March
Sunday 20 November 2011 photo 1/1
|
Detta står på GPs hemsida =P
In Flames |
Scandinavium, lördag
Publik: Utsålt, 8 380.
Bäst: Att känslorna bubblade upp i Come clarity och sedan genomsyrade hela konserten. Och publiken! Tack!
Sämst: Att jag tvivlade på att det skulle vara fantastiskt med ännu en In Flameskonsert. Förlåt.
Men In Flames är ju som bekant ett band som inte bara blivit profeter både i sin egen hemstad och utomlands utan hjälp av allsånger på Skansen och etablerade etermedier, och som även var med och skapade en genre på vägen. Samtidigt har de vid varje gig det senaste decenniet satt en ära i att höja ribban för exakt hur snygg och storslagen en hårdrockskonsert kan och ska vara.
Det är inte bara något som får ett göteborgskt hårdrockshjärta att svälla av stolthet. Det är också något som förpliktigar. Faktiskt är det också något som kan skapa en viss mättnad. Finns det sätt kvar att få oss att tappa hakan, liksom?
Jo, det finns det. Uppenbarligen. Det är ett rent genidrag att inleda under en farligt lågt hängande ljusrigg och skapa både klubb- och arenakänsla samtidigt, innan lamporna sakta höjs efter Sounds of a playground fading och Deliver us. Intensivt är bara förnamnet, och In Flames bara fortsätter. Med både grymt snygga och innovativa ljuslösningar och svinbra – "vi har bara hittar" – stenhårda gamla låtar som The Quiet Place och Trigger. För att inte tala om nya låtar som Where the dead ships dwell och Ropes. Fortsätter som den tokrutinerade turnemaskin de är, ända fram till den fenomenala allsången i Come clarity, som får Anders Fridén att komma av sig och bli känslosam på riktigt.
Sedan blir det ännu bättre.
Och i stället för att försöka sätta futtiga ord på den känsloladdade upplevelse som sedan återstår med bland annat Cloud connected, Only for the weak och en arenamässig Liberation är det väl bäst att knyta ihop säcken med Håkan-kopplingen: Den totala hängivenhet och allsångsvilja som Scandinaviumpubliken visar är inte bara ett bevis på stor folklighet. Den är också av exakt samma rörande kaliber som Hellström annars orsakar.
Då förstår ni som varit på en omskakande Håkankonsert nästan hur bra det var och varför orden tryter.
Hoppas bara att någon ringde Ullevi redan innan fyrverkerierna i avslutande Take this life pyrde ut. Något annat är helt otänkbart.
Kalle Malmstedt
Men In Flames är ju som bekant ett band som inte bara blivit profeter både i sin egen hemstad och utomlands utan hjälp av allsånger på Skansen och etablerade etermedier, och som även var med och skapade en genre på vägen. Samtidigt har de vid varje gig det senaste decenniet satt en ära i att höja ribban för exakt hur snygg och storslagen en hårdrockskonsert kan och ska vara.
Det är inte bara något som får ett göteborgskt hårdrockshjärta att svälla av stolthet. Det är också något som förpliktigar. Faktiskt är det också något som kan skapa en viss mättnad. Finns det sätt kvar att få oss att tappa hakan, liksom?
Jo, det finns det. Uppenbarligen. Det är ett rent genidrag att inleda under en farligt lågt hängande ljusrigg och skapa både klubb- och arenakänsla samtidigt, innan lamporna sakta höjs efter Sounds of a playground fading och Deliver us. Intensivt är bara förnamnet, och In Flames bara fortsätter. Med både grymt snygga och innovativa ljuslösningar och svinbra – "vi har bara hittar" – stenhårda gamla låtar som The Quiet Place och Trigger. För att inte tala om nya låtar som Where the dead ships dwell och Ropes. Fortsätter som den tokrutinerade turnemaskin de är, ända fram till den fenomenala allsången i Come clarity, som får Anders Fridén att komma av sig och bli känslosam på riktigt.
Sedan blir det ännu bättre.
Och i stället för att försöka sätta futtiga ord på den känsloladdade upplevelse som sedan återstår med bland annat Cloud connected, Only for the weak och en arenamässig Liberation är det väl bäst att knyta ihop säcken med Håkan-kopplingen: Den totala hängivenhet och allsångsvilja som Scandinaviumpubliken visar är inte bara ett bevis på stor folklighet. Den är också av exakt samma rörande kaliber som Hellström annars orsakar.
Då förstår ni som varit på en omskakande Håkankonsert nästan hur bra det var och varför orden tryter.
Hoppas bara att någon ringde Ullevi redan innan fyrverkerierna i avslutande Take this life pyrde ut. Något annat är helt otänkbart.
Annons
Visa toppen
Show footer