvinna ur mitt huvud, även fast det borde ha gjort det. Känner mig galen och helt knas, men ändå finns Han kvar i mitt hjärta. Även fast jag borde glömma och gå vidare, kan jag inte det. För jag saknar´t. Allt stöd, och all uppmuntran. Han var den som fick mig att le, när allt kändes skit. Det var Han som skickade gulliga sms när jag kände mig nere. Det var Han som fick min värld att gå runt. Det är konstigt att man känna så för en människa. Så mycket glädje. Jag tror aldrig jag har vart så glad och lycklig i hela mitt liv, som när Han var min vän. Men saker och ting är inte som förut. Han finns inte i mitt liv längre, på det sättet jag vill att Han ska finnas på. Han stöttar inte som förut, Han finns inte som förut. Han sprider inte lycka i hela mig, som förut. Inga sms som förklarar vad jag betyder för Han. Jag skickar inga sms om vad Han betyder för mig. Jag är inte längre Hans sällsynta vita tiger, inte Hans gullegris. Jag är ingenting i hans ögon, medans han är mycket i mina. Ordet förlåt känns uttjatat av mina läppar, för det räcker inte till på långa vägar. Jag skulle göra vad som helst för att få dig tillbaka i mitt liv igen. Men jag vet att det är menlöst.

Emil, du hänger kvar i mitt hjärta, du verkar ha slått rot där. </3

Annons

The photo has no tags

June 2013